[171012] Detta är uppföljaren till Det är dags att inte freaka ut, en bok som jag läste med behållning, men inte utan förbehåll.
Böckerna är typiska young adult, riktade mot en ung publik som har full koll på sociala medier och teveserier, men kanske inte lika mycket koll på livet.
Huvudkaraktären heter Zoe som i bok ett flyttar till River Heights som är en sömnig håla, från New York som då får stå för hennes ärevördiga förslutna. River Heights är hennes livs degradering som inleddes med föräldrarnas skilsmässa och nu fullkomnas med hennes inträde i den kommunala skolan (ve och fasa!). Zoe är en rätt typisk hjältinna, medelmåttig men smart, och hon beskrivs som ”en ung Anne Hathaway – fast hästigare”.
Jag har omåttligt roligt åt de här böckerna. Jag sitter och småskrockar hela tiden, nästan. För det är fartfyllt och halsbrytande och hejdlöst roligt på det där amerikanska sättet: en visuell sorts humor, så långt från Monthy Python man kan komma, mer åt Stephanie Plum.
Digby är den andra huvudpersonen. En kille man ska älska, trots allt. Men gör man det? Nja. Han är väl gränslös emellanåt. För en svensk feminist är det svårsmält med en kille som på ett grabbigt sätt småtafsar och försvarar sig med kön och ålder – och jag tror att det är här författaren fått mothugg. För i uppföljaren är Digby mer nyanserad, svartare och betydligt mer lyhörd. Det tackar vi för.
Det som får mig att läsa slut böckerna, och längta efter nästa, är faktiskt snabbheten, smartheten. Att Zoe visserligen följer efter en kille och fungerar som den där bikiniprydda trollkarlsmedhjälparen (egentligen är hon alltså avledningen i tricket, men psst, säg inte det till nån) men att hon framför allt i bok två får ta för sig, välja själv, och dessutom kanske välja den väg som inte var planerad av hennes superotrevliga far (HAN däremot har författaren inte gjort något åt, och hans och mammans kärlekshistoria är något jag aldrig kommer att förlåta) för att istället, snyft, följa sitt eget hjä-härta.
Ja, det är förutsägbart. Men kul. Och kul.
Och jag tycker att åtminstone i tvåan finns en fördjupning som behövs. Och medan man smälter insikten i Digbys inre (bildligt OCH bokstavligt, hörni) så har man skoj under tiden, åtminstone om man faktiskt kan fnissa lite åt den där fysiska humorn som uppstår när bilar ställer sig på tvären, explosioner lurar och Digby röjer runt som en hundvalp, alltid på jakt efter något ätbart.
Njutningsfullt, med förbehåll, men för tusan, när ska vi läsa en amerikansk kärlekstrilogi som inte helt baserar sig på en enda, oerhört uttrycksfull, kyss?
