[171020] Det sägs att vår kultur har gått från att vara skuldstyrd till att vara skamstyrd. Den luterskt baserade skulden, där vi står ensamma till svars inför Gud, är borta.
Istället handlar det mesta om skam i dagens sekulariserade samhälle, så präglat av reptilsnabba sociala medier och klickokrati. Utan Gud blir vi till människor bland människor, fast med en smartphone i handen. Därmed görs de sociala medierna till vår moderna tids skampåle, åtkomlig för alla och envar med internetuppkoppling och formuleringsiver.
Att hängas ut i media och jagas av drevet är det värsta som kan hända. Det blir följaktligen den moderna rädslan för att skämmas ut som ska hindra oss från bete oss illa och hålla oss på rätt sida anständighetens gräns.
Men handen på hjärtat, är det verkligen så? I en artikel i Expressen (29/7-17) av Göran Rosenberg tas vårt moderna förhållande till skam upp. Titeln lyder ”Skamlösheten har segrat” och texten flankeras av en välbekant överkammad herre från andra sidan Atlanten. Mer konkret handlar det om pengar, om att dagens globala kasinoekonomi eller vidlyftiga finansvärld, på vilken så mycket av vår välfärd vilar, just opererar utifrån skamlöshetens princip. Skamlösast vinner, liksom.
Eller för att ta det vardagligt: Homo economicus är en skamlös kille, ingen som håller upp dörrar, källsorterar eller leder gamla tanter över gatan, såvida han inte vinner på det. Och när gör man det? När vinner man på att vara snäll, solidarisk och präktig i en värld full av kvartalskapitalism, klickokrati och klimatkrisglömska? När vinner man på att känna skam om allt går så mycket lättare utan denna plågsamma känsla?
På hemmaplan, långt ifrån Wall Street, har vi vår färska Allraskandal, där ett antal prominenta och förment pålitliga personer har använt pensionspengar på ett stötande och förmodligen otillbörligt sätt. Några kilometer längre bort i huvudstaden ligger Nya Karolinska Sjukhuset, där flera extra miljarder har rullat in till konsulter med misstänkt täta kontakter med beslutsfattare.
På min dagliga cykelresa genom den kungliga huvudstaden ser jag lika många SUV:ar idag som före klimatmötet i Köpenhamn 2009, mötet som föregicks av Al Gores miljökampanjande och fylldes av en toppolitisk kör av röster med den befriande frasen ”There is no time to wait.” Under min dagliga cykelresa genom huvudstaden ser jag konsumtionsfesten pågå som aldrig förr och krogarna locka med megastora angusbiffar. Den gentrifierade staden har sedan länge fyllts av mäklarkontor och inredningsaffärer, bredvid banker och låneinstitut med löften om guldkant på tillvaron, här och nu, allt medan återbetalningen faller som ett ensamt höstlöv där jag cyklar fram genom Humlegården.
Biffen, bilen och bostaden – varför talar nästan ingen om er längre? Vad hände? Har ni drunknat i skamlöshetens, förnekelsens och postfaktismens mörka brunn? Får ni inte plats när Klickokratins kungar och globalkasinots gamänger håller hov?
Mitt i allt detta lyckas jag för ovanlighetens skull pricka in en nobelpristagare. Det var inte litteraturpristagaren, vilket hade varit naturligt, utan ekonomipristagaren Richard Thaler, vars bok Beslut och beteenden hade rafsats med på en biblioteksräd. Så låg boken där i boktraven hemmavid och en solig höstdag började jag läsa.
Som en röd tråd genom boken beskriver Thaler hur han under sin karriär kämpat mot de gängse nationalekonomerna, där han som beteendeekonom alltid setts som en ”professionell renegat” (s.442). Thaler menar att ”det mesta av nationalekonomisk teori härleds inte från empirisk observation. Istället härleds den från axiom om rationella val, oavsett om dessa axiom har någon relation till den verklighet vi observerar varje dag i våra liv (s.444”). Med hjälp av omfattande forskning visar Thaler att vi som människor allt som oftast agerar irrationellt, gör dålig val, styrs av känslor, använder oskarpt vanetänkande och fladdrigt flockbeteende. Precis som den framlidne kompisen och kollegan Daniel Kahnemann kom fram till i sin hyllade bok ”Tänka snabbt och långsamt” (2011).
Med andra ord: The Economical Man är en påhittad gubbe – precis som jultomten och Kalle Anka – en abstraktion som ska få oss att tänka på ett visst sätt och därför acceptera sakernas tillstånd. En gubbe som ska få oss att tro att vi alla fattar rationella beslut, optimalt informerade och drivs av en egennytta som på aggregerad nivå kommer alla tillgodo. Och sedan gillar vi läget, fast det blir snett och kör i diket.
Dessutom är Gubben alltid just en man, traderad och omhuldad av idel andra snoppinnehavare, vilket för några år sedan blottades med all tydlighet i Katrin Kielos bok ”Det enda könet: varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” (2013).
Eller låt oss ställa en barnsligt enkel fråga: Hur kommer det sig att bara en av alla nobelpristagare i ekonomi sedan införandet 1969 är kvinna? Kan det vara att så att den ekonomiske mannen, rationell och välkalkylerad som alltid, bara kommer fram till det och att killarna vinner som vanligt?
Vid sidan om detta skakades världen som bekant av en enorm finanskris 2008, en kris som ytterst få eller ingen av de rationellt kalkylerande männen med perfekt information och kritstrecksrandiga kostymer hade anat. Ett faktum som framträdde med all önskvärd tydlighet när den åldrade drottning Elisabeth ställde ett antal finansexperter i London inför den enkla men ändå så avslöjande frågan: Varför såg ni inte krisen komma?
Kanske skämdes finansexperterna där de stod framför den åldrade drottningen? Kanske skäms Trump när han står och kammar sig i badrummet? Kanske skäms vi alla lite grann när vi struntar i att göra de enkla saker som vi vet är bra för klimatet och jordens framtid?
Vem vet? Vad jag dock vet med säkerhet är att varken den moderna skammen eller den ekonomiska mannen kan rädda oss ur den globala rävsax som vi just nu sitter i.
