[171016] Bostadsbranschen har stadigt pumpats upp under ett kvarts sekel och samtidigt har Sverige omdanats. Vi får gå långt tillbaka i tiden för att se ett lika segregerat samhälle som idag. Samtidigt börjar allt fler ekonomer skåda i skyn efter bostadsbubblor. Tendenserna är tydliga, så vad händer och vad kommer att hända?
Journalisten Per Björklund har skrivit ett flertal artiklar om bostadsmarknaden i tidningen Fria Tidningen, som han här har bearbetat till en bok. Tyngdpunkten ligger, fullt begripligt, på de ekonomiska aspekterna. När borgfred slöts mellan arbetarrörelsen och landets kapitalägare efter första världskriget blev den privata ägarrätten ett fundament som har betraktats som oantastligt alltsedan dess.
Inledningsvis var det bara ett litet skikt i samhället som hade råd att köpa sig en egen bostad, såg inte många att det var ekonomiskt gynnsamt för dem som hade dessa tillgångar. Men när allt större skikt inom medelklassen började upptäcka detta och dessutom nådde till den privatekonomiska nivå då detta började bli möjligt, sköt villamattorna upp som svampar ur jorden i eller runt större samhällen. När andra vågen av invandring till Sverige växte i omfattning på 1980-talet, började stora delar av miljonprogrammets förorter i storstäderna att tömmas på svenskar. Den stora segregeringsmaskinen var satt i rörelse.
Per Björklund studerar främst de finansiella aktörerna i bostadsbranschen, med bankerna i spetsen. Bostaden är ett tacksamt objekt i kreditbranschen. Lånenivån överskrider med råge det mesta av lån för konsumtion. Sådant lånar man till genom att plussa på bostadslånen. Stockholms politiker har gärna hjälpt till i denna nyliberala anda genom att sälja ut allmännytta till, inledningsvis, vrakpriser. Men, för att citera tidigare statsministern Göran Persson, ”den som är satt i skuld är inte fri”. Mellan 2000 och 2015 omvandlades 120.000 hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms län. I vulgärpropagandan ska en sådan process skapa nya bostäder, men summan lägenheter höjdes förstås inte med en enda. Däremot tvingades många söka sig ny bostad någon annan stans.
Vare sig du äger en villa eller bostadsrätt eller hyr din bostad, är vi alla intresserade av att tilliten i samhället inte bryter samman. Bostadspolitiken har havererat, nu även oftast utan motstånd från socialdemokraterna. Men givetvis går det att reparera skadorna på sikt. Per Björklund anger några punkter för att komma bortom ägarsamhället. Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att betrakta bostaden som en social nyttighet och inte som ett investeringsobjekt.
Ett steg enligt Per Björklund är att reformera pensionssystemet, dels premiepensionssystemet, dels allmänna kopplingar melan börserna och pensionerna. En annan åtgärd är att hålla bankerna i stramare tyglar, så att de inte får alltför stort inflytande på de samlade finansiella tillgångarna. Det utesluter även skapandet av en svensk superbank, som tidigare finansmarknadsminister Mats Odell önskade skapa.
Låntagarna måste få ett starkare skydd, föreslår Per Björklunde vidare. I kristider bör bankerna ta ett större ansvar. Det skulle håla nere nivåerna på bostadslånen, förutom att den sociala skadan av att folk måste flytta minskar. Tydligaste exemplet kanske är Detroit, där man nu kan se stora tomma ytor av vad som tidigare var en villamatta. De sociala skadorna får man leta efter någon annanstans.
Lösningarna har ett starkt fokus på de ekonomiska relationerna, men som Per Björklund skriver bör boendet betraktas som en social rättighet. Äger man sin bostad har man ofta ett annat socialt perspektiv på sitt boende än om man bor i en hyresrätt. För att bekämpa social fragmentering och klimatförstörande konsumtion, vill jag hävda att boende i samhälleligt ägd hyresätt har en större samhällelig potential när det gäller att utveckla det hållbara samhället. (Se tidigare artikel i Alba.nu).
