[170916] Stephen Kings bok IT handlar om den barnätande clownen Pennywise som kommer tillbaka vart 27:e år för att stilla sin hunger efter människokött. I år har det gått 27 år sedan premiären för den första filmatiseringen av Kings bok, och då passar det perfekt att Pennywise får göra comeback även i filmformat.
I småstaden Derry börjar barn mystiskt försvinna vart 27:e år. Än märkligare är det att de flesta vuxna inte verkar bry sig, eller ens märka det. När Bill förlorar sin lillebror Georgie bestämmer han sig för att han och hans gäng av utstötta unga tonåringar ska ta saken i egna händer, men de upptäcker till sin fasa att förövaren inte är mänsklig, utan en ondskefull och mystisk clown.
IT är den andra filmatiseringen av Stephen Kings bok med samma namn, och den är överlägsen den tama miniserien från 1990, där mycket av innehållet tonats ned för den tänkta TV-publiken. Av förlagans över tusen sidor har mycket gått förlorat i adaptionen, men manusförfattare har gjort ett tappert försök att få med så mycket som möjligt, om inte annat så i form av i antydningar och referenser. Vissa sekvenser som på sin höjd fungerar hyfsat i boken och skulle sett illa ut på en bioduk har taktiskt nog ändrats, även om resultatet ibland inte blir mer än godkänt. Richies fåniga rädsla för varulvar har tack och lov bytts ut mot en mer passande fobi för clowner (vad annars skulle man bli rädd för när man jagas av en livs levande, barnätande sådan?), men att Stan skulle vara så rädd för den kusliga tavlan på sin pappas arbetsrum känns som en plot point man pressat in mest för att ha något att återkoppla till i finalen.
Regin är konventionell för att vara skräckfilm, med flitigt bruk av dyster ljussättning i dova färger och ljusa stråkar på soundtracket. Inte så nyskapande, men funktionellt. Bill Skarsgård är skrämmande i rollen som Pennywise (så till den grad att vissa barnskådespelare blev rädda på riktigt under inspelningen), och han gjorde det smarta valet att inte försöka ta efter Tim Currys insats på 90-talet, medveten om att Tim Curry är och förblir bäst på att vara Tim Curry. Dessvärre når inte Skarsgård ända fram. Han fick rollen bl.a. för att han lyckades fånga Pennywises lekfullhet, men den är lite i överkant och drar ner skräckelementet. När Curry’s clown skämtade kändes det mer som om han gjorde det för sin egen skull; han var ensam om att skratta medan åhörare var upptagna med kissa på sig av rädsla.
IT påminner till form och innehåll om Netflix-serien Stranger Things (som ironiskt nog är inspirerad av Stephen King; cirkeln sluts), särskilt som man flyttat berättelsen från 50- till 80-talet. Men där Stranger Things blev utdragen och långsam måste IT kämpa för att pressa in så mycket Pennywise som möjligt på drygt två timmar, med följden att vissa skräckbetonade passager lite väl långa. Kanske hade filmen gjort sig bättre som en tio timmar lång TV-serie, som man ursprungligen tänkte sig på 90-talet? Tills den dagen kommer råder dock inget tvivel om att ännu en generation kommer drabbas av många clownfyllda mardrömmar ett tag framöver.
