[171107] I den utsökta filmen Neruda sägs det inledningsvis, att den radikala eliten i dåtidens Chile arbetade för en socialism, som, i den mån den måtte förverkligas, de omgående hade flytt, hals över huvud!
I en artikel i serien Vänstern i backspegeln, Göteborgsposten våren 2002, skrev jag bl a:
I stället producerades en rad åsikter om det som borde vara, barrikader till försvar för alternativ man aldrig skapade, bundna till stereotypa politiska ideal så långt från förverkligandets ram att man aldrig riskerade att konfronteras med de praktiska konsekvenserna av dem.
Och fortsatte:
Sextiotalsvänstern var en naturlig förlängning av kulturradikalismens moderna stråk, en individualistisk, sekulariserad och demokratiskt förankrad frihetsanda, endast vagt knuten till ett politiskt vänsterperspektiv. När denna stämning mötte den intensifierade USA-kritiken under vietnamkriget fanns det plötsligt utrymme för ett lite tuffare kommunistiskt inflytande som i allt väsentligt stod i motsättning till en modern förståelse av begreppet frihet och som till skillnad från det socialdemokratiska samhällsbygget befann sig i ett aggressivt motsatsförhållande till en uppfattning om bildning, sanning och rätt som var (med)borgerlighetens historiska erövringning.
Man skulle kunna börja där. Lennart Berntson och Svante Nordin går i sin grundliga och oupphörligt fyndliga genomgång av tanke och verklighet omkring vad som utspelade sig för nu snart femtio år sedan, Efter revolutionen, till botten med målsättningar och motiv, en bok som – inte minst efter David Brolins intellektuella debacle från 2015 – känns som något av en nödvändighet. Men de snubblar möjligen på själva utgångspunkten, grundincitamentet för den upprorsrörelse som en hel värld skulle bli vittne till.
Bokens första del rannsakar de olika vägar den nya vänstern tog i organisatoriskt avseende, de missar nog bara Bolsjevikgruppen, ett av rörelsens mer bisarra uttryck, som innebar att ett tiotal indvider slog sig ned i ett radhus utanför Stockholm för att med utgångspunkt i Fjärde Internationalen förbereda en väpnad(?) revolution i konungariket Sverige. Jag vill minnas att det varade ungefär ett år. Två av dess medlemmar dog i ung ålder, inte av missbruk som man kunde förledas att tro, men av hjärnblödning och hjärtinfarkt.
Problemet är bara, att i stort sett ingen av alla dem som var mer eller mindre aktiva i 60-talets samhällskritiska rörelse, medvetet eller omedvetet, hade för avsikt att gå vidare i ett långsiktigt politiskt organisationsarbete. De var i allt väsentligt absorberade av en romantiskt präglad världsomspännande frihetsanda och atmosfär, som snarare än 68 – som hellre borde förknippas med våldets återkomst genom gatudemonstrationer som urartade, den spirande terrorismen i Tyskland och Italien, Pragvåren som vändes till den sovjetiska invasionen – skulle ha 1967 som sitt märkesår, Sgt Pepper’s år, eller året när Jag är nyfiken gul hade premiär; eller varför inte året efter, Woodstockfestivalens år, hösten 1969, när Jimmy Hendrix skakade (musik)världen med sin aggressiva tolkning av The starsprangled Banner, Amerikas nationalsång.
Det var en tid för tune in, turn on, drop out, vilket förvånansvärt väl harmonierar med de filosofiska riktiningar den nya boken noga går igenom till slut, perioden när man sökte alternativ till den absoluta marxistiska tankemodellen. Man visar förtjänstfullt på, hur många av de nya inspirationskällorna (Foucault, Agamben m fl) hade det gemensamt, att de fortfarande såg och upplevde samhället, världen, som ett hotfullt fängelse, inte en plats att vare sig förbättra eller verka inom.
Således gled de flest tillbaka in i de yrkesvärldar de från början hade tänkt som sina, det må ha varit de universitära eller de mediala, politiska var de så långt ifrån.
Skillnaden på ambitionsnivån i den rörelse man i stor utsträckning reagerade mot, den socialdemokratiska, med t ex Alva Myrdals detaljerade drömmar om alternativa livsformer till den lilla familjen och det slutna privatlivet, kunde inte varit större. 60-talsvänstern arbetade i förhållande till en socialdemokrati man i grund och botten inte kunde tänka sig upphöra – vilket den till sist veterligen visade sig kunna.
Det är slående i vilken utsträckning konkreta, samhällsbyggande initiativ lyser med sin frånvaro i rörelsen. I kulturvärlden såg det annorlunda ut. Där etablerades en aldrig sinande ström av förlag, skivbolag o a, förutsättningen för ett konstnärligt arbete i nya och friare former, insatser som visade sig vara av bestående värde.
Vilken var då den frihet man sökte? Jag har gjort antagandet, att mycket av dess explosiva livsluft och djärvhet kan ledas tillbaka till familjens överspelade roll i den form som var hemmafruns och den försörjande mannens, vilket skapade ett horribelt outnyttjande för den begåvningsreserv som utgjordes av den ibland mycket välutbildade kvinnan. (Märk att en av Alva Myrdals skrifter bar titeln The surplus value of the married woman – med reservation för titeln, jag har inte boken vid handen. Dottern Sissela Bok nämner texten i sin bok Alva: ett kvinnoliv, där hon noterar att Alva vid en tidpunkt bröt upp från den distraherade maken för att åta sig sina första uppgifter för FN i New York.)
En annan källa var givetvis ungdomskulturen, välståndet och framtidstron till följd av fredsslutet. Det mötte inga hinder, fanns ingen rädsla inför att reagera på och handla i förlängning av de orättvisor som var skriande, i Sydafrikas apartheid eller i överfallskriget i Vietnam. Det skulle vara till långt in på 90-talet, innan det blev allmängods i vilken utsträckning det också fanns en potential av förtryck i det tidigare så idealiserade landet i Indokina.
Även reaktionerna på kulturrevolutionen i Kina drog ut på tiden. Perspektivet av en upprorsrörelse inom en kommunistisk stormakt, till synes en parallellföreteelse till den egna revolten, försenade insikten i, i vilken utsträckning vi hade att göra med en manipulativ iscensättning från högsta ort. Vi måste förlåtas för detta, vi var unga och flera av dem med längre och djupare erfarenheter ljög.
Här vill jag understryka den lundensiska vänsterns särprägel. Genom självstudier, kritiska seminarier mm gjorde vi oss medvetna om den kommunistiska historiens verkliga ansikte, långt före utgivandet i Frankrike av Kommunismens svarta bok 1997. Jag brukar omtala detta som att vi utvecklade en ‘anti-kommunism från vänster’. Från den utgångspunkten kunde ett verkligt samhällsarbete ta sin början, som inte ställde de borgerliga frihetsidealen åt sidan. Som inte skydde friheten, utan utvidgade den och förde den tillbaka till sin ursprungliga position av dynamisk och förändrande kraft i samhället.
Grundaren av en av de viktiga publikationerna från då, Roger Fjellström med Häften för Kritiska Studier, belyser detta på ett utstuderat sätt i sin textsamling På liv och död & andra omständigheter, där också hans franskorientering spelar en viktig roll. Mycket av uppbrottet från den marxist-leninistiska dogmatiken emanerade från den nya franska filosofin och tycka vad man vill om den i dag – den var av nöden. Det var av nöden att bryta upp från Sartre och få ögonen på Albert Camus, vars Människans revolt från 1953, fortfarande är bedrövligt oläst av många av dagens debattörer, inte minst de marxistiskt orienterade.
Det som är kännetecknande för Fjellström är inte minst det graciösa sätt på vilket han närmar sig en rad kontroversiella öden, Eichmann, Althusser i egenskap av hustrumördare, den överkänslige Antonin Artaud osv. Kanske ligger där hemligheten bakom en gemensam front vi för många år sedan kom att inta i förhållande till Lars Noréns arbete med tre hårt kriminella, varav två nazister, Sju tre, med premiär våren 1999. Det var annars omöjligt att föra ett konstruktivt samtal om detta arbete när det begav sig, det skulle förkastas, kosta vad det kosta ville.
Av producenten Isa Stenberg fick jag inte bara manus till stycket utan även delar av brevväxlingar mellan aktörerna och deras krets, av vilket framgick, att de i egenskap av nazister ansåg sig befinna sig i en förrevolutionär fas. De rån de företog skulle finansiera en förestående kupp i landet. Till slut ledde en mycket oförsiktig hantering av hela arbetet till att två poliser mördades i Malexander, varefter Norén än mer släpades till stupstocken.
Men kunde det i dag ses så, att teaterarbetet på fängelset, förutom att det gav en ovärderlig insikt i tre människors psykologiska konstitution, också innebar ett hinder för deras fortsatta “politiska” aktivitet?
Jag skrev två omsorgsfulla genomgångar av hela arbetet I Teatertidningen 2/99 och 1/00 och när jag tänker tillbaka ser jag sorgliga paralleller till dagens oförmåga att 1) genomskåda och 2) ta klar och tydlig ställning till övergrepp och utvecklingstendenser som börjar bli ordentligt hotfulla:
censurkrav i förhållande till historiska texter och andra kulturprodukter, raderingar i bästa 1984-anda, oförmågan att ge civilt stöd till konstnären Lars Vilks, i ord och gärning en frihetsmänniska i vårt kulturliv, oförmågan att skilja mellan vad man måtte anse om den ironiska teckning han gjort och det dödsstraff han därefter tvingats leva med i nu over tio år, utställt av främlingar utan juridisk examen!
Det är skrämmande, det kallas pk men handlar i verkligheten om en intellektuell stagnation av gigantiska dimensioner.
Det blir inte minst tydligt vid läsandet av en bok om Bengt Lidforss och det man den gången kallade lundaradikalismen, som förlaget Ellerström givit ut. Det är en ovanligt rik artikelsamling som ger en viktig fond till det jag här omtalat som lundavänstern och pekar på något som också nämns i Berntsons och Nordins bok, nämlingen den franska Annales-skolans sätt att betrakta historien i form av långa förlopp av en mängd impulser och där vi redan som unga pratade om den skeptisism som var en del av det mentala tillståndet i Lund och som vaccinerat dess universitetsmiljö mot varje form av fanatism.
Den rebellrörelse av frireligiös karaktär som förpestade vänstern i Stockhom och Uppsala fann ingen grogrund i skånsk mylla och den stalinism som göteborgarna oförväget kastade sig över var vi skyddade mot av ett frihetsstråk, en mångfald, och en närhet mellan alla dessa mångfalder, som var en del av det lundaliv jag tror vi alla drar oss till minnes med yttersta välbehag.
Låt vara att våra bohemer inte alla gånger nådde verkshöjd av Lidforsska dimensioner, men anarkisten Klas Hellborg och poetiska naturer av Torbjörn Hällens och Arne Tolgravens typ (närheten till Jørgen Nash och hans Drakabygge inte att förakta) säkrade alla genom sin extraordinära begåvning en såväl rörlig som – i likhet med Lidforss – skandalös vitalitet i vardagen som kom oss till hjälp, och inte bara en gång. Det finns nämligen ett omvälvande förhållande mellan upprorsmannen och den statlige förföljaren, polisen, som filmen Neruda uppmärksammar. Den mentala kraften i upproret övervinner repressionens. Det är aldrig poeten som går under, det är polisen.
Det gäller alla slags poliser.
Det är vad man i dystrare tider alltid måste hålla i minne. Det vilar det på mina egna axlar att utförligare lägga ut texten om, i ett arbete som för närvarande uppslukar tid och sinne. Och då har jag också lagt märke till, att i den välfungerande ekologiska ateljéby i norra Bohuslän jag nu ägnat över tjugofem år att bygga och bo i återfinner man i dess ursprung inte mindre än tre personer med rötter i ovan omtalade lundavänster.
Jag har genom åren gjort den ganska sorgliga iakttagelsen, att min föreställning om, att varje människa bars av ett okuvligt frihetsbegär var långt från med sanningen överensstämmande. Behovet av tillhörighet är så oändligt mycket större, längtan efter att ta skydd i ett kollektiv format av åsiktslikhet och fasta takter. Så att man till sist lyckats rassla ned i ett kolsvart djupt hål, man inte kommer upp ur igen.
Jag har mer än en gång frågat mig, hur det kom sig att en generation ur efterkrigstidens demokratiska välfärdssamhällen i sådan utsträckning kunde dras mot diktaturer. Stater som kallat sig socialistiska, men som i verkligheten beskrivit grader av helvetet för dem som tvingades leva under dessa förhållanden. Jag blir varje gång svaret skyldig. Min begåvning räcker inte till. Jag kan inte förstå det, bara bekämpa det.
Då är den en lisa, som för den skulle inte får förvandlas till en förkastlig tröst (läs Simone Weil), att tänka tillbaka på alla de begåvade galningar som kryddat upp vår förnuftiga tillvaro och satt den i brand, mig själv inklusive.
Nog uppmärksammas med jämna mellanrum något av det seriösa tankearbetet jag åstadkommit genom åren och kommer att fortsätta att göra det, men det är som upphovsman till Röda Bönor jag vid återkommande tillfällen numera omtalas som en ‘legend’ har jag lagt märke till. Det är inte ett uttryck jag själv skulle använda mig av, men jag anar vad man menar med det. Bättre än martyr, ingen tvekan om det.
Det är i så fall något jag sätter i direkt förbindelse med mina erfarenheter från det i lundaradikalismen ur vilket lundavänstern uppstod och i vars hägn jag fick privilegiet att få utvecklas och växa, i egenskap av tänkande individ.
