[171006] För tre år sedan släppte Darren Aronofsky Noah, en film som liknade Bibeln på utsidan men egentligen handlade om ekokritik och religiös fanatism. I Mother gör han omvänt: ytan liknar ett absurt kammardrama, men under den bisarra berättelsen finns en genomgående biblisk röd tråd.
Eftersom en film som i så hög grad genomsyras av religiös symbolik blir meningslös för den som är mindre bevandrad i ny- och gammaltestamentlig teologi blir det istället mer fruktbart att göra en mer ingående förklaring av filmens bibliska tema, då vissa element kan framstå som obegripliga för folk i ett land där alltfler lämnar kyrkan. Därför måste en varningsflagga höjas redan nu: de som är känsliga för spoilers bör sluta läsa omedelbart. Filmen kommer att diskuteras i sin helhet och slutet kommer att avslöjas.
Ett namnlöst par (spelat av Javier Bardem och Jennifer Lawrence) bor i Bardems hus, vilket de återställt efter en brand. Hon spenderar dagarna med att fixa de sista renoveringsdetaljerna medan Han försöker få inspiration till nästa bok. En dag kommer det förbi en man (som vi kan kalla Adam), och Han bjuder in Adam att stanna, mot Hennes vilja. Adam och Han kommer bra överens, men Adam mår inte bra av att vara ensam, vilket framgår av hans återkommande hostattacker, så Han låter Adams fru komma på besök. (Att måste vara Adam och Eva det rör sig om blir än tydligare av att Adam får ett sår i höjd med revbenen kort innan Evas ankomst.) Adam och Eva får röra sig fritt i huset, med undantag för Hans arbetsrum, för där finns det enda Han lyckades rädda från branden, en kristall (läs kunskapens frukt), och den får de inte röra. Givetvis slinker Eva in på rummet i smyg, tar kristallen från dess piedestal och tappar den i golvet så den går i tusen bitar.
Han blir rasande, men ilskan varar inte länge innan parets söner, Kain och Abel, kommer på besök och iscensätter Bibelns första mord. Samtliga lämnar huset för att kontakta läkare och polis, men Hon hinner inte andas ut särskilt länge innan huset fylls av sörjande släktingar till familjen, släktingar som tar sig friheten att göra vad de vill. Hon får panik och försöker förgäves att hindra dem från att gå in i diverse rum samt förstöra delar av huset hon inte hunnit renovera klart. Hon blir då något slags symbol för moder jord, då Hon har ett slags symbiotiskt förhållande till huset och mår fysiskt dåligt när folk råkar ha sönder delar av det. Efter att ett par unga människor förstört en vattenledning (en symbol för syndafloden) får Hon ett raseriutbrott och tvingar alla att lämna huset omedelbart. Därefter har talar Hon och Han ut med varandra, där Hon förebrår Honom för att Hon får putsa upp huset medan han sitter framför sina tomma papper utan att ha skrivit så mycket som ett ord på länge. Mest av allt är hon arg på Honom för att Han säger att Han vill ha barn utan att någonsin försöka skaffa några. Kvällen slutar med en passionerad/aggressiv kärleksakt, och dagen efter är Hon gravid.
Medan Hon övergår i en Mariasymbol som fröjdas över sitt kommande Jesusbarn får Han plötsligt inspiration att skriva en andra bok (eller ett nytt testamente), vilken blir färdigskriven, utgiven och slutsåld redan samma dag. Återigen kommer folk till deras hus, en samling fans/religiösa anhängare exalterade över den nya boken/heliga skriften, och Hon får samma problem som förra gången med att hålla ordning i huset. Hon hinner emellertid inte skälla ut folk länge innan Hon får värkar och föder en son. Sonen tas snabbt ifrån henne av folket, men denne hinner inte beundras länge innan han går samma öde till mötes som den förbjudna frukten av kristall; i en morbid tolkning av nattvarden äter folk ett blodigt substitut för oblater.
Bråk och konflikter uppstår mellan besökarna, kaos utbryter på allvar och slutligen får Hon nog. Hon tar sig ned till källaren, slår hål i värmepannan och sätter eld på oljan som forsar ut, och än en gång uppslukas huset av lågor i en minivariant av apokalypsen. Efteråt finns ingen kvar utom Hon och Han. ”Vem är du?” frågar Hon, döende och med tredje gradens brännskador på varje kvadratcentimeter av sin kropp, och Hans svar, ”Jag är Jag”, ekar av Guds svar till Mose, ”Jag är den Jag är”. Han stoppar in sina händer i Hennes buk och tar ut hennes hjärta, i vilken det döljer sig en ny kristall. Genom att placera den på piedestalen återställs ”jorden”: huset blir uppbyggt och Hon föds på nytt, och allt börjar om igen.
Med lite Bibelkunskap i ryggen förstår man vad de olika scenerna representerar, men man kan fortfarande fråga sig vad Aronofsky vill ha sagt. Om man ser Jennifer Lawrence som en personifiering av moder jord blir budskapet inte avlägset det i Noah: människorna förstör den vackra skapelsen och, antyds det, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Likväl finns inget annat alternativ, för utan människor är utan liv och därför utan mening.
Aronofskys kondenserade version av världens mest spridda bok blir absurd vid mer än ett tillfälle, men denna (oavsiktligt?) humoristiska framställning underlättar ett förhållningssätt till berättelsen som mer allegorisk än bokstavlig; den effekten gör att det framgår tydligare att detta är mer än ett vanligt kammardrama. Om det är bra eller inte är svårt att säga, men intressant är det i alla fall.
