[170706] Spider-Man-serien ”startas om” för andra gången på bara två decennier i en ny film som knyter an till övriga Marvel-filmer, på både gott och ont.
Den unge Peter Parker, mer känd som Spider-Man, fick en försmak på vad det innebär att vara superhjälte redan i Captain America: Civil War när han samarbetade med Avengers, men sedan dess har Tony Stark (alias Iron Man) velat att han skall ligga lågt. Peter väntar dag ut och dag in på att Avengers skall höra av sig, och slår ihjäl tid genom att söka efter pågående brott. En dag upptäcker han en liga som använder sig av högteknologiska vapen, men samtidigt som han försöker spåra upp dem kämpar han med att få livet som tonåring att gå ihop.
En enorm lättnad med Spider-Man: Homecoming är att den förutsätter att publiken redan är bekant med Spider-Mans ursprung, så man slipper ägna en hel film åt en historia som visats flera gånger i tidigare filmer, och som de flesta borde kunna rabbla i sömnen vid det här laget. Peter har redan sina krafter, och man går direkt till att visa hur han försöker handskas med ett dubbelliv som high school-student och superhjälte. Lite nytt blir det ändå, eftersom Peter får en högteknologisk dräkt från Iron Man, med fler funktioner än alla världens schweiziska arméknivar tillsammans; ibland känns det mer som om man tittar på en Bond-film när Spider-Man testar den ena funktionen efter den andra. (Som kontrast till detta är skurkarna konstigt nog påtagligt nedtonade, rent teknologiskt, i förhållande till hjälten.)
Om man skall sätta Spider-Man: Homecoming i relation till tidigare filmer så känns det som denna är mer riktad mot en yngre publik. Spider-Mans ständiga förluster hade kunnat göra hjälten mer sympatisk, men när dessa framställs på ett såpass komiskt sätt övergår det till lyteskomik. I de gamla filmerna skrattade man oftast med Peter, här skrattar man åt honom. Sam Raimis trilogi fångade andan från de gamla serietidningarna från 60-talet, och Marc Webb gjorde ett tappert (men misslyckat) försök att göra en mer seriös version, men detta blir mer av en barnfilm. En viktig aspekt av Spider-Man som karaktär är den asymmetriska relationen mellan privat- och superhjälteliv, där framgång i den ena sfären följs av förlust i den andra, vilket målar upp ett porträtt av en tragisk men sympatisk hjälte. Här går istället allt snett konstant.
Även om Spider-Man: Homecoming förvisso håller en jämnare nivå än tidigare filmer så saknar den deras starka sidor. Det är även intressant att se hur Marvel skickligt expanderar sin värld med superhjältefilmer genom att dra tydliga kopplingar till Avengers-filmerna, men just Spider-Man förlorar på att sättas in i ett större sammanhang, han fungerar bättre som ensamvarg än lagspelare. Filmen är utan tvekan underhållande, förmodligen en av sommarens bästa, men den når tyvärr inte samma höjder som sina föregångare.
