[171003] Owe Wikström är religionsvetare, psykoterapeut och präst. Numera pensionerad från en professur i religionspsykologi i Uppsala. Former och villkor för mellanmänskliga relationer är ett av hans centrala intresseområden, liksom, förstås, människans upplevelse av sig själv och sitt förhållande till en till synes outgrundlig existens.
I sin nya bok Från ett cafébord i Paris varierar han dessa teman kring ett omistligt men i de massmedialt anpassade bornerade känsloutbrottens tid ofta förbisett inslag i människovarat: det vänskapliga samtalets oförpliktande men vilsamma, gärna tröstande och bekräftande, natur.
Owe Wikström har en diger utgivning bakom sig, naturligtvis akademisk men också mer populär där han tagit upp olika aspekter på hur vi förhåller oss till frågor om livets mening och hur vi skapar mening i uttolkningen av tillvaron. Hans Långsamhetens lov (2001) såldes i stora upplagor och var under flera år ständigt citerad och åberopad när samhällets frustrerande och stressande krav på individen diskuterades.
Man kan säga att han här åter tar upp frågan om det stillsamt långsiktiga som en viktig bärkraft när det gäller att bevara ett gott förhållande inte bara till andra utan också till sig själv. Betydelsen av att få ge uttryck för sin mening, sina åsikter, sina känslor, på ett sätt som i sig bidrar till och bevarar en god relation, varaktig över tid, men utan ceremoniella, rituella, eller sociala förpliktelser kan inte överskattas. Själva utsägandet är i sig viktigt. Wikström diskuterar förhållandet mellan det kända, det tänkta och det utsagda, och hur själva utsägandet, att i talade och av någon annan uppfattade och (mer eller mindre) förstådda ord, skapa en språkfigur i vilken man själv tar gestalt, är av distinkt betydelse när det gäller hur vi definierar oss själva, för oss själva, och för andra.
Det finns en ramhandling i boken, Owe Wikström återvänder till Paris där han som ung vistades en tid, och där han fäster sig vid en samtalskultur som är mer utvecklad och ofta men inte alltid mer sofistikerad och varierad än vad han möter i Sverige. Det blir lite minnen förstås, inte minst av personer som då satt vid caféborden, och där särskilt paret Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre drog till sig de unga studenternas uppmärksamhet där de satt på sitt stamcafé, mestadels dock inte inbegripna i samtal utan till synes tänkande.
Sartres existentialism har följt Owe Wikström genom åren, tesen att ”existensen föregår essensen” har blivit en produktiv källa för hans tänkande kring tillvarons villkor, grejen är ju att det som Sartre kallar essensen inrymmer allt det ansvar som människan måste ta för sitt liv. Hon är utlämnad till att själv, genom sina övervägda val, forma sig själv, sin karaktär och motiven för sina handlingar. För Owe Wikström innebär det att ett oändligt intressant forskningsfält öppnar sig, där man undersöker hur människor hanterar denna frihet. Om det nu är en frihet, den kan ju också upplevas som ett ångestskapande tvång.
I den första av bokens tre delar diskuterar Wikström frågan om vänskapens natur. Det är en genom århundraden genomtänkt problematik, från skilda sociala och filosofiska plattformar. Här åberopar Wikström auktoriteter från antikens Seneca till Francesco Alberoni, född 1929. Särskilt Alberoni blir diskuterad och citerad, inte minst för att han på ett fiffigt sätt bistår Wikström med att dra gränser mot vänskapens grannar bland tänkbara relationer. Bekantskap skiljer sig från vänskap, liksom vad Alberoni pekar ut som kollektiv solidaritet, som förekommer i gemenskaper som släkter, sociala grupper, församlingar m fl. En annan kategori är rollförhållanden, som mellan kund och säljare.
Hela framställningen äger rum mot en parisisk bakgrund där inte minst det kreativa jonglerandet med den allvarsamma meningsproduktionen som utövades i den illustra rörelse som kallade sig Patafysikerna får utrymme. I god retorisk anda väcker Owe Wikström med humorns hjälp inledningsvis intresse för sin betraktelse genom att citera Claes Hylinger: ”Får det vara en kopp Kafka? Nej, jag föredrar ett glas Joyce.”
För den som med möda och noggrannhet ägnar dagar och nätter åt akademisk prosa insvept i akademiskt formalistiska attityder finns inget nödvändigare än det befriande skratt som en plötslig upplösning av allvaret i snillrik komik kan ge. Patafysikens definition av sig själv som ”de imaginära lösningarnas vetenskap” kan kännas ohyggligt träffsäker även när det gäller hur akademikern försöker finna sin väg genom de teoretiska djunglerna. Man behöver inte gå till den radikaldrastiska slutsats som (redan) i 1900-talets början drogs av patafysikern Oskar Vodka: ”Allt är samma sak.”
I bokens andra del rör sig Owe Wikström mer inom det som är hans vetenskapliga specialitet. Det handlar just om hur människor klarar att skapa mening i en tillvaro överskuggad av dödsvissheten och frånvaron av varje tecken på att det egna livet skulle ha en fortvaro efter döden. Här diskuteras vad som kan benämnas den existentiella melankolin. Inte nödvändigtvis ett förlamande tungsinne men ett meningslöshetens rullande eko som ständigt oroar.
Detta andra kapitel öppnar så för ett effektfullt tredje, där vänskapens och samtalets betydelse lyfts fram och konkretiseras som centralt i ett just meningsfullt liv. Och därtill så behagligt genom kravlösheten, den positiva öppenheten, förtroligheten som inte störs av hemlighetsmakeri, uppriktigheten som väl kan bära åsiktsskillnader utan att ovänskap uppstår. ”Man kan vara oense utan att bli osams”, som Wikström uttrycker det.
I det tredje kapitlets inringning av det goda samtalet ingår en analys av olika slags samtalsmarodörer och deras tekniker. Här hämtar Wikström material från språkvetaren och samtalsforskaren Viveca Adelswärd, som uppställt de maroderande kategorierna ”detaljfetischisten”, ”besserwissern” och ”skitprataren”. Underarter finns, t ex ”långprataren”, även, av Claes Hylinger, benämnd ”de poänglösa historiernas mästare”.
Från ett cafébord i Paris är en lärd och behagligt läsvärd betraktelse över samtalet och vänskapen. Säkert har det varit författarens avsikt att skriva en bok som just kan uppfattas som att läsaren finner sig inbegripen i ett reflekterande och vänskapligt samtal. Det har han lyckats med.
