[171025] De sju dödssynderna på Operan har hård konkurrens i mitt minne. Jag såg den första gången 1966 eller 67 på Tivolis konsertsal i Köpenhamn, det var med Gisela May och Berliner Ensemble, jag var i sällskap med den stora kärleken i mitt liv, som jag inte kunde få, men nu satt vi där, nyradikala, suktande efter den äkta scenkonsten och drabbades av ett brechtskt kulsprutesmatter, det var oemotståndligt, på den tiden otvetydigt.
Gisela May blev min första sånglärare.
Så skulle det låta!
Tog vi verkligen in, att verket slutar i total uppgivenhet? Att denna författarens förstudie till Den goda människan i Sezuan är ett fullkomligt erkännande av den egna bristfälligheten, splittringen inom var och en så att verkets Anna I och Anna II är av olika karaktär – som Bibelns Marta och Maria – att syndfriheten är omöjlig för var och en enskild, vilket han inte minst själv skulle få erfara vid mötet med den amerikanska inkvisitionen?
Förmodligen inte. Odin Teatret i Holstebro gjorde det på 80-talet i stycket Brechts aska – accentuerade hans dubbelnatur, hans hyckleri, hans mänsklighet.
Operans föreställning blir oundvikligen filtrerad genom ett av mina starkaste musikaliska minnen. Hemkommen har jag både lyssnat på May och Marianne Faithfull, som gör en långsamt hes och depressiv tolkning på engelska, hur vacker som helst. På Operan avnjuter jag emellertid föreställningen i mer lugn och ro nu, mindre militant än på sextiotalet blir den desto mer intressant, med långt större koncentration på de dubbla budskapen i texten, på livserfarenheten som till sist kommit även mig till del.
Och njuter därefter till fullo av den eleganta kopplingen till Giocomo Puccinis Gianni Schicchi, som i en opera buffa-form på ett enklare sätt åskådliggör hur usla människorna är. Lars-Åke Thessman vänder på huset, utsida blir insida och därefter är det dags att skärskåda vårt inre.
På det sättet genomför regissören David Radok en sant brechtsk föreställning, full av påminnelser och påpekande.
Kanske är det en smula streatsmart att genomföra denna kedjelek. Kanske hade det räckt och blivit över med dödssyndernas obevekliga argumentation – men bara kanske. Att föreställningen som helhet vinner ännu ett underhållningsvärde kan det inte råda tvivel om.
Göteborgs Baroque-ensemble presenterade ett par dagar före en långt allvarligare brottning med ont och gott i tre kantater av Bach dirigerade av en maestro, Masaaki Suzuki, vars diciplinerade nobless i arbetet förenas med en tveklöshet som bringar den legendariska ensemblen ut i ett kraftprov, här förstärkt med en kör av kyrkomusiker från området – storslaget, betvingande och totalt finkänsligt.
Konserten är en del av Lutheråret, de fem hundra år som gått sedan teserna spikades upp och genomförs i samarbete med Göteborgs Internationella Orgelakademi och Göteborgs Stift. Logiskt därmed var den placerad i Domkyrkan.
Den gick sedan vidare till Ulricehamn och Mariestad.
Vilken är människans förmåga, om striden står mellan Djävulen och Gud? Det behöver man musikens hjälp för att tränga in i och Göteborgs Baroque åstadkommer den musiken.
Simon Phipps markerar inledningsvis, att han tillsammans med Svenska Kammarkören denna gång valt ett sekulärt program, men tillåter sig ändå att avsluta med ett sakralt inslag. Vad musiken är kan vi fortsätta att grubbla över. Mitt sällskap fäller en slående kommentar, när han påpekar hur Phipps ”skulpterar i ljud”. Det är en ypperlig karaktäristik. Enda felet var att jag inte kom på den själv!
Det är nämligen exakt vad som sker. Vid alla Kammarkörens konserter stiger du in i ett eget självständigt rum där du känner dig överrumplande fri. Arbetet präglas av en lekfullhet som inbjuder till en oberoende upplevelse och reflektion, det är en av Svenska Kammarkörens stora kvaliteter, tillsammans med de utsökta musikvalen.
Denna kväll med två känsliga pianosolon av Karin Birgersson, även det ryms inom Kammarkören.
Jag tänker på alla de mörka stämningar som hopar sig omkring oss för närvarande och pockar på polisförstärkning och ökad kontroll. De är givetvis alla viktiga, men vilken effekt skulle det få, om man intensifierade kunskapen om de konstnärliga uttryckens hemligheter och deras sätt att nå människornas inre bångstyriga passioner, inte för att förminska men förfina dem, befrukta dem, låta helt andra typer av blommor få slå ut.
Det är tankar en konsert med Svenska Kammarkören ständigt föder. Nästa gång kan kören avnjutas i julkonserten, som i år kommer att hållas i Tyska Kyrkan, Christinæ Kyrka.
