[170922] Lördagen den 16/9 satt jag såg minnesprogram med anledning av Hans Alfredsons bortgång i tre timmar. Det var framför allt en sak som som tog tag i mig: sorgen över hur mycket frihet, frispråkighet och lätthet som gått förlorad sedan dessa dagar då det, som man säger, begav sig.
Hasse och Tage arbetade med en bitande humoristisk iakttagelseförmåga, men än mer med galopperande associationer och infall, saker som får folk att höja på ögonbrynen i dag, snabba utkast omkring kvinnor och – negrer, allt sådant som med rätt inställning och en väl bevarad självironi kom till användning i en ständigt pågående frigörelseprocess, som väl kan sägas kulminerade med den zigenska tolkningen av vår egen nationalsång.
Den där friheten finns inte riktigt kvar längre. Det har slagits en snara med beteckningen PK omkring varje samtal, varje försök till easy-going, nu kan allt stå till anklagelse och det kommer att ta lång tid innan vi åter kan andas, tänka, betrakta människan som hon är utan att belasta henne med allahanda tillkämpade epitet eller ”egenskaper”.
Helt borta är den emellertid inte. Ser man till den öppna teaterform de använde sig av återupplevde jag den i en knivskarp föreställning från Teater Brunnsgatan Fyra, Främlingsleguanen efter en roman av Martina Montelius. Skickligt turnerad av två skådespelare på högtryck. Burlesk komik på högsta nivå.
Ser man till det att lyfta fram det kvinnliga perspektivet på välkända berättelser åtnjöt man på 3:e Våningen en turkisk dansare, Canan Yükel Pekiçten, som inte minst i den nya blicken på Madame Butterfly (Puccini) lät huvudrollsinnehavarens vånda maskeras bakom amforor och solfjädrar i olika storlekar för att vinna livsglädjen åter. Hon dansade på scengolvet som om det var jorden och återförde den kvinnliga existensen till ett tillstånd, där både naturen och kulturen stod till hennes förfogande!
Man sade en gång om Trevor Davis, engelsmannen som på åttiotalet tog Festival of Fools till Köpenhamn, att han tog hela världen till den danska huvudstaden – jag tycker man kunde säga det samma om 3:e våningen. Heder åt det arbete som pågår där, år efter år efter år.
Så till filmen om Silvana Imam, en formidabel artist, med ett uttryck som kan förflytta berg och också gör det. Som har givit den kvinnliga transpersonligheten ett ansikte och en röst – vad kan man mer begära? Varur föds min skepsis?
Jag går tillbaka till en utsaga av en feministisk ikon, den engelska författarinnan Virginia Woolf. Hon skriver i klassiska Ett eget rum följande om en författarinna:
… Det är tydligt att hennes sinne ingalunda har ”förtärt alla hinder och råkat i glöd.” Tvärtom är det plågat och förvirrat av hat och agg. Människosläktet är i hennes ögon kluvet i två delar…
och om ytterligare en:
..Hon skriver i raseri vad hon borde skriva i vishet… Hon lever i krig med sitt öde…
Eller man kan erinra sig Laleh Pourkarims ord i Fredrik Egerstrands porträttfilm med anledning av att hennes sång Some die young kunde samla en hel nations sorg, Norges, efter dåden på Utøya:
– Man måste hela tiden komma ihåg, att allting har en annan sida, en skugga. I annat fall är det en livsåskådning man ger uttryck för, ingenting som är äkta, ett enkelt konstaterande, en sanning – min sanning.
Ungefär så. Silvana Imams vrål rymmer ingen sanning. Hennes passionerade antirasism föder ännu en rasism i den mur hon bygger upp mot en värld som tryckt ner henne. Även hon är, som Laleh, en invandrare i Sverige. Man önskar henne all frihet i världen, men ännu så länge känns det som om den är väldigt långt borta. Hon riskerar i stället att bygga en sekt och jag vet inte om det talar för den, att den är tämligen stor.
De tre som gjort den starkt pulserande filmen tillhör den sekten, därför kommer de inte bakom postulaten, frågorna kvarstår.
