[171111] Ett unikt tillfälle att uppleva danskonst i världsklass erbjuds nu på Göteborgsoperan. Mellan De sju dödssynderna och Fantomen på Operan har husets dansensemble kilat in sig med ett konstverk som får hakan att falla inför en koreografi som saknar motstycke. Skid heter verket och ges i par med två nypremiärer.
Det handlar om modet att släppa taget och om dansare som tycks drivna till det yttersta. Göteborgsoperans publik har visserligen kunnat vänja sig vid exklusiva koreografiska verk av olika gästande internationella koreografer. Men jag har nog aldrig varit så uppslukad av vad som nu utspelar sig på den stora vita yta som är scengolv och som rests att luta i 34 grader. På detta sluttande plan ska dansarna, totalt 17 stycken, dansa. Och då får man vara beredd att tänja på begreppet dans, vilket den samtida koreografin i och för sig vant oss vid.
Det börjar med att dansarna, en efter en, gör glidande entréer från baksidan och över kanten på det sluttande dansgolvet. Nästan som sniglar som tar sig fram på vilka lutningar som helst tack vare en sugförmåga. För dansarna blir det sedan fritt fall om de inte styr farten genom att sätta i fötterna. Ordet skid som nått engelskan via det fornnordiska skitr, betyder i sin verbform att slira, glida, slinta, kana, rutscha. Man kan ju förstå vad ordet för skidor har sitt ursprung. Inte konstigt att koreografen bakom verket, Damien Jalet, undrade vad han satt igång med sin idé, att få dansarna att figurera på det här underlaget. Det är också rutschandet eller fallandet som inleder föreställningen för att successivt ge ökad inblick i kropparnas förmåga att manövrera sig i förhållande till gravitationen och varandra. Det är hisnande. Det är som om dansarna med sina identiska och tydliga dräkter fungerar som penslar som skapar konstfulla mönster på underlaget, nästan som bildkonst. Därtill förstärkt av en ljussättning som åstadkommer tydliga skuggor att ytterligare ge kontur åt de skiftande motiv som skapas. Efter hand utökas antalet rörelser, med- och motrörelser. Genom att sätta skosulorna mot underlaget kan kropparna fås att stanna upp och finna rätta lutningar för att motverka gravitationen och kunna röra sig i olika konstellationer, även få till en pas de deux, en tvekamp eller trekamp. Det måste handla om en balansprecision utan dess like. Att Damien Jalet påverkats av performancekonstnären Marina Abramovic´ kan man ana sig till i den avslutande scenen med en naken man som föds ur en jättelik hängande kokong av naturfärgat material och som sedan på sina bara fötter företar en mödosam och äventyrlig vandring uppför det sluttande planet. Likt en uråldrig rit, metaforiskt och magiskt.
Det är ingen tvekan om att det är en mästare på elektronmusik som ljudsatt detta äventyr. Christian Fennesz har skapat ett tonlandskap som med råge förhöjer upplevelsen.
Skid är exklusivt också så till vida att det bara ges totalt fem gånger i par med två av dansensemblens tidigare verk, båda med koreografi av Sidi Larbi Cherkaoui och uppmärksammade scenografier av konstnären Antony Gormley. Dessa verk, Noetic och Icon, som turas om att ges tillsammans med Skid, har Alba tidigare recenserat och de tål att upplevas på nytt.
