Spanien – Katalonien = sant?

[171006] Allt sedan födelsen har Katalonien varit en central del av mitt liv, med täta resor, vistelser och kontakter. Som många i dagens Sverige har jag haft förmånen att ha växt upp i två kulturer: den svenska och katalanska. Under mina första år var Katalonien en förtryckt del av Francos Spanien, med ett förbjudet språk, katalanskan, som funnits sedan medeltiden men som var förbjudet. Förbudet fick mina släktingar, som så många andra i dåtidens diktatur, att begränsa katalanskan till hemmet för att inte riskera fängelse eller förlora jobbet.

Sedan Francos död 1975 är det annorlunda: katalanska får talas överallt – i skolor, på gator och torg, inom media och inom förvaltning. Katalonien är idag en självstyrande region inom ramen för den spanska staten, en materiellt och kulturellt rik del, vars huvudstad Barcelona toppar listan över resmål och konferensplatser världen över. Kanske man rent av kan säga att den populära metropolen Barcelona är själva sinnebilden för dagens öppna globala och moderna konsumtionssamhälle, där människor rastlöst och glupskt konsumerar nya lustupplevelser, trender och relationer – eller fotboll, sol och tapas, för att uttrycka sig banalt.

Mitt i allt detta möts vi nu av en andra bilder från den populära världsmetropolen Barcelona: våldsamma sammandrabbningar, i och kring och kring vallokaler, där den federala spanska polisen – Guardia Civil – attackerat och hindrat människor från att delta i den fredliga, men förvisso konstitutionsvidriga, folkomröstningen. Bilder som har fått många i omvärlden att reagera, inte bara genom den skarpa kontrasten mot det som annars brukar representera Barcelona, men också för de ekon och minnesbilder av våldsam och förtryckande diktatur och konflikt som återuppväcks.

Trots att scenerna från Barcelona verkar både direkta och hjärtskärande inrymmer de många dimensioner och gråskalor, även om mediernas fokus nu mest läggs på polarisering och konflikt. En konflikt där den ena ringhörnan befolkas av den katalanska ledaren Puigdemont och den andra ringhörnan befolkas av den spanska centralregeringens ledare Rajoy.

Men vad beror då denna polarisering på och hur kan man bäst förstå den? Varför vill så många katalaner bli självständiga när det ändå går så pass bra inom ramen för Spanien?

Här finns, som så ofta, flera förklaringar, resonemang och åsikter – historiska, ekonomiska och kulturella. Historiskt kan man konstatera att samlevnaden med Spanien sällan varit så frivillig och självklar, varken för Katalonien eller andra autonoma regioner som Baskien. Vid åtskilliga tillfällen under historiens lopp har Katalonien försökt bryta sig loss och då bemötts med brutalitet. Det räcker med att fördjupa sig en aning i spansk historia för att bli varse detta, exempelvis i Nathan Shachars utmärkta böcker Den gåtfulla passionen (2005) eller Sin egen värsta fiende (2016).

Sist hände det under spanska inbördeskriget 1936, då Francos krigsmaskineri brutalt och skoningslöst knäckte det katalanska hoppet om självstyre. Under den påföljande diktaturen mellan 1939-1975 behandlades Katalonien styvmoderligt och brutalt av Francoregimen, dels med ren politisk förföljelse och dels genom att stora investeringar och satsningar nästan alltid hamnade i Madrid samtidigt som katalanska initiativ och projekt sattes på undantag. Detta har sin historiska parallell i den politiska bestämmelse som gjorde att Katalonien under sekel inte fick idka direkt handel med de amerikanska kolonierna, det vill säga hela Central- och Sydamerika. Istället skulle dessa kommersiella förbindelser gå igenom hamnstäderna Cádiz och Sevilla, vilka hölls och kontrollerades av den spanska kronan.

Trots detta är Katalonien sedan länge Spaniens ekonomiska motor, vilket säkerligen har lett till avund och ökat på de livaktiga stereotyperna om katalaner som giriga och besatta av egen framgång. Att nu många katalaner har tröttnat på att toppstyras från Madrid och därtill betala långt mer skatt till övriga Spanien än vad som kommer tillbaka, passar väl ihop med dessa fördomar och eldar på den brasa av bitterhet, blockeringar och brutalitet som återigen tänts i Spanien.

Men att påstå att Kataloniens självständighetssträvan styrs av enbart krassa ekonomiska motiv håller inte, speciellt då ett eventuellt utträde ur Spanien ingalunda skulle ge någon direkt ekonomisk vinst, snarare tillfällig isolering och knapphet. Redan nu finns det omfattande diskussioner bland storföretag och tongivande röster inom näringslivskretsar att flytta huvudkontor och verksamheter till Madrid, en trend som inte lär vändas så länge oroligheterna fortsätter. Därtill kommer Spanien svårligen samtycka till att ett självständigt Kataloniens släpps in i EU.

Här finns paralleller till Brexit, men samtidigt bör man ändå hålla i minnet att relationen mellan Storbritannien och övriga Europa inte alls bygger på samma historiska brygd av brutalitet och bitterhet. EU har aldrig förtryckt och pucklat på Storbritannien, i tid och otid.

Därtill är Londons status som globalt finanscentrum så pass mycket mer etablerat än Barcelonas, så även här skiljer det sig i förutsättningar och framtidsutsikter.

Samtidigt kan inte Kataloniens rika kulturella arv och samhörighet underskattas som motiv till självständighet. Pengar kan visserligen vara viktigt, men ensamt skapar det inte mål och mening för ett folk, varken på Iberiska halvön eller i Skandinavien, där det som bekant skedde en unionsupplösning 1905. Att utmåla de katalanska självständighetssträvandena som ensidigt drivna av den giriga viljan att ”kapa åt sig en större del av kakan”, som görs av aftonbladetskribenten Peter Kadhammar (4/10-17), är inte bara slapp och slafsig journalistik, utan blir både respektlöst och fult för dem som råkar läsa den.

Katalonien har som bekant ett rikt språk och en särpräglad kultur, kombinerat med ett geografiskt och historiskt område som genom i historien har haft rika och täta internationella kontakter, främst med Frankrike och Italien. Katalanska talas än idag i Roussillon, i södra Frankrike, och i delar av Sardinien, om än begränsat. Därtill är Katalonien funktionellt tvåspråkigt. Spanska och katalanska talas ofta parallellt och i en och samma konversation på Barcelonas gator. Att obekymrat växla mellan språken tillhör vardagen. Så den ganska vanliga farhågan om separatism och kulturell snobbism håller inte, i synnerhet då dagens Katalonien är synnerligen kosmopolitiskt, öppet för invandring och influenser utifrån.

Tydliga exempel på detta finns inom den hyllade gastronomin, det multikulturella fotbollslaget FC Barcelona, musikscenen och det faktum att en stor del av den spanskspråkiga förlagsverksamheten sedan länge legat i Barcelona. Att träda in ett klassrum i dagens Barcelona, något som jag många gånger har gjort, får en att  i regel mötas av en mängd olika språk, etniciteter och utseenden. Så självständigthet eller inte, Katalonien är och kommer med all sannolikhet fortsätta att vara flerspråkigt och mångkulturellt.

Vad står då i vägen för katalansk självständighet? Lyssnar man på centralregeringen i Madrid handlar det om konstitutionen, att katalanerna åsidosätter den och agerar rättsvidrigt. Hela Spanien måste samtycka till att någon part lämnar, vilket lätt för tankarna till ett tvångsäktenskap som inte kan upplösas så länge den försmådda partens samtycke.

Med detta argument rättfärdigas statssanktionerat våld mot deltagarna i en fredlig folkomröstning, federal spansk polis beordras att blockera och rusa in i vallokaler, vräka ner valurnor, sparka och slå folk med batonger. Därtill hotar man med repressalier mot de katalanska myndigheter som underlättat folkomröstningen, däribland den lokala polisen och brandkåren.

Skärskådar man talet om den orubbliga konstitutionen blir det svårt att inte se det som ett rättfärdigande av den traditionella och sekelgamla ordningen: att Madrid leder och Barcelona följer. Konstitutionen blir ett retoriskt instrument för att garantera en viss agenda, snarare än ett instrument för att möta breda folkliga behov i ett demokratiskt samhälle med en livaktig och lyhörd politisk dialog. I en artikel i Cambio 16, ett ledande spanskt samhällsmagasin, pekar den spanska advokaten och journalisten José Antonio Zarzalejos, på nödvändigheten av att reformera den spanska konstitutionen från 1978, något som i sin tur kräver ett lång mer konstruktivt, sansat och öppet politiskt debattklimat än idag.

Såväl den spanske kungen som premiärminister Rajoy har uttalat sig och som en röd tråd i deras utsagor löper illojaliteten och illviljan hos katalanerna som försöker spräcka Spaniens enighet. Kanske detta budskap förklarar att EU och dess medlemsstater har förhållit sig så förvånansvärt passiva och tysta, trots det uppenbara övervåldet och den hårda politiska tonen. Den underförstådda uppmaningen blir alltså att inte lägga sig i, vilket kan förefalla lockande för ett EU som tyngs av många problem och problemgubbar som Brexit, Trump, Putin, Erdogan, högpopulism och mycket annat. Att duckandet sedan kan ses som tamt, eller rent av fegt, är en annan sak. Sällan är väl politik och moral fullt ut konsekvent kommunicerande kärl.

Självisk och skadlig separatism eller sund och berättigad självständighetssträvan? Oavsett tolkning, kan man fråga sig varför unionsupplösningen mellan Sverige och Norge idag ter sig så självklar idag eller att tjeckerna och slovakerna så smärtfritt kunde gå skilda vägar på nyårsafton 1992-93? Skillnaderna mellan dessa grannspråk och grannkulturer är på många sätt mindre än mellan Spanien och Katalonien, så här finns det onekligen en del resonerande att göra för den som tycker att den katalanska självständighetskampen kan likställas med aggressiv separatism eller enögd extremism. Att sedan skottarna, vars starkaste gemensamma nämnare språket gäliskan för en ganska marginell tillvaro, fick möjlighet att rösta om självstyre nyligen bör inte heller glömmas bort, en politisk process som varken ledde till aggression och ifrågasättande utan snarare sågs som självklar och välkommen.

Skotte, norrman, slovak eller katalan? Rimlig eller orimlig självständighet? Oavsett hur man ser på det, kan en fredlig folkomröstning, hur illegitim den än må uppfattas, inte bemötas med brutalt statssanktionerat våld. Inte heller kan en valsedel likställas med en batong och möjligheten till politiska dialog hållas stängd och tystas av maktspråk, inte så länge som man vill vistas inom demokratins och det civiliserade samhällets råmärken. Och detta gäller inte bara i Spanien, utan överallt där demokratins och förnuftets värderingar förväntas råda.

Referenser

Zarzalejos, J. A., El 17-A y el rotundo autogobierno catalán, Cambio 16, utgåva September 2017.

Kadhammar, P. 2017-10-04, Fy fan för de katalanska separatisterna, Aftonbladet.

Shachar, N. (2005) Den gåtfulla passionen. Stockholm: Atlantis.

Shachar, N. (2016) Sin egen värsta fiende. Stockholm: Albert Bonniers förlag.