[170710] Rädslan för att misslyckas är en av våra starkaste drivkrafter. Avgrunden som öppnar sig och adrenalinet som rusar, reptilhjärna som tar över och flykten som leder oss bort från faran. Gestaltas detta misslyckande väl – när det ändå inträffar – skärps våra sinnen och vi genomflödas av det som allt sedan antiken har kallats katharsis, reningen som utgör tragedins livsnerv. För ingen vill falla, men många vill storögt kika ner i avgrunden och föreställa sig färden nedåt.
I den nyutkomna romanen En enastående karriär, skriven av Martin Engberg, tas läsaren med ner i avgrunden. Den narrativa spelplanen är Göteborgs universitet, huvudpersonen är Jonas, en doktorand som skoningslöst slaktas vid slutseminariet och sedan faller fritt. Han tappar allt som har hållit ihop tillvaron – sin partner, sin bostad och den utstakade karriären.
Redan på romanens omslag illustreras fallet: en man som ligger på rygg under ett skrivbord, bortvänd och bortgjord. Det är en gestaltning som återkommer i romanen inledande rader: ”Det var ryggarna som gjorde att jag förstod att det inte skulle gå. Det kunde ha varit vad som helst, men det var ryggarna.”
Omgivningen vänder ryggen åt Jonas, inte minst hans handledare och de tidigare kollegerna. Även hans sambo väljer bort honom. Snabbt och skoningslöst förvandlas Jonas till någon oberörbar, en akademisk och social paria. Pådriven av skammen och förvirringens dunkla kraft vänder även Jonas ryggen åt sin tidigare karriär, åt den person han en gång varit, åt relationer och projekt som har hållit ihop hans tillvaro. Hans arbetarklassbakgrund blir ett ytterligare sänke.
Förtjänstfullt skildras fallet ner i avgrunden, den akademiska världens utstötningsmekanismer och skammen som drabbar Jonas. Stilen är driven, inte helt olikt en Roy Andersson eller en Ruben Östlund, men här placerad i klaustrofobiska seminarierum och universitetskorridorer, präglade av unkna hierarkier och förment akademisk frihet, platser där det till varje pris gäller att veta vartåt vinden blåser och vem som är flockens ledare och vem som äger och formulerar det symboliska kapital som ristar gränsen mellan innanför och utanför, lyckad och misslyckad.
Att ta rygg på ”rätt” teoretiker och beskyddas av ”rätt” professor brukar ju ofta beskrivas som avgörande i den akademiska världen, ett spel som öppnar dörrar men också kräver sin tribut när det går snett. Samtidigt kläs den akademiska verksamheten ofta i en jargong som hyllar det självständiga, det rationella och den vetenskaplighet som höjer sig över det mänskliga livets all småsinthet, konformism och flockbeteenden. Här finns en existentiell spricka som är gjord för att skildras fram i romanform, inte bara i braskande dokumentärer som avslöjar vetenskapligt fusk och oegentligheter, exempelvis Macchiarini-skandalen som skakade akademins grundvalar under förra året. För vad kan egentligen skildra människans motsägelsefullhet och mångfald bättre än en roman? Vad kan skildra individuella och kollektiva självbedrägerier och falskspel bättre än litteraturen?
Tanken dras omärkligt till Michel Foucault, den idag närmast sakrosankte franske filosofen som en gång ratades på Uppsala universitet, men som tog gruvlig revansch, bland annat genom att skriva verken Diskursens ordning, Vansinnets och Sexualitetens historia. Även för Jonas står hämnden och trampar där i farstun, eller snarare i universitetskorridorerna i Göteborg.
Utan att avslöja allt för mycket av handlingen tar berättelsen en ganska absurd vändning, där tragedi glider över i svart komedi. Den fallne akademikern reser sig och vrider om diskursens ordning. Läsaren förs in i ett händelseförlopp som präglas av omkastade perspektiv och genremarkörer, utan att för den skull verka konstruerat eller krystat. Resultatet blir istället lekfullt, underhållande och hisnande, så långt ifrån ett tungt och trögt akademiskt seminarium man kan komma.
