[170823] Vi befinner oss mitt i en övergångsperiod till en ödesmättad framtid, med en insats som handlar om själva vår existens som samhällsmedborgare. Hur vi bor påverkar hur vi agerar i den processen. Just nu är hyresrätten inom allmännyttan den boendeform som kan ge bäst dragkraft åt resan till ett hållbart samhälle.
En solidarisk bostadspolitik genomgick ett paradigmskifte på 1990-talet, men som det kan vara med utdragna processer vaknade vi yrvakna till en ny verklighet vid millennieskiftet. Under denna nyliberala tidsanda såldes stora delar av allmännyttan ut. Till en början till reapris, eftersom den överordnade strategin hos nyliberaler var att inlemma allt fler medborgare allt starkare i marknadsekonomi istället för bredare samhällsekonomi. Intresset för att bygga fler hyresrätter sjönk drastiskt. Bostadsbristen har därefter bara blivit alltmer alarmerande.
Resultatet har blivit ett gigantiskt sabotage mot ett gemensamt ansvar för ett hållbart samhälle. Samtidigt är det alltmer uppenbart att flera frågor griper in i bostadspolitiken. I vågskålen finns ekonomiska klyftor, den globala ekonomin, klimatkrisen och demokratins framtid. Vi behöver därför ett mer holistiskt synsätt på boendet.
Den nyliberala bostadspolitiken har gjort bostaden till en livsinvestering och kapitalvara, till fromma för den privata fastighetssektorn. Klyftorna växer inte enbart ekonomiskt utan även rumsligt. De sociala effekterna har gjort bostaden till en social markör med växande klyftor. Stadens allt skarpare gränser har skapat ett vi-och-dom-tänkande med oroväckande laddningspotential. Förorterna riskerar att omvandlas från löftesrikt mångkulturella till ghetton.
Den franske ekonomen Thomas Piketty har undersökt hur pengarna och rikedomarna har flödat i några historiskt viktiga länder. Under åren runt och mellan de bägge världskrigen skedde en löneutjämning. Den utvecklingen har nu vänt men ökande löneskillnader kan inte vara ensam förklararing till varför klyftorna i samhället nu ökar så starkt. Istället är det främst kapitalbildning som är förklaringen. Här ingår en växande medelklass, som dock samtidigt själv närmar sig skärningspunkten för den ökande klyftan mellan de allt färre rika och de allt fler fattiga.
Pikettys förslag är att man börjar beskatta kapitalet. Problemet är att det antagligen måste ske genom en global samordning, annars blir det fler Panama-skandaler att hantera för kapitalförvaltare. Istället spär politiker av alla schatteringar på orättvisorna genom att beskatta dem som har minst pengar eller, vilket är ekvivalent, att ge skattelättnader till de rikaste, påspätt med subventioner för att öka kapitalbildningen (som exempelvis Rot).
Samtidigt finns en annan trend. Alltfler verksamheter som tidigare var samhällsekonomi flyttas över till privatekonomi inom skola, vård och omsorg. Näringslivets företrädare drar sig inte längre för att kräva att privatföretag ska få tillgång till skattebetalarnas pengar. Perspektivlösheten är kanske inte förvånande men alarmerande, samtidigt som kapitalägarna i andra västländer gör stora ögon över det svenska exemplet.
Kapitalet är blint för samhället, hävdar många. Ibland är det progressivt, ibland reaktionärt. Men när kapitalet expanderar utom samhällelig kontroll blir vi alla förtingligade och avhumaniserade. Den klimatskadliga delen av den kapitalistiska marknaden behöver därför inte bli större utan mindre. För att minska klimathotet föreslår bland andra humanekologen Alf Hornborg att man genom demokratiska beslut gynnar det som produceras lokalt. Det leder i sin tur till minskade transporter samt utsläpp av växthusgaser. En möjlighet i denna riktning kan vara utvecklandet av lokala valutor som inte kan förmeras i en spekulationsekonomi.
Kapitalets livsluft är expansion, vilket bidrar till klimatkrisen. Politikerna försöker begränsa utsläppen så att vi landar på mindre än två graders global uppvärmning, men det riskerar att bli ett redan ouppnåeligt mål. Transportbranschen försöker delvis lösa klimathotet med ny teknik som elbilar; byggbolagen med miljöcertifieringar; teknikföretagen med Smart cities och ekonomer med Green growth. Men detta kommer inte att räcka. Resonemanget är baserad på kapitalistisk logik och riskerar att att reproducera maktrelationer och maktklyftor. Istället måste vi engagera oss än mer och öka pressen på både näringsliv och politikska partier. Det är först när vi medborgare börjar agera som kollektiv kraft som vi blir en självmedveten politisk kraft.
Det kollektiva medvetandet har dock försvagats i samma grad som nyliberalismen och konsumismen stärkt sitt grepp om oss medborgare. Ensamma är vi enklare att manipulera och övertygas om att vägen till ökad lycka går via ökad konsumtion, men i bakvattnet av vår rovdrift på jordens resurser krävs ett starkare kollektivt medvetande hos oss. Det finns goda exempel på detta både i områden med privat ägande och bostadsrätter, men de ligger närmare till hands i samhällsägda hyresrätter (allmännytta).
Bilpooler kan drivas av alla oberoende av boendeform, gemensamma trädgårdar är ett annat exempel på kulturformer som kan öka medvetandet om den kollektiva kraften. Enligt statsvetaren Robert Putnam spelar det inte så stor roll vilken den kollektiva aktiviteten är, den bidrar oftast till ökad tillit till det gemensamma ändå.
Sist men inte minst är allt som sagts ovan beroende av demokrati som sammanhållande kraft i samhället. Ensamma blir vi vilsna och utsatta för både politiska och kommersiella krafter. Vi kan lockas av populism och fientlighet mot allt främmande eller förhoppningen att komsumtionen ska fylla våra tomrum. I ett kollektivt sammanhang finns förvisso även där risker men bettydligt mindre för vantolkningar. Ju starkare vårt demokratiska inflytande blir, desto större ansvar är vi villiga att ta. Den fysiska klimatkampen blir därför nödvändigtvis kopplad till samhällets demokratiska klimat.
Den heliga äganderätten måste ersättas av nya frihetsprinciper. Allmänyttan är den boendeform som bäst förenar de krafter som behövs för att stärka demokratin och det kollektiva medvetandet. Ekonomi, klimat och demokrati är oupplösligt förbundna med varandra. En satsning på samhällsägd hyresrätt som den grundläggande boendeformen är därför en satsning för en gemensam framtid.
