[171005] Cecilia Gyllenhammars tredje roman är en fristående fortsättning på hennes två tidigare. Huvudpersonen Suss lever ett rikt liv med sina tre vuxna barn och två hundar i Vasastan i Stockholm och har många vänner och ett flitigt uteliv, men hon saknar en man.
Så träffar hon Patrik och de älskar, skrattar, reser, skriver och läser varandras texter och njuter av livet i en lycklig kärlekspassion. Men Suss ser efter ett tag tecken på att något inte stämmer.
Suss träffar Patrik i en lägenhet i Gamlestaden i Göteborg på en fest. Göteborg, hennes hemstad som hon flydde ifrån en gång. Äldsta dottern till industrimagnaten, som hon är, det svarta fåret i familjen, vänstersinnad.
Hon och en väninna går på festen och Suss dras till Patrik och de kysser varann lätt.
Snart hånglar de, men Suss reser sig och säger: ”Vill inte vara ett engångsligg” och springer därifrån. Men hon kan inte glömma honom. Hon pratar om honom med sina väninnor och en av dem avråder Suss men känslorna för Patrik är så starka.
Hon får veta att han är rätt nyskild och har två barn.
De träffas på riktigt första gången på Vrångsholmen i Bohuslän, i ett centrum för kulturarbetare där det är utställningar på somrarna. Suss svänger ner från Stockholm med sin gamla Audi och hämtar upp Patrik. Han har inget körkort. Men hela hans gestalt är så kontinental, intellektuell och snabb. Suss sneglar på honom när han fixar mat och går omkring inför henne, innerlig och rolig. Han har gett ut flera romaner och arbetar på Författarcentrum Väst och organiserar författarträffar runt hela regionen. Han försörjer sig på det och på översättningar, får Suss veta.
De börjar träffas allt mer och snart bor han hos Suss i lägenheten i Stockholm. De åker till södra Gotland tillsammans till hennes gård där och reser till ön Alonissos i grekiska övärlden där Suss har ett hus.
”De hånglar mot de svarta åkrarna. Massor av mat i kassar…vinet tar slut efter bara ett par dagar…Patrik ger henne läslistor på allt hon missat trots sina litteraturstudier på universitetet.”
Suss är lycklig och vill ropa att kärleken kom till henne också, till sist!
”Hon släpper allt motstånd och lägger sitt huvud på hans axlar, han smeker henne, tinning, hårfästen, nacken och kåtheten kommer, de vill ligga, nu är hon inte ensam. En ny doft, en ny stam.”
Cecilia Gyllenhammar skriver ofta som i citatet ovan, korta bisatser, kommaterade, med målande skildringar. Det är ingen tvekan om att hon har utvecklat sitt språk än mer sedan förra romanen ”Stäpplöperskan” som jag recenserade här i Alba.
Suss upptäcker snart att hon får ligga ute med mycket pengar. Hon kräver att han betalar henne tillbaka då hon försörjer sina tre unga vuxna barn också.
Han sätter in fyratusen till henne, märker hon via ett bankomatuttag och hon skäms lite för sitt hårda krav på honom tidigare.
De hamnar i säng efter en varsin flaska vin. Han gosar med henne, smeker henne, hela tiden.
Och han lagar goda frukostar, och middagar och överöser henne med komplimanger bedyrande sin stora kärlek till Suss och att hon är den bästa människa han träffat.
Men hon upptäcker att han skrivit till en annan kvinna på internet. Men det är bara en som förföljer honom, säger han.
Ännu en flaska vin i kylskåpsdörren är öppnad, efter allt de druckit!
Suss konfronterar Patrik, som sagt att han drack för mycket i samband med sin skilsmässa för tre år sedan men att det nu är under kontroll. Han erkänner. Och säger:
”Orkar du ett tag till? Jag ska söka hjälp. Jag lovar. Jag ska aldrig dricka mer.”
”Du har rätt. Du är så bra, min Susanne, bästa bästa.”
Hennes barn älskar Patrik. Han talar med dem, lyssnar. Hjälper dottern med en text till skolan på kvällen. Lagar middag. Tar hundarna nästa morgon.
Han kommer med kaffe, en blöt blomma och färskt bröd till frukost.”Du är så söt” säger hon.
Och hennes två aggressiva skilsmässor bleknar bort med denne så omtänksamme man som hon älskar så mycket.
Språket ligger liksom i hennes förra roman nära poesin i vissa metaforer men formuleringarna är också djärva. Som att hon onanerar till hans bild (en väninna till Suss säger att Patrik liknar Paul Auster och själv tycker Suss han liknar Hugh Grant; ”uppsluppen men lite hämmad”) och kommenterar storleken på sin älskades könsorgan.
Men det är när Suss öppnar sin byrålåda, där det ska ligga tretusen euro, och upptäcker att högen är alarmerande liten som förhållandet börjar rämna. Suss räknar och inser att det saknas mer än tiotusen kronor där.
Hon beskyller sin dotter till att börja med som sårad sticker hemifrån. Men efterhand börjar det klarna: som när grannen på Gotland säger att all hans sprit blivit stulen, där Patrik gick och vattnade i tio dagar när grannen var utomlands.
Suss och Patrik reser till Paris sent på hösten, några veckor efter terrordådet, en resa som han ordnat via sina kontakter. När de reser hem vet Suss att han är skyldig henne elva tusen kronor, minst. Efter en dryg vecka får hon sju tusen och han bedyrar att de andra fyra är på väg.
De fortsätter sitt kärleksförhållande, reser till Gotland igen, men en morgon i mars vaknar Suss ovanligt tidigt. Patrik har åkt till Göteborg.
”Hon klär sig och öppnar lådan i nattduksbordet. Rotar bland silverringar och snäckhalsband…men den stora feta diamantringen är inte där. Sms:ar till Patrik: ”Plågad, hittar inte mammas älsklingsring.” Han svarar direkt: Älskade, älskade Susanne. Den finns, hittas, klart den gör, lovar!” Det lugnar henne bara lite…/
”När hon går igenom vad som funnits i smyckeskrinen saknas allt, det är inte bara ringen som är borta. Hon drar i kläder, öppnar plastpåsar. Paniken kommer, den rusar ut i lemmarna…Suss sitter som en galning, på huk, plockar och river ostrukturerat i olika pinaler. Ordning är inte hennes starka sida, men detta?”
Det visar sig så klart att det är Patrik som stulit från henne. Han nekar till en början, men hon kallar in båda sina två före detta män för att vara med när hon konfronterar honom, men inte ens då erkänner han. Men morgonen efter på sängkanten erkänner han för Suss att han har pantsatt allt.
Därav romanens titel ”Sängkammartjuven.” Men avslutningen: crescendot och nedtoningen i storyn lämnar jag därhän till er som ska läsa.
Det finns mycket mer både på och mellan raderna i den här boken som är värt att prisa. Den är välskriven och så gott som fri från korrekturfel. Jag antar att den är väldigt mycket baserad på verkligheten och därmed som klippt och skuren att förvandla till roman.
Om grekisk mat- och matlagning får vi veta en hel del och om örter, kryddor och blommor.
Dessutom finns det vissa stycken där såväl gårdagens som dagens politik och samhällskritik också får plats. Exempelvis berättar huvudpersonen om sin fars släkt som var judisk och där många dog i koncentrationsläger. Suss minns sin farmor Aina spela Chopins ”Complete Nocturnes” i timmar på piano. Det dyker upp i hennes dagdrömmar.
”Flyktingar i dag, hur accepterat det är att uttala kritik och hat mot muslimer! Detta är vad som kommer att bli vårt brott mot mänskligheten, att vi låter det ske, att vi släpper lös högerextremismen och rasismen. Vi kommer att behöva skämmas i framtiden över att vi inte stod emot”, säger hon till Patrik när han kommer tillbaka.”
