[170905] I somras var jag engagerad i en debatt om ämnet som jag undervisar och forskar i: pedagogik. Debatten startades av Inger Enkvist, som har gjort sig ett namn som kritiker av svensk skolpolitik och som nu gick i attack mot forskningen.
Pedagogikämnets enligt henne låga intresse för effektstudier och vägran att utveckla forskningsbaserade rekommendationer för en bättre undervisning, gjordes ansvarig för skolans misslyckanden. Har pedagogisk forskning som inte bidrar till skolans effektivitet och måluppfyllelse överhuvudtaget något existensberättigande, undrade Inger Enkvist.
I en replik ifrågasatte jag övertron på evidensbaserad undervisning. ”Försöken att utveckla allmänna rekommendationer och handlingsanvisningar för denna komplexa och mycket känsliga process är både omänskliga och dömda att misslyckas”, argumenterade jag. Debatten fortsatte på Facebooksidan Högskoleläckan där många delade Enkvists kritik.
Kan medicinsk forskning bidra med evidensbaserade behandlingsmetoder, så borde detta vara möjligt också när det gäller lärande, var det många som tyckte. Detta argument förekommer inte bara bland jurister, språkvetare och fysiker på Facebook, utan också – och tvärtemot vad Enkvist och hennes trosfränder verkar tro – hos många pedagoger. Ingrid Carlgren, professor emerita i pedagogik vid Stockholms universitet, har skrivit om ”behovet av klinisk utbildningsvetenskaplig forskning”, som enligt henne är stort då den skulle bidra till bättre undervisning. Jag håller inte med.
Pedagogisk forskning borde inte degraderas till skolutvecklingsforskning. Att förvänta sig av pedagogiken att den genererar evidensbaserade metoder för en bättre skola, – det är som att kräva att litteraturvetenskapen ska vara till för att identifiera de stilmedel som behöver kombineras för att skapa ett litterärt mästerverk. Ett sådant krav skulle förhoppningsvis av de flesta tolkas som uttryck för stor okunskap om såväl litteraturvetenskapens som litteraturens väsen.
På samma sätt som litteraturvetenskap är pedagogik för mig framför allt ett tolkande ämne. Det handlar om olika sätt att se på individens utveckling och hennes plats i samhället. Pedagogisk forskning kan vara filosofisk och utveckla nya tankesätt, den kan vara idéhistorisk och handla om hur idéer har förändrats över tid och hur de skiljer sig åt mellan olika platser, eller sociologisk och visa hur individens möjligheter är beroende av samhällsstrukturer. På samma sätt som litteraturvetenskap kan pedagogisk forskning hjälpa oss att få nya och djupare insikter om en central del av vår kultur.
Liksom författaren så är läraren för mig framför allt konstnär. Kvalitén av hennes arbete bygger inte på evidensbaserade metoder, utan på bildning och erfarenhet. En stor författare, som fängslar sina läsare och vidgar deras vyer, blir man genom att läsa, observera, fundera och skriva. Inte heller läraren kan ta genvägen via evidensbaserad och beprövad erfarenhet. Även läraren behöver läsa, observera, och fundera själv och hon behöver undervisa för att utveckla sin yrkesskicklighet.
Att litteraturvetare i allmänhet avstår från att hålla i författarskolor betyder inte att deras verksamhet är irrelevant för diktare och belletrister. På samma sätt som pedagogiken kan litteraturvetenskapen undersöka praktiken utifrån och synliggöra aspekter i den pedagogiska verksamheten/det litterära verket som tidigare varit okända för såväl läraren/författaren som eleven/läsaren. På så sätt kan båda inspirera läraren, författaren och alla andra till nya läsningar, observationer och funderingar.
