[171001] Jesper Högströms Lusten och ensamheten är en biografi om en av 1900-talets mest betydelsefulla svenska författare, Hjalmar Söderberg, som levde mellan 1869 och 1941.
Sedan 1988 har Bure Holmbäcks biografi, Hjalmar Söderberg – ett författarliv, varit det omistliga standardverk som varje litteraturvetarstudent måste beakta om de ville skriva något om Söderberg. Men precis som de litterära verken måste omtolkas i relation till nya tider måste också de analytiska och biografiska verken om författarskapen förnyas. Det finns ingen antagonism mellan Holmbäcks och Högströms bilder av Söderbergs liv och författarskap. Men det finns skillnader, Jesper Högström har haft tillgång till ett mer omfattande källmaterial och han skriver med en uppdaterad och behagligt lätillgänglig stil.
Bokens titel Lusten och ensamheten syftar på ett av de mest kända citaten ur Söderbergs verk, det är hämtat ur pjäsen Gertrud, där det talas om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet.” Ett annat känt Söderbergcitat är ur hans mest kända verk, kortromanen Doktor Glas, och lyder: ” Man vill bli älskad,i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och avskydd. Själen skyr tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Att Doktor Glas behåller sin appell till publiken framgår av att skådespelaren Krister Henriksson år efter år kan fortsätta resa runt i landet med scenversionen av romanen. Dess säregna blandning av kärlekstörst, introvert moraldiskussion om huruvida det någonsin kan rättfärdigas att ta livet av en människa, om nu vederbörande råkar vara en motbjudande person och hans död innebär en befrielse för en plågad kvinna, upphör tydligen inte att sätta teaterpublikens fantasi i rörelse. Kommer till det språkets klarhet och framställningens koncentrerade täthet. Lägg därtill den säregna stämningen som kommer ur den ensamme läkarens inre uppgörelse med sig själv i ett Stockholm försänkt i sommarhetta.
Hjalmar Söderberg föddes in i en borgerlig Stockholmsfamilj. Fadern var statstjänsten men på lägre nivå, och tycks inte ha haft några karriärambitioner. Det fanns ingen litterär men väl en musikalisk tradition i familjen. Högström lyfter fint fram miljön i detta oscarianska Stockholm, huvudstad i ett land från vilket nästan en fjärdedel av invånarna utvandrat till Amerika, på flykt från en nattstånden och dysfunktionell politik, som ledde till omfattande hunger, och från religiös intolerans och kyrkligt förtryck.
Musiken blev ett bestående intresse hos Söderberg, och hos hans älskade storasyster Frida, som skulle förbli hans förtrogna genom livet. Men nittiotalets litterära förnyelsetid drog honom med sig, och snart kom hans första roman, Förvillelser, som visserligen riktade uppmärksamheten mot honom som en eventuellt lovande författare, men också blev svårt åtgången av kritiken för sin ”omoral.”
Därpå kom novellsamlingen Historietter, där paradnumret ”Pälsen”, är exemplet framför andra när det gäller den mörka men ändå lättsamt eleganta ironi som utmärker Söderbergs kortprosa. När sedan barn och ungdomsskildringen Martin Bircks ungdom kom tre år senare, 1901, blev den ett definitivt litterärt genombrott.
Söderberg gifte sig i början av 1900-talet med den mycket känsliga Märta Abenius, som han snart skulle svika när han inledde ett förhållande som kom att vara i flera år med den också redan gifta Maria von Platen. Märta Söderberg skulle efter många turer tvingas in i en mentalvård som hon aldrig skulle bli fri ifrån, men som hon samtidigt inte hörde hemma i. Som Björn Sahlin och Johan Cullberg visat blev hon ett offer för det svängrum som manliga kontrahenter i medel- och överklassen hade när det gällde att göra sig av med icke önskvärda kvinnor. Skammen över Hjalmar Söderbergs minne är ofrånkomlig, han blev alltmer rädd för sin hustru och tillbringade alltmer tid på krogen. När förhållandet med Maria von Platen tog slut flydde han till Köpenhamn. Så småningom skulle han där etablera ett förhållande med danskan Emilie Voss som kom att bestå till Söderbergs bortgång 1941. Det inflammerade förhållandet till Märta och Maria låg nog bakom det för en någorlunda framsynt liberal egendomliga ställningstagandet mot kvinnlig rösträtt som Söderberg envist höll fast vid, också sedan sådan faktiskt sent omsider införts.
Det är en fascinerande bild av det intellektuella Stockholm som rullas upp i Lusten och ensamheten. De intellektuella kretsarna var inte mer omfattande än att alla kände alla, och intrigerna var minst sagt tilltrasslade, inte minst när det gällde kärleksförhållanden. Författarna var ofta också verksamma på tidningarnas kultursidor, där de kunde skriva långa uppskattande eller nedgörande artiklar om verk av andra författare som de själva var personliga vänner, eller lika personliga fiender, till.
Genom vännen Bo Bergman blev Söderberg under flera år regelbunden medarbetare i Svenska Dagbladet. Det skulle dock upphöra när Bergman efterträddes av tidens mest tongivande kritiker, Fredrik Böök, som tyckte illa om Söderbergs vemod och moraliska tvetydighet, vilket än mer tydligt kommit till uttryck i först Doktor Glas och sedan i Den allvarsamma leken.
Till Hjalmar Söderbergs egenheter hörde, som Högström visar, ett ständigt tvivel på sig själv och sin förmåga. När det gäller förmågan minskades den avsevärt genom ett envist fasthållande vid en diet företrädesvis bestående av whisky, Söderbergs stapelföda genom åtminstone två decennier efter sekelskiftet. Han hade turen att drabbas av ett alkoholinducerat fysiskt sammabrott som inte tog livet av honom. Efter det bytte han från whisky till rödvin.
Han hade oerhörda svårigheter med att få ur sig text, det han skrev räckte långt ifrån till en försörjning. Här visar Högström vilken betydelse högborgerliga mecenater som Ernest Thiel och generösa förlagsägare som familjen Bonnier kunde ha när de fick träda in och försträcka Söderberg anmärkningsvärt stora belopp. När han gift sig med Emilie Voss kunde de inte klara sig utan hennes inkomst som kontorist på Köpenhamns spårvägar.
Sina barn med Märta struntade han i, sina enorma skulder till Ernest Thiel och familjen Bonnier gnällde han över, men någon återbetalning stod helt utom hans möjligheter att klara av. Men till hans ovanskliga heder hör ett konsekvent motstånd mot den framväxande nazismen, vilket också ledde till ett medarbetarskap i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning där Torgny Segerstedt var chefredaktör. När tyskarna ockuperar Danmark börjar han gå omkring med ett rakblad i västfickan för att inte levande behöva falla i nazisternas händer.
Högströms biografi är episkt väl komponerad och berättad med en stadig och trovärdigt orienterande auktoritet. Det är njutbar läsning.
