[171206] Efter en höst präglad av me-too-kampanjen träder vi in i december, en månad fylld av deadlines, glöggfester och julbord. Mycket ska hinnas med, helst med ett avspänt leende. Mitt i allt högpresterande och högsocialiserande dansar – eller snarare raglar – en elefant runt i rummet: alkoholen. Eller kärt barn har många namn: sponken, kröken, borsten eller – det finare – drinken. Frågan är om vi ens kan tänka oss en jul eller decembermånad utan alkohol? Alkoholen är så impregnerad i våra sociala liv att vi knappt märker den, annat än då det blir fel, som på personalfesten eller på kräftskivan ute skärgården, vilket en före detta minister bittert fick erfara och sedan löpa gatlopp i media. På samma sätt hamnade en upphöjd journalist i onåd efter att ha betett sig illa i samband med kollegiala utekvällar och på teve berättar ett av kulturprofilens alla offer om hur en anställning prompt skulle diskuteras på krogen över några flaskor vin, varpå övergrepp inleddes.
Börja vi sedan gräva lite i minnet finner vi lätt många andra händelser, i media eller annorstädes. Övertramp, övergrepp eller uppblossande konflikter. Saker som inte borde ha sagt eller gjorts, men som sätter djupa spår. Som skapar en skavande tystnad på arbetsplatsen eller i kretsen man befinner sig i.
Att alkohol är ett av våra största folkhälsoproblem är inget nytt. Nytt för denna höst är dock me-too-kampanjen, med upprörande vittnesmål om övergrepp. Ofta innehåller vittnesmålen tre centrala komponenter – en missbrukad (patriarkal) maktställning, en tystnadskultur som förhindrar att övergreppen stoppas och någon sorts trigger. Destruktiva triggers finns det många, men i Västerlandet sticker allt som oftast en och samma trigger ut, i slott och koja, på kulturinstitutioner i huvudstaden och på varulagret i Skövde.
Med risk för att agera party-pooper och sabba stämningen så här sent på året, kan man konstatera att alkoholen har två sidor. Dels fungerar den som ett socialt smörjmedel, som ofta smakar gott och leder till trevlighet och uppsluppenhet. Dels kan man inte blunda för dess baksidor, allra minst nu när mee-too-berättelserna rullat på och blottat många övergrepp som begåtts under alkoholpåverkan och i sammanhang med mycket drickande.
Att många miljöer – inte minst kultursektorn – länge odlat myter om gränsöverskridande genier, på scen, på fest och privat, gör inte saken bättre, speciellt då media ofta går småhycklande armkrok och gärna skriver om skådespelare som begår övertramp på fyllan, skildringar som inte sällan bär spår av något spännande, upphöjt och speciellt. Eller så skrivs säljande biografier som vältrar sig i missbruket och de skandaler som uppkommer i dess kölvatten. Att reality-serier ofta brukar riggas så att deltagarna dricker för mycket, torde inte heller vara en slump. Ofta pågår detta tills drevet drar igång och tonen i skällan ändras, inte sällan i moralistisk och terapeutisk riktning.
Inte heller kan vi blunda för att många branscher förlägger sitt nätverkande just till krogen eller kanske någon kulturexklusiv källarlokal, internt benämnd som Klubben eller något annat som skiljer invigda från andra. Lika lite går det att negligera att kombinationen skakiga arbetsförhållanden, män med makt, mycket alkohol och tystnadskulturer medför risker. Risker som lär finnas kvar länge, men som vi nu mer än någonsin har ett ansvar för belysa, begränsa och bekämpa.
