[171107] Sanering av stadsdelar och bostäder har förekommit i hela mänsklighetens historia. Över hela världen har fattiga stadsdelar rivits för att ge plats åt palats och monumentalstråk. Också i Sverige har fattigbebyggelse fått stryka på foten för eleganta stadsdelar, som när Flygarns Haga revs för Vasastadens boulevarder i slutet av 1800-talet
Under 1900-talet har sanering syftat till att ersätta osunda bostäder med sunda. Under de socialdemokratiskt styrda välfärdsåren ville man sanera slummen och förbättra vanligt folks bostadsförhållanden. På senare år har de sociala motiven kommit i bakgrunden och krass fastighetsekonomi styr stadsförnyelsen som leder till såväl dyra ombyggnader som rivningar av mindre lönsamma lokaler mm – och till en gentrifiering och utestängning av stora grupper från attraktiva områden.
På 1920-talet stod de fattiga arbetarkvarteren kvar. Då skrev Lubbe Nordström om ”Lort-Sverige” som skildrade arbetarfamiljernas usla bostadsstandard. När socialdemokratin kom till makten på 1930-talet var en bostadspolitik för hälsobostäder för alla en av de viktigaste satsningarna. Med stöd av statliga bostadslån och utvecklingsinstitut började folkhemmets moderna bostäder byggas, såväl i hyreshus som egnahem. HSB bidrog med bostadsrätter och drev på för högre standard. Den bostadssociala utredningen som blev klar 1946 pekade på behovet av stora insatser och de allmännyttiga bostadsföretagen bildades. Det expanderande industrisamhället behövde många nya bostäder, och man vågade sig inte på att riva de omoderna kvarteren, även om det redan på 1930-talet gjordes en totalsaneringsplan för Haga i Göteborg.
På 1960-talet revs det mycket i de flesta svenska städer. I Stockholm hade man tidigt sin ”riksgrop” för tunnelbanebygget, nya kontors- och affärskvarter i gamla Klara-kvarteren. I många andra städer rev man den gamla stadskärnan för att ge plats åt nya varuhus och parkeringshus som var viktiga inslag i välfärdssamhället. I Göteborg samlades de kommersiella intressena genom köpmän och banker 1961 kring ett projekt för ett nytt köpcentrum i Östra Nordstadens blandade bebyggelse med bl a fabriker och hotell revs och ersattes av Sveriges största köpcentrum, vars ekonomi räddades av att bankernas huvudkontor flyttade dit.
Den växande industristaden Göteborg symboliserades främst av nya containerhamnen Skandiahamnen, Volvo Torslandaverken och Arendalsvarvet på Hisingen. För att klara transporterna krävdes stora investeringar i främst vägar. I generalplanen för Göteborg 1959 visades nya älvförbindelser i öst och väst och E6 som motorväg tvärs genom staden. För att få plats med dessa byggen revs många kvarter med såväl industrier som arbetarbostäder i främst Gårda och Krokslätt.
1947 presenterades den Bostadssociala utredningen som visade på dåliga bostadsförhållanden i många gamla industrisamhällen och arbetarstadsdelar. Utredningen föreslog kraftiga hjälpmedel som statliga bostadslån, kommunala bostadsföretag och.. I mitten av 1960-talet var miljonprogrammet sjösatt med resurser för att producera moderna bostäder i hög takt för ett växande Sverige. Så småningom såg man också att bostadsbristen minskade och man drev på även för rivning av omoderna bostäder, som effektivt kunde ersättas med moderna lägenheter av samma typ som i miljonprogrammets ytterområden.
Många krävde att ”slummen skulle rivas”. Det privata byggbolagen såg vinster att göra. Redan 1959 revs Gröna Gatans små hus i Majorna och gav plats åt höga hus och köpcentret Chapmans Torg. 1960 bildades saneringsbolaget Göta Lejon, som skulle driva på saneringen av de omoderna stadsdelarna. Bolaget var ägt av staden tillsammans med privata bostadsföretag. Affärsidén var att köpa upp saneringsmogna fastigheter, evakuera och riva dem och överlåta dem till fastighetsbolag för nybyggnad. Göta Lejon köpte upp allt fler fastigheter i bl.a. Masthugget, Landala, Annedal, Olskroken och Haga. Fastän hyresgäster och företag fanns kvar i husen i många år missköttes husen och lägenheter stod tomma. I slutet av 1960-talet kom de stora rivningarna igång i Göteborg. De privata byggarna ersatte Vegagatans rader av landshövdingehus med ett modernt, bilfritt gångstråk. Nu kom andra med. Kooperativa Riksbyggen jämnade hela Masthuggsberget med marken och svårsålda bostadsrätter byggdes. Och allmännyttiga Bostadsbolaget gjorde rivningsplaner för Landala.
• Protester och bevarandekamp
I många av de äldre områden hade yngre människor flyttat in, studenter och kulturarbetare som uppskattade de gamla husen och gemenskapen i de gamla kvarteren – liksom de låga hyrorna. Så när Landala planerades för total rivning blev protesterna kraftiga. Alternativa planer lanserades. Också i Annedal och Haga bildades arbetsgrupper för bevarande av den gamla bebyggelsen. På statligt håll såg man behovet av att även stödja ombyggnader med särskilda lån. I Kungsladugård hade AB Familjebostäder byggt om ett kvarter från 1910-talet med dessa lån. Också detta togs upp i debatten – kanske rimligare att bygga om än att riva?
Landala revs totalt – även nyrenoverade hus revs liksom många affärsfastigheter. En mer modest stadsplan med nya kringbyggda kvarter övergavs för en mer produktionsanpassad plan med uppradade skivhus. Nästa stora totalsaneringsprojekt var Annedal, där de första för Göteborg unika landshövdingehusen stod kvar och nu hotades av rivning. Inte bara Annedalsbor protesterade utan också arkitekter och antikvarier som såg ett stort kulturvärde i bebyggelsen. I Europa hade flera länders kulturintresserade samlat sig mot rivningar och proklamerade Internationella Byggnadsvårdsåret 1975. Stora demonstrationer ordnades inför fullmäktigemötet där beslutet om totalsanering av Annedal togs. Enformiga rader av gula tegelhus byggdes. På ett möte något senare erkände kommunstyrelsens ordförande Erik Johannesson, att detta nog inte var enda sättet att ta hand om gamla stadsdelar. En saneringsberedning tillsattes som skulle värdera 35 områden och undersöka alternativ som ombyggnad och rivning. Resultatet sammanställdes i ett första bevaringsprogram för Göteborg 1976.
Från 1970-talets mitt minskade nybyggandet drastiskt. Det blev intressant att bygga om hus, att energieffektivisera dem, och det fanns statliga bidrag för sådant. Samtidigt blev det lättare att höja hyror för att finansiera ombyggnader. Begreppet lyxsanering blev vanligt, t ex när billiga hyresrätter i Vasastaden byggdes om och ombildades till bostadsrätter. I Haga räddades många hus från rivning genom statliga byggnadsvårdsmedel. Under 2000-talets bostadsbrist fortsätter ombyggnader med åtföljande hyreshöjningar att pressa hyresgäster i de flesta delar av staden.
• Det nya: sanering genom gentrifiering?
Begreppet gentrifiering har lånats in från anglosaxiska länder. Där handlar det mest om radhus och ägda billiga lägenheter i trivsamma område som uppmärksammas av bl a kulturarbetare och rustas upp. Det lockar fler till området som driver upp priserna och gör det svårt för normalinkomsttagare att flytta dit. I Sverige har ombyggnad av hus blivit dyr och lönsam och vi pratar även här om gentrifiering. Alla slags förbättringar, ombyggnader och t.o.m. byten av rörsystemet kostar så mycket att hyrorna höjs och många boende inte kan flytta tillbaka till sin lägenhet. Nu börjar begreppet sanering få knepiga bitoner. Är det området som skall saneras från mindre viktiga människor? Inte att förbättra området för dem som bor där? Som ett led i gentrifiering brukar fastighetsägaren lägga till extra dyra förbättringar som gör området attraktivt för helt nya och kapitalstarkare grupper.
Östra Kvillebäcken är mycket omskrivet som gentrifierat. Det är ett område som dominerats av småföretag men där det också funnits moskéer och andra föreningslokaler. Sedan 1980-talet har fastighetsägare varit intresserade av att riva och bygga nytt. Men det har funnits ett starkt motstånd. Först efter hänvisning till viss kriminalitet och medial svartmålning kunde området rivas och ersättas av nya, dyra bostäder. De har dessutom lanserats som hållbar stadsutveckling – vilket knappast gäller för social blandning eller blandstad. Det kan kallas ett utpräglat Greenwash-grepp, där ytliga miljösatsningar döljer en orättvis stadsstruktur.
Ännu river man kulturhistoriskt intressanta hus och väl fungerande bostäder. Det händer när husen ligger i vägen för andra verksamheter. I Göteborg finns några uppmärksammade fall. På Norra Älvstranden revs ett K-märkt magasin som kunde använts som världskulturmuseum – för att ge plats åt ett Ericssonkontor som nu står halvtomt. På flera ställen har småföretagslokaler med aktiva entreprenörer rivits för att ge plats åt bostäder eller kontor – bl.a. vid Friggagatan och intill det planerade Karlavagnstornet. Ett än mer konfliktladdat exempel är bostadshusen från 1920-talet i södra Gårda, som varit med i bevaringsprogrammet och har kulturhistoriskt riksintresse. Dessa ville staden riva för att ger plats till ytterligare en bussparkering i det redan starkt trafikstörda evenemangsområdet. Genom folkopinion och politiskt agerande räddades husen, trots stadens motstånd.
• Var finns de sunda alternativen
Sanering har förvandlats i grunden. I början var det tänkt som en hälsobringande förvandling av osunda bostadsförhållanden. Idag rivs fullt fungerande hus med rimliga hyror – och en sanering leder ofta till en osund fördyring av bostäder och ivägkörning av boende och småföretag. Men var söker vi då alternativen idag – för en frisk, öppen och socialt hållbar stad?
Idag saknas statligt stöd till bostadsbyggandet, som genomförs av en byggbransch med höga ambitioner, men skenande kostnader vilket leder till mycket höga hyror i alla bostadsformer, trångboddhet, hemmaboende vuxna barn och bostadsbrist på många orter.
Det verkar som om det krävs en ny rörelse för sunt och hållbart boende. Det är inte den låga sanitära standarden som är osund. Men trångboddheten är tillbaka och hyrorna tar en osunt pressande andel av människors inkomster. På många sätt sitter också byggandet fast i ett bilberoende samhälle som leder till stora miljökonsekvenser och dyra anläggningar. Här är några av de visionära linjer där sunda alternativ börjar uppstå – för en sanering av bostadsmarknaden.
Kollektivhusen. Husen kan vara ombyggda eller nybyggda. De drivs av en förening som sköter ekonomin och invånarna lägger gemensamt arbete på förvaltning och skötsel. Kostnader sänks och livskvaliteten ökar. Ett sådant hus, Stacken i Bergsjön i Göteborg har genomfört en omfattande energianpassning, med ny passivhusteknik som sparar energi och pengar.
Solhusen. Några hyreshus i Sverige har byggts om med nya system för energiförsörjning som bygger på solenergi och värmeåtervinning. Husen har kompletterats med stadsodlingar utanför och i gemensamma växthus som också är träffpunkter. Framför allt har 1950- och 60-talets bostäder byggts om på detta sätt.
Byggemenskaper. En ny form för gemensamt bygge och förvaltning är byggemenskaper, där boende går samman och styr hela byggprocessen själva – och förvaltar huset vidare i form av bostads- eller hyresrättsförening. I dessa projekt finns stora möjligheter till lokala, hållbara lösningar och kontroll på ekonomin.
• Sanera bostadspolitiken!
Nu är det kris i bostadsfrågan, det är brist på bostäder för alla normala behov. Det är svårt att få tag i lägenhet för alla, utom för de rikaste. Vuxna barn får bo hemma, familjer får bo i tillfälliga baracker, företag kan inte rekrytera i städerna eftersom bostäderna inte räcker till. Bostadsbristen på 1940-talet löstes med en samsyn om en bostadspolitik. En grundsten i denna var att det gick att får förmånliga lån för denna viktigaste och tryggaste samhällsinvestering – både för bostadsföretag av alla sorter och för familjer som sparade till eget hem. Dessutom fanns ett starkt statligt stöd för utvecklingsverksamhet i byggforskning, materialutveckling, långsiktig samhällsplanering.
Det är dags att sanera organisationen och branschen – och gå tillbaka till förnuftig, målinriktad och långsiktig bostadspolitik – nu också med hållbarhet, klimathänsyn och jämlika villkor i grunden!
