[171124] Det har snöat och töat i huvudstaden, och på mitt bord ligger boken ”Skitliv – ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad” (2012). Centralt i boken är begreppen makt och vanmakt, däremellan begreppet ”empowerment”, som ännu inte riktigt fått en bärande svensk översättning. Egenmakt, kanske. Men har vi inte alla en egen makt? Och hur stor är den i så fall?
Nästan viktigare än det är att ställa sig frågan hur denna makt fungerar, vilka blickar vi möts av, vilka positioner som står öppna för oss och vilka utsikter vi upplever oss ha att förverkliga oss själva.
Under de gångna veckorna har me-too-kampanjen rullat på, där kvinnor från sektor efter sektor på arbetsmarknaden har gått ut och vittnat om övergrepp som de utsatts för.
En röd tråd i dessa upprörande berättelser är makt. Makten som förövaren har över offret, men också den makt som förövaren har i de miljöer och sammanhang där övergreppen skett. En makt som ofta verkar i tystnadskulturer, där rädslan hos offret och flatheten hos omgivningen har gjort att övergreppen kunnat fortsätta alltför länge.
Senast är det en kulturprofil, med nära kopplingar till Svenska akademin, som har hamnat i det mediala blickfånget då 18 kvinnor har gått ut och pekat ut honom som förövare av sexuella övergrepp. Enligt uppgift har mannen länge varit ökänd för sina övergrepp, vida omkring, ändå har han fått fortsätta, år efter år. Nu visar Akademins eget officiella uttalande att dess ”ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal (…) utsatts för oönskad intimitet.”
I en artikel av Expressens Jens Liljestrand (23/11-17) beskrivs Akademin som ”en dysfunktionell familj”, inte olik de många familjer som befolkar Lars Noréns dramatik. En familj där en tryckande infekterad tystnad döljer övergrepp och missförhållanden, men alla håller god min utåt.
För i och runt Akademin finns det många människor som uppenbarligen umgåtts frekvent med mannen, utan att reagera eller agera, inte ens när de närmaste har blivit utsatta. Människor som gärna besökt mannens kulturtillställningar och samarbetat med honom, med vetskap om dessa övergrepp och mannens motbjudande sätt att behandla kvinnor.
Att dessa övergrepp så länge har pågått just i kultursektorn kan tyckas paradoxalt. Kulturens fundament och centrala uppdrag anses ju ofta vara att gestalta världen i syfte att vidga våra vyer och skärskåda oss själva och vår tid, vilket kan leda till kritisk självreflektion samt personlig och samhällslig utveckling.
Här har det dock varit tvärtom: den unknaste sortens kvinnosyn har tillåtits existera i de finkulturella salongerna, eller i en välkänd källarlokal i Stockholms innerstad, en verksamhet som fått många och omfattande bidrag, en lokal där fina författare minglat runt, där poesiaftnar hållits och där klassisk musik av finaste sort spelats. Övergrepp ska också ha skett i våningar som disponerats av Akademin, i Stockholm och i Paris.
Här har vi alltså en kulturman, långt mycket grisigare och råare än både Hugo Rask i Lena Anderssons i roman Egenmäktigt förfarande och alla dessa manspersoner som möter oss i Ebba Witt-Brattströms flitiga skrivande, nu senast i Kulturkvinnan (2017). Därtill en man långt värre än de flesta som har exponerats tidigare i Me-too-kampanjen.
En annan teoretiker som förser oss med redskap att plocka sönder kulturmannen är den välkände franske sociologen Pierre Bourdieu. I paradverket Kultursociologiska texter (1993, men också i Den manliga dominansen (1999), analyserar Bourdieu kulturens fält, den miljö som kanske tydligaste utgör kulturmannens hemvist, Paris kulturliv. De välkända begreppen symboliskt kapital och fält får här sin illustration. Ett symboliskt kapital skapas genom att många tillerkänner det, att vissa människor och mänskliga resurser ges ett högre och mer eftersträvansvärt värde än andra på ett socialt fält. Det symboliska kapitalet yttrar sig ofta i att man odlar relationer med människor som både bildligt och bokstavligt kan öppna dörrar för en, dörrar till utmärkelser, stipendier och engagemang. Dörrar vars stängande och öppnande genomsyras av makt och vanmakt.
Så låt oss vara ärliga: kulturmännens makt är inte bara ett resultat av deras egen svinighet och någon sorts övergripande diffust patriarkat, utan nästan lika mycket handlar det om den miljö och de människor som omger honom. Här finns alltid konkreta situationer, människor och miljöer, som agerar, dag efter dag, vilket får till följd att kulturmannens beteende får fortsätta. Med andra ord: hade kulturmannen, med nära kopplingar och kontakter till Akademin, saknat just detta dessa kopplingar och kontakter, lär hans mångåriga övergrepp inte ha passerat förbi, så lätt och så länge.
Inte heller bör vi glömma bort alla de osäkra anställningar, svajiga resurser och den obalans mellan arbetskraft och arbetstillfällen som präglar kultursektorn, alltså grunden för det prekariat som ofta existerar där, för att tala med den kände brittiska teoretikern Guy Standing (2013).
Vi ser ett fält där många jagar efter samma möjligheter och knackar på samma dörrar, en sektor där många drömmer om fina salonger men allt fler hänvisas, om inte till skitliv, så väl till underbetalade och prekära förhållanden, alltså miljöer där maktmissbruk lätt kan uppkomma och där mäktiga kulturmän kan agera med aktivt eller passivt stöd från sin nära omgivning.
Vart me-too-kampanjen slutligen kommer att leda oss är osäkert. Viktigt är dock att den inte blir någon sorts digital skampåle där enskilda syndabockar hängs ut för att friskriva andra från ansvar, vilket därmed skulle blockera allas vår egen rättmätiga självkritik. För när det som så länge gömts i snö, nu kommer upp i tö, bör vi besinna oss och lyssna på offren, skärskåda de miljöer och de personer som burit upp tystnadskulturen. För någonstans har vi alla ett ansvar och det ligger såväl i vår egen som i andras makt att förändra och göra saker bättre än idag.
