[170928] Denna företeelse, att Sverige under en tid betraktades, och såg sig själv, som i någon mening alltid bäst, i princip bäst hur man än vände och vred på saken, är värt att begrunda. De konkreta hjältarna och deras insatser kom som levande bevis på en sådan förutsättning, den yttersta kryddan på moset, idrottsprestationerna mm – men i botten låg det tunga artilleriet: Tage Erlander och den svenska modellen, Dag Hammarskjöld och det internationella övertaget, Olof Palme…
Sedan tog det plötsligt slut, vi började vakna och tappade från den ena dagen till den andra till och med förmågan att försvara våra mest grundläggande värden: sekulariseringen, emancipationen, den åtråvärda likställdheten.
Och då är vi plötsligt lååångt från djärvheten i Svenska Ords fenomenala infall:
”Det är en dröm, att stilla bedja om
aaatt få bliii så dj-a bra som dom!
Du gamla du fria osv… Hej!”
Men på bio kan vi fortfarande minnas, denna okuvliga vilja att spränga gränserna, följa sin absoluta åstundan att bli bäst, bäst i hela världen, kosta vad det kosta vill.
Ronnie Peterson kostade det livet i ett rally-race som byggde bilar i en plåt så tunn som folie för största möjliga snabbhet, vilket innebar att varje tillbud betydde en så gott som säker död.
Porträttet av Ronnie som den enkla grabben från Örebro och det rörande förhållandet med hans flickvän och fru Barbro är en smärtsam påminnelse om ett segertåg som fick ett bittert slut, till sist även för henne, efterlevande i ytterligare tio år. Det är bara dottern som kan vittna, men hon var inte mer än ett par år när olyckan i Monza var ett faktum.
Filmen Borg närmar sig sitt ämne på ett annat sätt, gör själva matchen till sitt ämne, här konkretiserat i legendariska fighter mellan Borg och McEnroe. Det gör filmen spännande som satt man hela tiden vid en och samma courtyard, indragen i den horribla anspänning – i filmen ofta kallad ”skiten” – som matcherna innebar för spelarna. Privata spekulationer och skvaller slipper vi. Sverrir Gudnasons sätt att bygga karaktären inifrån, i ett noggrant studium av med vilka konsekvenser en sådan anspänning äger rum, är en starkt bidragande orsak till den porträttlikhet som därmed också uppnås. Det är en ruskigt bra rollgestaltning i ett skeende som klokt nog slutar på toppen. Året därpå fråntogs Borg den Wimbledon-titel han erövrat fem år i rad, en bekant beskrev det som att man i rent bokstavlig mening kunde se kungakronan rulla över på andra sidan nätet, nu var det McEnroes tur.
(Även detta en olidligt spännande match, en fyra-settare med två tie-breaks, en uthållighetsmanöver utan like.)
Ännu ett måste inom de stora idrottsprestationernas genre är Patrik Sjöbergs resa, som visades på Roy (i SVT i oktober) med efterföljande samtal med höjdhopparen. En obönhörlig berättelse om vuxenvärldens blindhet inför ett otillbörligt förhållande mellan den unge idrottsmannen och hans tränare, som därtill sammanlevde med hans mor. Sjöbergs kompromisslöshet i berättelsen om sitt martyrium, som han också skrivit en bok om, kan ingen blunda för, minst av allt de som har ansvar för unga människor i dag.
Men inte bara idrott. Kraftansträngningarna äger rum på flera arenor än så. Ingmar Bergman då, Ruben Östlund nu.
Den senare scannar av Sverige i film efter film och det gör lika ont som på den store föregångarens tid. I The Square får han ideligen det manipulerade introt till Bach-Gounods Ave Maria att dutta fram i svidande ironi över vårt hjälplösa sätt att hantera sakernas tillstånd för att därefter låta Yo-Yo Mas cello-solo drypa all världens tröst över bilderna i melodisk medkänsla inför scenernas grymma avslöjanden.
Det groteska slagsmålet om en sprängfylld kondom efter ett klassiskt kultur-ligg kommer bli ett historiskt stycke filmkomik: snodd på orgasmen vill kvinnan åminstone ha chans på babyn, något vår kulturman till varje pris måste förhindra – vilken suverän turnering av hela den upprörande Assange-historien om den framade kändisen och två frusterade groupies med makt att ödelägga ett helt liv!
Ytterligare en arena, den kritiska: i Poetens verk, en till synes outtömlig studie och tillika översättning av argentinsk-judiska poeten Alejandra Pizarnik låter Magnus William-Olsson författarinnan växa upp och falla till jorden mitt framför ögonen på oss genom sitt arbete, där hennes egna rader är tryckta med grönt, följarens i svart. Det blir ett sätt att visa hur den performativa kritik William-Olsson förordar gör kritiken till utgångspunkt för ännu ett konstverk, vilket är enda sättet att beskriva den produkt som här föreligger, i bokens form.
Det gör den till en kunskapskälla på en mängd nivåer, ger den ett outgrundligt och oavslutat drag, vilket överlämnar en uppgift även till läsaren, gör denne till ännu en del av den uppmärksamhetsproblematik William-Olsson omtalar som ’verket i sin verkan’, dvs det konstnärliga verket som ett stycke liv statt i ständig förändring – en riktig julklapp för en bildad svensk!
