[171103] Den brittiske biologen Richard Dawkins är sedan mer än fyrtio år en av de mest framträdande forskarna i den ganska disparata skara naturvetare som brukar sorteras in under beteckningen sociobiologer. Böcker som Den själviska genen (1976) och Den blinde urmakaren (1986) har till en bredare publik än den inomvetenskapliga spritt kunskapen om både den biologiska utvecklingen och den kosmologiska där biologin ingår som en (såvitt man vet) sentida och mycket liten del.
Richard Dawkins är också en flitig föreläsare och skarp polemiker, som gör sitt bästa för att övertyga sina medmänniskor om den naturvetenskapliga världsbildens storslagenhet, vilda skönhet och mäktighet i slående kontrast till den världsbild som framträder i ”de käbblande abrahamitiska religionerna”, alltså judendomen, kristendomen och islam. Hans Illusionen om Gud (2006) har blivit en klassisk vidräkning med religionerna och det oberättigade inflytande de, och deras företrädare, har i samhället.
I Med vetenskapen i blodet har han sammanställt kortare texter av mycket olika slag, från föreläsningar till debattinlägg. Spektrumet är brett, en del texter ligger nära det fackligt vetenskapliga och ställer en del krav på läsaren när det gäller förkunskaper och insikter i den darwinistiska teorin, även om Dawkins verkligen i sin bearbetning av texterna inför utgivningen vinnlagt sig om att rensa ut sådana mer svårhanterliga inslag som kräver kunskaper i statistisk matematik och sådant. Andra texter är mer av karaktären debattinlägg, och för mig som inte är någon fena på naturvetenskap känns de som de avgjort mest läsvärda. Den mer biologiskt intresserade och bevandrade kan förvisso tycka annorlunda.
Texterna spänner över en för debattlitteratur ganska lång tid, från 1990-talet till 2016. För att ta ett tidigt exempel, från år 2000, kan man välja ett öppet brev som Dawkins skrev till den engelske tronföljaren prins Charles, sedan denne, i en föreläsning han inbjudits av BBC att hålla, pläderat för att hans undersåtar borde mer än till vetenskapen lyssna till sin intuition, till ”hjärtats visdom, viskande som en bris i löven.” Vad prinsen ville åstadkomma var en på ”instinkt” baserad kritisk opposition till sådant som han menade är ”onaturligt”, till exempel genmodifierade grödor.
Dawkins noterar hur fint det låter med visdomen som viskar i hjärtat, men undrar också hur samma instinkter ser ut när de återfinns hos en person som Iraks ledare Saddam Hussein eller en annan massmördare som The Yorkshire Ripper. I hovsamma ordalag, eftersom han ändå skriver till en prins får man förmoda, säger sig Dawkins vara djupt bedrövad över prinsens vetenskapsfientlighet och brist på tilltro till vetenskapens förmåga att både beskriva världen och förändra den. Han påminner om hur genmodifiering alltsedan jordbrukets uppkomst, varit ett omistligt och värdefullt inslag i jordbrukets praktik. Låt vara att det gått långsammare då än det gör nu. Likaså måste han påpeka hur de tamdjur vi håller oss med, (han kunde nämnt det engelska kungahusets kortbenta och långsträckta favorithundar) också är en följd av genetisk förändring, styrd av människan.
Prinsen svarade tydligen inte, vilket är synd, för det kunde ju lett vidare till en diskussion om varför de kungliga så gärna vill att deras undersåtar ska reagera känslomässigt i stället för att tänka förnuftigt, vilket ju borde leda till att den obsoleta monarkin äntligen avskaffades.
Ett ytterligare mycket uppmärksammat öppet brev skrev Richard Dawkins till dåvarande premiärministern David Cameron. På inbjudan av en tidning hade Dawkins och flera andra forskare fått ställa varsin fråga till Cameron, som denne lovat besvara. Dawkins tog upp problemet med att staten lämnar ekonomiskt stöd till religiösa skolor, vilket fick Cameron att leverera ett surt svar, där han menade att Dawkins inte begripit vad det handlade om. Dawkins svar är intressant, det har ju bäring också på Sverige, där religiösa skolor får statsbidrag, mot ett luftigt löfte om att inte missionera bland eleverna.
Det här leder till att barn till bekännande kristna hamnar i vissa skolor och barn till exempelvis muslimer hamnar i andra. Som Dawkins säger så rör det sig inte om kristna barn och muslimska barn, utan barn till kristna och muslimska föräldrar. Skillnaden är stor och beaktansvärd på flera sätt. Det ligger i en religiös skolas själva essens och existensberättigande att den förmedlar, mer eller mindre direkt, de värderingar som bär upp den till sina elever. Mellan föräldrar och lärare råder, för man väl ändå utgå ifrån, en trosgemenskap, där de också kommer att innefatta barnen. David Cameron blev förmodligen lika övertygad av Dawkins argumentation som prins Charles, men för andra, mindre ideologiskt förblindade, läsare är det givetvis värdefullt att Dawkins tar sådana strider.
Mycket av bokens utrymme upptas av Richard Dawkins med envishet och konsekvens bedrivna religionskritik. Han läser religionernas heliga skrifter och grips av avsky inför alla de grymheter och godtyckliga illvilligheter som från sidorna strömmar ut mot läsaren, och han finner inga ursäkter för de kyrkor, samfund, stater och sekter som bygger sin makt över och kontroll av människornas handlingar och sinnen på dessa läror. Till skillnad från många andra debattörer drar han sig inte för att skära alla religioner och religionsriktningar över en kam när det gäller förnuftsvidrighet. Deras moraliska skuld när det gäller alla enorma grymheter som de legitimerat genom historien är som han ser det ofrånkomlig och borde för varje bekännare vara djupt drabbande. Efter 9/11 skriver han ett av återhållen vrede viberande inlägg där han pekar ut religionen islam som ytterst ansvarig instans.
Med vetenskapen i blodet är en engagerad och engagerande bok, oavsett om man mest intresserar sig för den darwinistiska biologin eller för den religionskritiska debatten. Det finns ju dessutom ett oupplösligt intellektuellt samband mellan biologin-naturvetenskapen och religionskritiken. I klargörandet av detta samband möter vi humanisten Richard Dawkins.
