[170822] Krönika i Alba.nu augusti 2017
I en partiledardebatt på Kommunmarknaden i Helsingfors satt en finansminister som fick i uppdrag att reformera kommunsektorn, men fann att den bestod av 300 kommuner som ville bestämma själv. Han var besviken.
Jag har besökt många kommuner i hela landet. Alla påstår att de har den bästa skolan, den bästa vårdcentralen, de bästa utvecklingsförutsättningarna. Det kan helt enkelt inte stämma!
Det här hände för några år sedan, men problematiken är evig. Statsministrar, finansministrar, kommunministrar och civilministrar med en stor plan för kommuner och regioner brukar i något skede konfronteras med att kommunerna är många och inte alltid så medgörliga.
Det bästa med kommunal och regional självstyrelse är att självstyrelsens valda företrädare med stor stolthet hävdar att de har den bästa skolan, den bästa vårdcentralen och de bästa utvecklingsförutsättningarna.
Det sämsta med kommunal och regional självstyrelse är att självstyrelsens valda företrädare med stor stolthet hävdar att de har den bästa skolan, den bästa vårdcentralen och de bästa utvecklingsförutsättningarna.
Samhällen som de nordiska har anledning att buga djupt inför effekterna av den kommunala och regionala självstyrelsen. Utan lokala och regionala politiker som lagt ner hela sin envishet på att bygga upp utbildning, vård och infrastruktur i alla delar av landet, skulle de nordiska länderna knappast toppa rankinglistor över trygghet, utbildningsnivå och livskvalitet.
Samtidigt utmanar självstyrelsen det nordiska likhetsidealet. Förutsättningar och utfall varierar mellan olika delar av landet. I ett samhälle där den kommunala och regionala självstyrelsen är stark finns risken att man överlåter makten i vissa frågor till den som vill minst.
Det strandade försöket till regionreform i Sverige, liksom andra kraschade och urvattnade försök att bygga om de yttre ramarna för den lokala och regionala självstyrelsen visar att balansgången är svår. Argumenten bakom reformerna är många, men ett lyder ungefär så här: För att säkra att kraften underifrån är tillräckligt stark i fortsättningen, är det nödvändigt att ge avkall på delar av den nuvarande självstyrelsen (existerande landstings- eller kommungränser).
Det har visat sig vara svårt att åstadkomma större och starkare regioner på frivillig väg. I Finland och Norge har frivilliga kommunsammanslagningar nått en bit, men inte så långt som regeringarna föresatt sig. När det verkar som om det alltid är den som vill minst som vinner, finns risken att statsmakterna inte längre räknar med kommuner och regioner när samhället ska reformeras. Självstyrelse är inget inne-ord i den samtida politiska debatten.
Finland är just nu inne i en fas där uppgifter lyfts av kommunerna och läggs på nya regioner, vars självstyrelse kommer att bli begränsad. I praktiken ökar statens inflytande över ekonomi och verksamhet.
Det gick precis som en annan minister, som också stångats med den kommunala självstyrelsen, profetiskt uttryckte saken:
– När man går omkring och oroar sig för att möta björnen märker man inte att vargen kommer emot.
