[171026] Utanför är höst när jag börjar läsa En alldeles särskild kärlek, av Johanna Adorján, en roman om kärlek, död och det vi aldrig någonsin får glömma – Förintelsen.
Redan i bokens första fras slås temat fast: ”Den trettonde oktober tog mina farföräldrar livet av sig. Det var en söndag. Inte en optimal veckodag för självmord.” Berättarösten tillhör ett vuxet barnbarn, i vars livshistoria skuggorna från Europas förintelseläger länge fladdrat utan att de riktigt blivit fullt synliga eller grepbara.
Berättarens två farföräldrar var ungerska judar och överlevare, ett oskiljaktligt och kärleksfullt par som hade byggt en ny framtid i Danmark, ett liv som var välordnat och välbärgat, men som de ändå valde att ända tillsammans och i förtid, i Charlottenlund, ”en förort till Köpenhamn där alla hus har en trädgård och man tilltalar sina grannar vid förnamn.”
I ett närmast filmiskt förlopp återges farföräldrarnas sista dag i livet, hur de stiger upp, utför sina morgonrutiner och ordnar med olika praktiska bestyr som ska underlätta deras bortgång för de kvarlämnade. ”Morgonen den trettonde oktober sitter min farmor vid köksbordet. Medan hon väntar på att vattnet ska rinna genom apparaten antecknar hon i blocket vad som behöver uträttas. Avbeställa tidningen, skriver hon. Förbereda rosorna inför vintern. Hon har inga glasögon på sig, hon behöver inga trots att hon är sjuttioett år, vilket hon är mycket stolt över. Framför henne på bordet glöder cigaretten i askkoppen. Det sprakar när glöden äter sig igenom pappret. Farmor skriver: Mitzi.”
Vid sidan detta ödesdrivna förlopp finns berättarens egna reflektioner och hågkomster av farföräldrar och det liv de levde och sedan valde att lämna tillsammans med händerna sammanflätade bredvid varandra i sängen. Detta skedde några timmar efter att de hade lämnat hunden Mitzi hos en granne under förvändningen att det skulle bort på en resa till München.
Berättaren tar oss med till utrotningslägret Mauthausen där farfadern hade vistats. Sparsmakat och precist berättas det, för kanske går det egentligen bara att skildra det mest ohyggliga så – att låta det tala för sig själv, i respektfull enkelhet snarare än i sentimental svulstighet. Koncist och koncentrerat som hos en Kertész (2002) eller en Primo Levi (1988), för att nämna två stora författare som behandlar liknande teman och upplevelser.
Vid besöket i Mauthausen är det grå vardag. Guiden i utrotningslägret håller sin rutinmässiga berättelse om platsen, korrekt men bitvis uttråkat: ”Sedan håller han ett kort föredrag om den aktuella situationen i Österrike, berättar att man nästan dagligen måste ta bort hakkorsklotter från väggarna i gaskammaren. Han säger att han är skakad över det, men det låter lika oengagerat som resten av hans föreläsning.”
Hösten har hunnit bli sen, konstaterar jag, när jag tränger djupare in i boken. Utanför ylar höststormar, träden blir allt kalare och nere på gatan piskar regnet i ansiktet. På radions morgonnyheter (25/10-17) intervjuas en av ledarna i Nordiska motståndrörelsen och han berättar om kampen för att återta Sverige och låta den vita, ariska rasen styra igen. Någon vecka tidigare har en samling välorganiserade fullfjädrade nazister marscherat på Göteborgs gator, satt Bokmässan på undantag och fått en hel stad att hålla andan, men också att visa sitt motstånd och motvilja.
Med radion avstängd återvänder jag till boken, till sökandet efter ett varför som aldrig riktigt lyckas besvaras. Varför kunde det hända och varför tycks det kunna hända igen?
Genom berättelsen försöker huvudpersonen få sina farföräldrar att återge och begripliggöra det ofattbara som de varit med om. Förföljelsen, faran och flykten. Men en mur av tystnad och undanmanövrar möter henne:
Vi vet inte så mycket om tiden farfar tillbringade i koncentrationsläger. Egentligen vet vi inget. Han talade aldrig om det, och om man frågade honom, någon som varenda familjemedlem gjort ungefär en gång, så svarade han: ’Det där talar vi inte om.’
Istället åker berättaren runt jorden och intervjuar personer som kände farföräldrarna, flertalet av dem också överlevare. Resorna går till Paris, New York, Köpenhamn och andra platser. Köksbord, villaträdgårdar, finsoffor och tickande väggur och ständigt denna värkande fråga: Varför?
I Ungern, liksom på många andra platser i Europa, fanns som bekant en utbredd antisemitism långt innan den tyska ockupationen. Med hjälp av den inhemska pilkorsarrörelsen kunde de tyska nazisterna utrota merparten av landets judar.
Sedan, efter kriget, kom kommunismen och lade ett förtryckets lock över det som hade hänt. Totalitarismen ömsade skinn, en annan förvriden ideologi intog scenen. Antisemitismen låg emellertid kvar, dämpad och mindre synlig, men ändå kvar, vilket bland annat gör sig påmint i dagens Ungern. Farföräldrarnas judiska identitet hölls i det fördolda inför hotet om att återigen marginaliseras eller förgöras. Efternamnet Adorján blev en ungersk anpassning av det mer judiskklingande Adler. Hemma firades inga judiska högtider. Samtidigt umgicks farföräldrarna i stort sett bara med andra judar, många av dem överlevare, så skedde även i Danmark:
Om mina farföräldrar låtsades att de inte brydde sig om sin egen judiskhet brydde de sig desto mer om andras. Min faster berättade en gång för mig att farmor och farfar sinsemellan ofta talade om huruvida någon var jude eller ej, det vill säga en av dem. Är det en av ”nostras”, funderade de, vilket var deras kodord för det. Som om man kunde märka på någon att den var jude. Som om det kändes på lukten.
En alldeles särskild kärlek är en utomordentligt viktig och välskriven roman, inte helt olik Göran Rosenbergs mästerliga Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz från 2012. Även där handlar det om överlevare som hittar tillbaka till ett till synes fungerande och välordnat liv, men dukar under för den inneboende smärtan och tar livet av sig. Även där finns det såriga men inkännande sökandet efter ett varför, allt omgivet av den ohyggliga och ofattbara Förintelsen, faktumet som har fått alla andra mänskliga faktum att se annorlunda ut.
Mitt i allt det tunga och mörka bjuder romanen på glimtar av försonande ljus. Den vill förmå oss att minnas och därmed bilda en gemensam front mot de antisemitiska illdådens återkomst, vilket med all tänkbar tydlighet behövs idag, men den tecknar också ett gripande porträttet av två överlevare som förenas i kärlek, två händer ihopflätade in i det sista och två liv som förenas i den dagliga kampen för att (över)leva med en outsäglig smärta. Så om någon roman ska läsas denna sorgkantade höst bör det bli En alldeles särskild kärlek.
