[171011] Jag är som person närmast totalt annorlunda, och har en näst intill helt skild bakgrund, än berättaren i Evin Ahmads debutroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Jag är man, sextio år gammal, född och uppvuxen i ett litet, på den tiden, idylliskt samhälle några mil utanför Göteborg. Jag har aldrig blivit drabbad av krig eller annat som tvingat mig eller min familj att ta till flykten som överlevnadsvapen. Jag har ingen yrkesutbildning och jag har heller aldrig ”gjort karriär”. Det enda jag i praktiken har gemensamt med den unga kvinnan är min arbetarklassbakgrund; jag är född in i den och jag har levt och arbetat inom den sedan jag slutade nionde klass. Trots det kan jag nästan rakt igenom identifiera mig med henne.
Evin Ahmad är född 1990 och är fast anställd skådespelare på Folkteatern i Göteborg. Hon debuterade som skådis i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött 2007 och nu senast var hon med i Dröm vidare. Däremellan har det blivit ett flertal film- och teaterroller och även i diverse teveserier.
Familjen flydde kriget mellan Iran och Irak på åttiotalet, dottern var ett par år gammal när de kom till Sverige. Och även om romanen inte är en rak självbiografi bygger den säkerligen på författarens historia och erfarenheter. Allt intressant och viktigt finns med där; klass, etnicitet, genus, sanningar och fördomar om dessa storheter.
På ett plan känns romanen lite som att slå in öppna dörrar, åtminstone om man läst och sett en del berättelser om invandrande familjer. Om människor som gjort en omvänd klassresa, om förortsboende och rasism, och om klass. Tänk Duraid Al-Khamisi och hans Regnet luktar inte här. Det finns många exempel, också en del film.
Jagberättaren växer upp i Stockholmsförorten Akalla och kommer senare att utbilda sig till skådespelare på scenskolan tillsammans med folk från ”medelklassen”, med allt vad det innebär av kulturskillnader. När eleverna skall diskutera utanförskap eller hur de närmast skryter om sin fattigdom, om hur lite pengar de har, inför någon som inte mycket har. Eller att man på scenskolan inte fick prata med städarna, när man själv har en mamma eller nära vänners föräldrar som städar. Och det märkliga i att diskutera jämställdhet och undra över hur svenska tjejer kan prata om att vara förtryckta. När fenomenet med hederskultur verkar breda ut sig, inte minst i våra förorter. Där tjejer och kvinnor (och på många vis även killar) är hållna i strama tyglar av den där hedern familjen eller klanen vakar över med hököga och järnhand.
Men hur skriver man om dessa ämnen utan att etnicitera sig själv? Det handlar för öv-rigt inte om något billigt hjälteporträtt av den unga kvinnan; tvärtom ifrågasätter och kritiserar hon sig själv i det att hon erkänner ”sveket” mot sin familj och sina vänner som är kvar i Akalla för en högskoleutbildning inne i ”stan”. Inte heller är alla hennes tankar och känslor gentemot denna familj eller dem hon vuxit upp med alltid så hed-rande för henne själv.
Annars är det aldrig något prat om att utbilda sig, i ungdomen handlar det mesta om fotboll och att umgås med sina två bästisar. Arbetarklassdrömmarna går dock som en röd tråd genom berättelsen, och bekräftelsebehoven. Hur hon senare använder sin utbildning och bildningsresa för att bygga självförtroende
”Det enda jag längtade efter var att få lämna det här smutsiga skitstället.
Aldrig att jag skulle gå med på det folk förväntade sig av mig och vad jag skulle göra i den här världen. Jag skulle flytta ifrån dom, från allihop, jag skulle bara dra!
Bevisa för alla att jag kan.
Jag skulle bli känd, få pengar, få framgång men en dag återvända.
Jag skulle ge dom alla skatter jag lyckats samla på mig, ge dom allt jag har.
Betala allas fotbollsträningsavgifter eller dansterminsavgifter så dom slipper lägga av för att dom inte har råd.
Be alla föräldrar säga upp sig från sina jobb. Låta deras trasiga ryggar äntligen få vila.
Jag skulle köpa nya skolböcker till dom.
Helt nya.
Inte skolböcker som var trasiga.
Helt nya så dom slipper känna sig som smuts.”
Men på samma gång alltså även de ständiga samvetskvalen för dessa tankar, känslor och drömmar. En del av texten riktas direkt till familjen eller de gamla vännerna. Där finns en varm relation till fadern, som själv närde teaterdrömmar och gärna skulle vilja sätta upp en pjäs nu i vuxen ålder.
Ahmad skriver i korta och ibland kortkorta kapitel, använder ett vardagligt språk kryddat med ungdomsord och stundvis dragning till ”Rinkebysvenska”. Och jag gillar det direkta sätt hon uttrycker sig på, kommer osökt att tänka på Eija Hetekivi Olssons Miira. Någon gång emellanåt kan jag tycka det känns lite krystat, med fakk hit och fitta dit, men samtidigt inser jag att det säkert är helt vanligt att man använder olika språk beroende på omgivning. Man talar ”blattesvenska” med kompisarna, och på annat sätt i andra sammanhang. Som det ”förväntas” av en. Men också hur den namnlösa huvudpersonen hatar sättet hon hör sig prata på, när hon känner att hon anpassar sig och blir ”en annan”.
Och det absurt egocentriska i det ”moderna projektet”, i att förverkliga sig själv
”Alla psykologer säger:
Det är viktigt att du tar hand om dig själv. Du kan inte hjälpa din familj med allt.
Hur kan dom vara så dumma?
Hur kan dom tro att jag ska sitta och säga till min pappa:
Pappa, du flydde hit från ett krig och har knegat sönder dig för oss och alltid skitit i dig själv, men nu behöver jag tänka på mig själv?”
Ja, vi lever absolut i olika världar och förutsättningar, det är svårt att förneka. Man kan till exempel bli uppmärksammad och få chanser för att man inte ser ut som en ”etnisk svensk”, ingå i nånslags kvotering för att man heter Ahmad eller Dragovic.
Men också om hur svårt det kan vara att må psykiskt dåligt i en invandrad familj, som på något plan har ”lyckats”. Efter alla strapatser och kämpande borde man ju vara nöjd att ha tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen. Något också Ahang Bashi visade i sin starka dokumentärfilm Skörheten, från förra året.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar, är en relativt tunn bok, men med ett tjockt och komplext innehåll. Som sagt, stundvis kanske man känner att ”Det här har jag läst/hört förut.” Och jag tycker kanske att Ahmad hade kunnat gå lite mer på djupet av de angelägna teman romanen tar upp. Men man behöver ständigt påminnas om allas olika villkor att (över)leva i det svenska samhället. Få inblick i hur det kan vara att bo och leva på andra ställen eller sätt än man gör själv.
