[171107]
Att Carl Bildt kan vara besserwissrig, mästrande och arrogant och samtidigt långsint får vi veta i den här ambitiösa boken – genom kommentarer och omdömen från personer nära den förre utrikes- och statsministern.
Få väcker så mycket känslor som Bildt. Han är en mästare på att glida undan svar i intervjuer. Och han har beskrivits som en teflonman vilken skickligt skakar av sig skandaler och misstag.
”En lysande ledare men en usel chef” blev omdömet när tidningen Chef analyserade vad som sagts om honom 2007.
Han lyssnar inte på medarbetare och ignorerar ordinarie beslutsgångar och struntar i att kommunicera internt, var den kritik som framfördes.
”De personer som inte är beredda att jobba lika dedikerat och i samma tempo som han själv, det vill säga från sju på morgonen till tolv på natten, tappar han lätt intresset för.”
Björn Häger har varit inrikesreporter på Ekot, programledare på Studio Ett och på TV4:s Kalla Fakta bland mycket annat. Han har 30 års erfarenhet som journalist och har varit ordförande för Grävande Journalister och skrivit läroböcker om journalistik och ett av momenten i hans kurser om journalistik heter ”Konsten att intervjua Carl Bildt”. Vilket inte varit så lätt, vare sig för Häger själv eller andra journalister. Vi kommer till det senare.
I denna bok tecknas ett sammansatt och närgånget porträtt av en man som befunnit sig i den politiska maktens centrum i fem decennier. Historien om Carl Bildt är också en berättelse om Sverige från 60-talet fram till i dag.
Men den började så klart den 15 juli 1949 när Nils Daniel Carl Bildt föddes i Halmstad. Hans bakgrund är adlig på fädernet, och militärisk: farfar Bildt var överste och chef för regementet i Halmstad när andra världskriget bröt ut, farfars far var general. Och farfars farfar Gillis Bildt krönte sin militära karriär med att vara statsminister några år i slutet av 1800-talet.
Några diplomater finns även i släkten på fädernet men en gammal Halmstadsbo som författaren träffade på ett museum i Stockholm sa att den intelligens Carl Bildt har ärvt finns på mödernet.
Mamman Kerstin Bildt var inte adlig utan här fanns fattigdom och vanligt folk och en klassisk framgångshistoria. Hennes far Karl Andersson växte upp under små omständigheter men blev med tiden byggmästare och en respekterad man.
Carl Bildt fick inte leka krig som liten för sina föräldrar, trots faderns militära profession, eller kanske just därför. Carl var lillgammal och läste tidningen noggrant redan vid sju års ålder. Klasskamrater vittnar om en blyg och utåtriktad kille på samma gång. Som kunde hålla avancerade anföranden inför klassen – mest om historia och rymden och flyg – men i sociala sammanhang kände han sig otrygg. Han hade lätt för att rodna och blev retad för sina stora öron, samtidigt som han inte verkade bry sig så mycket om vad andra sa eller gjorde.
1959 flyttade familjen Bildt från Halmstad till Stockholm då fadern fått en tjänst vid arméns skyddsskola. De bosatte sig på Östermalm. I samma trappuppgång som familjen Palme. Som var den första politiker Carl Bildt lärde känna, vet jag han har sagt.
På Östra real engagerade han sig i elevrådet och bildade en konservativ skolklubb. Hans närmaste vän Staffan Hildebrand – sedermera filmregissör – startade en SSU-klubb där och de debatterade mot varann i aulan. Vid lärarstrejken 1966 intervjuades Carl Bildt i TV och han bannade de elever som uppmanat andra att skolka.
Carl Bildt tog studenten med högsta betyg i historia och samhällskunskap. I kemi och matematik var betygen sämre, liksom i teckning och gymnastik. Under sina studieår hade han skrivit åtskilliga insändare och debattartiklar i tidningar och när han skrev in sig vid universitetet 1968 uppgav han ”journalist” i en ruta för tänkt yrkesbana.
Vid denna tid gick han med i Högerns ungdomsförbund och i förbundets tidning hade man i nr 3 1969 en nidbild på omslaget av Olof Palme, högerns huvudfiende nr 1. Palme reagerade starkt när han såg bilden och undersökte vem som låg bakom den och fick höra att det var Carl Bildt.
– Bilden ska Carl Bildt få sota för, lär Palme ha sagt.
Carl Bildts lumpartid lämnar något obesvarat efter sig. Han har nästan aldrig pratat om sin värnplikt och Björn Häger har fått fram olika spår: Det ena är att han – i likhet med Göran Persson och Anders Björk – gjort lumpen som handräckningsvärnpliktig malaj – och därav inte vill prata om det. Det andra är att han – som Olof Palme – gjort militärtjänsten i något hemligt, som försvarsstabens säkerhetsavdelning eller försvarets radioanstalt.
I intervjuer i Värnpliktsnytt 1991 och 1998 framgår att han gjort tre månaders soldatutbildning vid Svea Livgarde sommaren 1969. Och någon gång därefter säger han att han gjorde ytterligare tolv månader – i en speciell personalvårdsbefattning där han reste runt på olika typer av förband.
Häger frågade Bildt om detta i Almedalen 2014, försökte bringa klarhet i de offentliga dokumenten men möttes av en motfråga:
”Vadå? Kan man få fram var någon gjort sin värnplikt? undrade Bildt.”
När Häger frågade svarade Bildt svävande att han hade haft en specialtjänstgöring på Försvarsstaben.
”Vad gjorde du?
– Vi höll bland annat på med krigsgravplanering. Var gravarna skulle vara.
Hur blev du uttagen till det här?
– Det är en god fråga.”
Carl Bildt har sagt att han fick studieuppehåll och gjorde resterande värnpliktstid 1970 och 1971. Men det stämmer inte, visar det sig vid kontroll med hans övriga sysslor som assistent till partiledaren Yngve Holmberg 1970 och ordförande i studentkårens internationella utskott, med mängder av möten och resor utomlands.
Till slut hittar Häger information om att Bildt tjänstgjorde på försvarsstaben fram till våren 1973. Men under denna tid var han bl a ordförande för Fria moderata studentförbundet och politisk sekreterare hos nye partiledaren Gösta Bohman.
”Man kan ha hög arbetskapacitet. Men man kan inte vara på två ställen samtidigt” skriver Björn Häger som ser att Bildts betyg från det militära var goda men att befattningen är att betrakta som malaj.
Men i wikileaksdokument som avslöjat politiska hemligheter framgår dock att Carl Bildt i mars 1973, då han hade flera månader kvar på sin värnplikt på Försvarsstaben, deltog i ett projekt som det amerikanska underrättelsefolket med stor iver rekryterat honom till.
Björn Häger sammanfattar telegrammet från amerikanerna 1973:
”Målet är att bekämpa kommunismen. Bildt får som deltagare i programmet en summa som motsvarar 100 000 kronor i dagens penningvärde och en exklusiv resa genom USA. Ett oskyldigt utbytesprogram för unga begåvningar, framställs det som. Men enligt de forskare som Aftonbladet talat med är det subtilt kopplat till underrättelseorganisationen CIA.”
Det har även framkommit att Carl Bildt – som hemlig källa till amerikanska ambassaden i Stockholm –läckt känsliga detaljer från den nyvalda borgerliga regeringens förhandlingar om kärnkraftsfrågan strax efter maktövertagandet 1976.
Dåvarande vice statsministern och folkpartiledaren Per Ahlmark som deltog i regeringsförhandlingarna försäkrar att allt som sas var hemligt och att det hade dödat Bildts politiska karriär om detta kommit fram då.
Aftonbladets unga reporter Josefin Sköld konfronterade Carl Bildt med avslöjandet vid Moderaternas Sverigekonferens i mars 2013 – och frågor-svar-intervjun från tidningen återges här i boken:
”Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt?
– Ja, absolut.
Om inte ens svenska folket får veta det?
– Det här var ju sånt som stod i tidningarna då.
Det stod ju inte alls om det i tidningarna?
– Jaha.
Vad hade du då för mandat att prata med dem?
– Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning.
Det var ju slutna förhandlingar?
– Det var inte alls slutna förhandlingar.
Det står ju här att det var slutna förhandlingar?
– Ja, det är möjligt att det står så.
Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA?
– Ingen aning.
Men så kan du väl inte säga?
– Jag kan säga vad jag vill.
Finns det mer?
– Ingen aning. Uppenbarligen inte. Det här är ju ingenting.”
Han lär efteråt ha sagt till journalister och partifolk ”att försöka sätta dit Carl Bildt är ingenting för nybörjare.”
Men när Expressen frågar honom vad han sa till den amerikanske företrädaren svarar han:
”- Inte den blekaste aning. Men det som står i telegrammet som Aftonbladet försöker göra en stor story av är vare sig intressant, hemligt eller rätt.
Men om du inte har den blekaste aning om vad du sagt, hur kan du då veta att du inte sagt något som var hemligt?
– Aftonbladet hävdar ju att jag haft hemlig information, att de har bevis på det. Det är ju fel…Det är bara en sån där…jag höll på att säga kvällstidningsanka, men låt mig formulera om det till aftonbladsanka.”
På sin blogg mindes Bildt dock bättre och skrev att det han lämnat till USA var ”rätt normal diplomatisk rapportering. Rätt banal information.” Och att det var en ren rutinåtgärd att den sedan vidareförmedlades till CIA.
Men 1976 var inte dessa hans kontakter med USA kända. Vid avslöjandet 2013 blir det mest ihågkommet för Bildts oortodoxa svar.
Det finns massor av liknande återgivanden av intervjuer med Carl Bildt i denna kompakta bok. Det är omöjligt för mej att gå in på allt och även om författaren i efterordet hävdar att han fått sovra rejält i sitt researchmaterial – mängden information om Bildt har visat sig vara närmast oändlig och projektet har tagit längre tid än beräknat – är innehållet här i digraste laget. Men trots åtskilliga mail från Björn Häger till Carl Bildt så hittade han aldrig någon lämplig tid för att bli intervjuad i boken. De frågor som ställts har gjorts i all hast vid enstaka tillfällen.
Allt berättas här dessutom i kronologisk ordning och Bildts privatliv, i den mån det förekommer bortom hans eviga arbetsnarkomani, finns med. Första äktenskapet som bara varade ett år i början av 70-talet, andra äktenskapet med Mia Bohman, dotter till Gösta Bohman, där två barn föddes och det senaste med italienskan Anna Maria Corazza Bildt – som han träffade när han var EU:s medlare i Bosnien efter sin partiledar- och statsministertid, och som har resulterat i ett barn, flimrar också förbi.
Carl Bildt engagerade sig i det mesta under studietiden på universitetet. Som redaktör för studentförbundets tidskrift Svensk Linje intervjuade han partiprofiler som Ulf Adelsohn och Gösta Bohman. Han grundlade livslånga fiendskaper med politiska motståndare som t ex Per Gahrton, som vid denna tid var folkpartist. Och mot vänstern, proggrörelsen och socialdemokratin slogs han som en Östermalms Don Quijote i frågor stora som små.
Så med studierna blev det inte så mycket av. Flera månader försenad fullgjorde han första terminens grundkurs i statsvetenskap. Men sedan blev det inte så mycket mer. Under hans fem år vid universitetet tog han ytterligare bara tio poäng i nationalekonomi.
Utan studieresultat, inget CSN. Tidningen Röda Arbetet, utgiven av Förbundet Kommunist, avslöjade 1972 att han under diskreta former tog emot en lön av Salénrederierna motsvarande studiemedlen på tusen kronor i månaden.
Något direktör Sven H Salén erkände. Bildts roll var att informera företaget om vad som var på gång i politiken. Och något Carl Bildt inte såg som ett problem:
”Nej tvärtom. Jag tycker det är bra att företagen börjar intressera sig för samhällsfrågorna.”
För att gå in på relationen mellan Olof Palme och Carl Bildt måste man rota i ubåtskommissionen. Efter att den sovjetiska ubåten gick på grund i Karlskronas skärgård hösten 1981 och mängder av indikationer gjordes i Hårsfjärden i Stockholms skärgård året efter om nya ubåtar som antogs vara av främmande makt så bildades en ubåtskommission, som leddes av gamle socialdemokratiske ministern Sven Andersson. Carl Bildt ingick i kommissionen som i sina slutsatser redovisade att ”det med fullständig säkerhet konstaterats att främmande ubåtar uppehöll sig i området.”
Palme hade inget val och lämnade in en protest till Sovjetunionen, trots att många ministrar var tveksamma till att peka ut ett land så bestämt.
Vid denna tid befann sig Bildt på besök i Washington och hann hem lagom till mötet i utrikesnämnden där Palme direkt tog till orda och sa att han fått veta att Bildt träffat folk från försvarshögkvarteret Pentagon och berättat för dem hur han och kommissionen såg på ubåtskränkningarna.
Det hade gjort Palme rasande och ”han tog Bildt i örat” som han sa.
Bildt svarade att han även i framtiden tänkte resa utan att fråga statsministern om lov och menade att Palmes attack mot honom var ”ett uttryck för hans närmast medeltida hämndbegär mot dem som vågar ifrågasätta hans omdöme och kunskaper i vissa utrikespolitiska frågor.”
Helt klart så tålde de båda inte varann. Kanske för att de var så lika i många stycken. Och möjligen spökade också nidbilden i Högerns ungdomsförbunds tidning 1969 ännu för Palme i hans aversion mot Carl Bildt.
Som sagt så finns det mängder av intervjuexempel att ta till när Bildt mer eller mindre mörkar, slingrar sig eller tar till ”goddag- yxskaft”-svar.
Apropå hans långsinthet så visade den sig nog tydligast under hans första tid som utrikesminister efter borgerliga alliansens valseger 2006 då han frös ut tidigare statssekreteraren Lars Danielsson som satt sysslolös på UD i ett par år. Danielssons roll under tsunamikatastrofen var ifrågasatt, men – som en källa i boken här hävdar – så var Bildt långsint sur på honom för att han inte hade fått låna regeringens flygplan en gång under tiden han var EU:s medlare i Jugoslavienkrigen.
Hans engagemang i Lundin Oil – numera Lundin Petroleum – är kanske det mest omtvistade eftersom flera oberoende källor hävdade att människor i Sudan hade mördats och fördrivits för att oljebolaget skulle få borra där. Även det förnekade Bildt ihärdigt och hävdade att oljeutvinningarna skapar fred! Svart blir vitt och vitt blir svart! Flera riksdagsmän krävde hans avgång. Men…vatten på en gås!
Det här är ett oerhört ambitiöst arbete och ett grävjobb med kvalitet dessutom. Det finns åtskilligt här som en åklagare skulle kunna granska.
527 sidor sprängstoff med efterföljande kapitelnoter, källor och litteratur, bildkällor och personregister.
I slutet av ”Excellensen” SVT:s dokumentär om Carl Bildt våren 2013 säger reportern Björn Thunbäck i sin speakertext:
”Vi har intervjuat Carl Bildt i sammanlagt fem timmar. En sak som är slående är att han alltid på något vis får rätt. Men vi har en fråga där han bara måste ha fel. Och det gäller hans gamla paradämne ubåtsintrången i Sverige.
Alla utredningar har kommit fram till samma sak, hävdar Bildt.
– Det vill säga att vi hade allvarliga ubåtskränkningar. Och varifrån de kom.
Men inte varifrån de kom. Där var det ju olika…
– Nej.
Sedan ger sig Bildt iväg i ett resonemang som får Thunbäck att avsluta sin dokumentär med orden: ”Vi vet att vi har rätt. Men när vi pratar med Carl Bildt börjar det kännas som vi har fel.”
