[170822] Konstnärer, kulturtanter och klassfrågor: Ruben Östlund tar upp frågor om konstnärliga och etiska värderingar i sin senaste, Guldpalmsvinnande film The Square.
The Square skiljer sig avsevärt från Östlunds tidigare filmer, där vanliga människor försätts i obekväma situationer man alltför lätt kan relatera till. Här kretsar handlingen istället kring Christian, kurator på ett museum för modern konst, och hur han tappert försöker få tillbaka sin stulna mobiltelefon, försvara konstverket The Square samt upprätthålla fasaden inför kultureliten som frekventerar museet. Handlingen äger rum i en värld långt mer främmande än exempelvis De ofrivilliga eller Play, på gott och ont.
Östlund lyckas leverera svidande kritik mot konstvärlden och dess dekadens, dess beundran av det omvärlden inser är värdelöst; en samling grushögar, för att inte nämna rutan från vilken filmen fått sitt namn, illustrerar det löjeväckande i societetens försök i att framstå som finare. Desto mer smärtsamt blir det att flockar av kostymklädd överklass kontrasteras med bilder på mindre lyckligt lottade, såsom tiggare och uteliggare, och hur dessa negligeras av samma personer som nyss besökte en konstinstallation om givmildhet och solidaritet. Än mer absurt blir det av att folk i ledningen på museet själva lever på allmosor i form av bidrag och gåvor.
Hade någon annan regissör gjort The Square hade den kunnat bli fantastisk, men den handikappas av Östlund. Han har visat tidigare att han är en mästerlig regissör, men han besöker okänd mark här och förlorar sin identitet på vägen. Hans bildspråk har ändrats radikalt: de kännetecknande långa tagningarna och statiska helbilderna med långt skärpedjup har ersatts av ett mer konventionellt (läs generiskt) bildspråk. Tidigare fångade Östlund situationer som var minst lika jobbiga för åskådaren att genomlida som för den filmiske karaktären, här har han istället valt att konstruera mer osannolika händelseförlopp som känns både artificiella och svåra att relatera till; bihandlingen om Christians försök att få tillbaka sin stulna mobiltelefon blir mer farsartade än komiska. Dessutom känns hans konstkritik lite ”gjord” vid det här laget, för vad säger Östlund egentligen som inte redan sagts bättre av folk som t.ex. Marcel Duchamp? Frågan är vad som är mest förvånansvärt: att Östlund inte fått någon Guldpalm tidigare, eller att han fick en för just The Square.
