[171019] I början av oktober kom Eli Göndörs bok Religionskollision: Minoritet, majoritet och toleransens gränser (utgiven av Timbro). Göndör har god utblick över aktuell forskning på området, framförallt vad gäller undersökningar om anpassning och invandrargruppers integration i olika länder och samhällen. Han bryr sig däremot, medvetet, inte så mycket om forskning om upplevelser av exkludering.
Nykomlingar måste förstå att det gäller att anpassa sig till normerna i det land de bor, även om det är krävande och svårt. En integrationspolitik som inte ärligt betonar anpassningskravet skapar problem, menar Göndör. Sverige beskrivs som ett typexempel på det.
Kombinationen av krav på anpassning och kritik av överkänslig oro inför religiös avvikelse tar vad jag kan se en egen och därmed viktig väg i den svenska offentligheten. Göndörs självklara men ändå återhållna botten i en judisk tillhörighet ger dessutom levd tyngd till argumenten. Religionskollision propagerar för hårdare krav på anpassning. Samtidigt är Göndör kritisk till oresonliga fördömanden av den muslismka al-Azharskolans påstådda könssegregation, en kritik som helt bortsåg från såväl nyanserande fakta i målet som från skolans goda resultat.
Boken är trots sin rättframma ton nyanserad i sina analyser och lyfter ofta fram möjliga vägar att kombinera anpassning, kulturella särarter och individuella val. Men på en punkt försvinner nyanserna. Det händer när orsaken till de svenska problemen ska pekas ut. Där finns inget tvivel. Postkolonialt tänkande och orientalismkritik sägs ha skapat den självkritiska låsning som gjort att varje försök att tala om anpassning i den svenska offentligheten kritiseras som rasism och kolonialt översitteri. Istället för att ge en heltäckande och därmed mer rättvis bild av boken tänker jag hålla mig till frågan om postkolonialismens skuld. Även Göndör finner den viktig, bokens resonemang repriserades i Fokus nr 41 under titeln ”Motvilliga möten”.
I detta teoretiska paket som Göndör menar skapat den oheliga alliansen mellan postkolonialister och islamister kopplas Jean-Paul Sartres hyllande av det antikoloniala våldets frigörande potential i förordet till Fanons Jordens fördömda ihop med Muslimska brödraskapets ideolog Sayyid Qutb och hans argument för att det är rättfärdigt att göra våldsamt uppror mot den ogudaktiga staten. Däremellan placeras professorn i engelsk litteratur Edward Said, som genom sin bok Orientalism ska ha förklarat att skulden till varje problem i den muslimska världen beror av västerländskt förtryck. Detta tankepaket sägs ha skapat en oförmåga att stå upp för de värden som majoriteten av svenskar finner viktiga, såsom jämställdhet.
Jag har verkligen försökt förstå hur Göndör tänker sig detta. Visst är det ett problem om många upplever att det inte går att öppet tala om vilka krav på anpassning till samhället som är rimliga att ställa på olika grupper och individer. Och visst är det som Göndör skriver lätt att irritera sig på ”den vanliga narcissistiska position som sätter mer heder i att vara mer tolerant och öppen än att försöka förstå vilka förutsättningar människor har och vad det innebär för möjligheter till anpassning” (s.36). Och nog kan det stämma att detta hämmat möjligheterna att till exempel tala om att var och en måste försöka skapa sig förutsättningar för att lyckas i samhället. Det kan förklara hur Sverige fortfarande kan framställas som världens mest anti-rasistiska land, samtidigt som arbetslöshetsstatistiken tydligt visar att kompetenta personer med ’utländska’ namn har svårt att få jobb.
Men vad har detta egentligen med postkolonial teori att göra? Edward Saids bok Orientalism kom inte i svensk översättning förrän 1993, och innan dess var han relativt okänd även på svenska universitet. Vid mitten av nittiotalet, när Saids eventuella inflytande kan ha tagit sin början, var den svenska invandringspolitiken som Göndör visar redan etablerad och förankrad.
Kanske ligger det mer i Göndörs försök att tillskriva Franz Fanon och hans bok Jordens fördömda en betydelse i Sverige. Boken kom ut i två olika svenska översättningar 1962 och 1969. Den kan mycket väl beskrivas som en våldsbejakande antikolonial text, och den lästes inom svensk internationellt engagerad vänster under 1960- och 70-talen. Dessa kan mycket väl ha haft inflytande över de invandringspolitiska målen från 1975 där stödet till hemspråk och andra kulturbevarande aktiviteter grundlades. Göndörs karaktäristik av dem som mer upptagna av sin egen tolerans än av skillnadernas faktiska problem påminner om till exempel Tobias Hübinettes kritik av svenska antirasister blindhet inför sina egna privilegier.
Den naivt välvilliga mångkulturalism som år 2006 fick Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Ola Johansson att med Sayyid Qutb som exempel tala om Muslimska brödraskapets ”fina socialpolitiska arv” har dock, menar jag, väldigt lite med postkolonialt tänkande att göra. Tvärtom introducerades postkoloniala teorier i Sverige bland annat som en kritik av en etniskt baserad mångkulturalism och svenskhetens naiva toleransposition inom denna. Till skillnad från vad Göndörs framställning gör gällande var tänkare som Homi Bhabha och Gayatri Spivak viktigare än Fanon och Said. Det som inte minst Bhabha hade att berätta var hur maktkampen också alltid är ett samspel som formar bägge parter och därmed skapar något nytt.
Tvärtemot att ställa upp motsättningar som föder det som i Religionskollision kallas de små skillnadernas narcissism talade Edward Said utifrån sin egen position som protestantiskt kristen palestinier mot den typen av identitetskamp som i slutändan gör att vi splittras till små, små klaner. Saids sista bok blev också Humanism and democratic criticism; en appell för universella värden som de finns uttryckta i den västerländska traditionen och de stora engelska författarna som han ägnade hela sitt akademiska liv åt.
Jag är därför förbryllad över hur Göndör, Johan Lundberg och andra författare från Timbro, Axess, Kvartal och Fokus är så oresonliga i sitt fördömande av Said. I mina ögon delade han deras intresse för humanismens stora författare och värden. Men kanske lyckades Said alltför väl med Orientalism, som när den skrevs vid mitten av 1970-talet ville visa att det fanns kopplingar mellan kultur och imperialism, mellan brittisk och fransk litteratur och vetenskap och dessa imperiestaters koloniala intressen. Han sade senare att Orientalism var en partisanbok, inte någon teoretisk maskin. Men boken verkar i alla fall i Sverige ha fastnat i ett partisankrig. För visst finns det debattörer som använder Orientalism för att driva hem sina poänger på ett sätt som fått Göndör att ge Said så stor betydelse i det svenska integrationsmisslyckandet. Men jag vill hävda både att den kom sent in på den svenska arenan, liksom att den användningen inte fann något stöd hos Said själv. Varken den naiva anti-rasistiska toleranspositionen eller viljan att anpassa Sverige efter ’separatistiska’ värderingar tror jag alltså knappast har de rötter som Göndör vill ge den.
Jag tycker snarare att många av Göndörs analyser av mötet mellan majoritetssvenskar och invandrargrupper med andra konkurrerande majoritetserfarenheter är goda exempel på postkolonial kritik. Det är tveksamt om han kan se det som det beröm det är.
