[171004] Ett litterärt föräldrauppror av det mer osannolika slaget har blivit fartfylld familjeteater i Angered. 3000 meter naturhampa har med 6400 knutar skapat ett jättelikt nät att simulera den skog av träd som Italo Calvinos rebelliske gosse flyr upp i. Fyra skådespelare klarar av att besätta en stor del av det myller av figurer som berättelsen omfattar och jag har hjärtligt roligt åt det mimiska, akrobatiska och burleska skådespeleriet.
Angereds Teater invigdes 1978 med italiensk fars. Med pjäsen Klätterbaronen får åter ett verk av en italiensk författare inta scenen men nu i form av en fritt dramatiserad roman. Av den har blivit farsartad familjeteater. Det komiska tilltalet, ett högt tempo, yviga gester, burleska typer runt en realistisk kärna intar sin plats i en europeisk teatertraditon. 1978 gällde det den sedermera nobelprisade dramatikern Dario Fos fars Vi betalar inte, vi betalar inte. Men nu har man utgått från Italo Calvinos säregna roman Klätterbaronen, skriven 1957 men tänkt att utspela sig i Voltaires 1700-tal.
Omtyckta prosaböcker får alltsom oftast se sig förvandlade till teater. En fråga är om denna omväg till scenen speglar ett problem att skriva direkt för scenen. I det här fallet har man varit modig nog att dramatisera en roman, som visserligen gäller som modern klassiker, men kännedomen om den är inte särskilt spridd idag, framför allt inte bland yngre. Så när jag hörde om idén att dramatisera Klätterbaronen för en publik av framför allt skolungdomar blev jag både road och förbryllad. Hur skulle nu detta gå till? Det har vi just fått erfara. Glöm det där med träd. Som illusion är ett 64 kvadratmeter stort hampanät spänt ett par meter över scengolvet och dit upp flyr den 12-årige gossen Cosimo, sedan han hamnat i onåd efter att ha matvägrat på en familjemiddag vars meny utgjordes av sniglar. Alla tror förstås att det är en tillfällig nyck, men han vidrör aldrig mer marken med sina fötter utan lever hela sitt liv i trädkronorna.
Visst blir man medveten om den mödosamma resan från roman till en 90 minuters teaterpjäs, som i sin tur ytterligare bearbetats av en regissör, Öllegard Groundstroem. Idén att göra teater av Klätterbaronen kommer från skådespelaren Eleftheria Gerofoka, som också stod bakom idén till pjäsen Himmel över Göteborg får ett par år sedan, också den med manus av Nicolas Kolovos. Eleftheria Gerofoka skissar nu i denna föreställning med snabba kostymbyten och ett rikt register mimiska och fysiska uttryck den ena figuren efter den andra från baronessa och koketterande flicksnärta till bygdebusar, flyktingar, älskarinna m m. Också Najar Hermiz Al-Amarin och Sergej Merkusjev utför förvandlingsnummer som imponerar och roar både fysiskt och mimiskt. Den förre visar sig vara en akrobat av rang och uppträder framför allt som berättarjaget, Cosimos bror, medan Fredrika Byman Moberg kan ägna sig helt åt att förvalta själva titelrollen med den vighet och rörlighet som den kräver. Vissa problem har hon dock att alltid höras med ett tjockt hampanät mellan sig och en publik som sitter utmed scenens alla fyra sidor.
Manusförfattare Nicolas Kolovos har klokt nog valt att ersätta plats- och tidsmarkörer med mer allmängiltiga namn och händelser. Även återkommande delar av innehållet som kretsar kring både religiösa och politiska stridigheter som präglade tiden är överhoppade. Mycket av Cosimos brors egna upplevelser har uteslutits liksom långa passager om djur och natur. Med fördel är siktet inställt på Cosimos kärleksliv, bildningsnit, filosofiska funderingar och en del kommer också hans sociala betydelse fram i denna sagobetonade föreställning som bygger på både allvar och komik. Riktigt bra och välgjord familjeteater med andra ord.
