[170625] Bruket i Forsvik har anor sedan medeltiden. Kraften i forsen gav idén till ett vattenhjul vars rörelse omsattes till drift av en kvarn. Enligt ett gåvobrev kom Forsviks kvarn i Vadstena klosters ägo år 1410. Det var ägarinnan som donerade kvarnen mot kortare tid i skärselden och en plats i klostrets anläggning för den eviga vilan. Hon hette Cecilia Jonsdotter och var bördig ur det norska kungahuset.
Just i området Forsvik var markägandet uppdelat på många små lotter, men Cecilia Jonsdotter ägde den anläggning som var bland det viktigaste att äga under medeltiden – kvarnen. Stor andel av den medeltida befolkningen brukade jorden och alla behövde de mala sin säd. Kontrollen över kvarnar var mycket strikt och innebar makt; runtom i hela Europa var det endast förbehållet kungen, kyrkan eller feodalherren att äga kvarnar. Den avgift som togs ut för att man skulle få mala sin säd gjorde kvarnarna synnerligen lönsamma. Cecilia Jonsdotter var väl införstådd med hur exklusiv hennes donation till klostret var. Den skulle rentav komma att hänvisas till av Cecilias ättlingar åtminstone två generationer framåt som motgift.
Klostren var inte en plats bara för bön; det var också den tidens tekniska högskola med kunskap nog att konstruera maskiner för industriell tillverkning. När donationen av Forsviks kvarn var ett faktum började munkarna att utveckla anläggningen i syfte att producera byggnadsmaterial för färdigställande av Vadstena kloster, som är beläget på andra sidan Vättern och det var därmed lätt att vattenvägen frakta färdigt byggnadsmaterial dit. Förutom kvarnen anlade man i snabb takt först en såg, vilket kom att bli en av den första i landet, och sen en hammarsmedja. Alla anläggningarna drevs via vattenhjul. Industrianläggningarnas strategiska läge med omkringliggande vattendrag fyllde behovet av smidig frakt dels av produktionsmaterial från närliggande områden till Forsvik och dels för frakt från Forsvik till Vadstena av färdiga produkter. Läget för ett bruk var optimalt och skulle fylla sitt syfte långt in på 1900-talet.
Genom alla århundraden kännetecknas Forsviks bruk av att det på platsen har förekommit olika typer av industrier. Från 1400-talet fram tills början av 1800-talet har kvarn, smedjor och sågverk varit igång samtidigt. På 1600-talet och 1700-talet var industrierna desamma men drevs i betydligt större skala än tidigare. På 1800-talet såg man emellertid att det var dags att föra bruket in i en ny era. Man ställde om produktionen helt till förmån för nya industrier; smideshamrarna revs för att lämna plats åt pappersmassaproduktion, mekanisk verkstad inrättades och ett större gjuteri uppfördes som kunde tillgodose den nya tidens efterfrågan på gjutjärnsprodukter. Alla århundraden har också kännetecknats av att den tekniska kunskapen varit i framkant och ingenjörerna har hämtats från de främsta utbildningsinstitutionerna i landet. Uppbyggnaden av ett väl fungerande samhälle har man också tidigt förstått att satsa på och redan på 1700-talet inrättades arbetarbostäder och skolor. Under 1800-talet ordnade bruket bland annat bank, värdshus, sjukstuga, änkebostäder och speceriaffärer.
Tack vare den varierande produktionen på platsen och övriga inrättningar, består bruket idag av byggnader av olika slag från tre århundraden. Forsviks bruk var de sista decennierna inriktat på produktion i gjuteriet och mekaniska verkstaden, och då med en enda kund; Eriksbergs varv. Konkursen var ett faktum 1977 som en konsekvens av varvskrisen. För att i möjligaste mån kunna betala fordringsägarna såldes alla inventarier som man kunde finna kunder till. Alltsedan dess har bruket tagits omhand och de senaste 30 åren har en ytterst varsam och intensiv restaurering av byggnadsminnets olika byggnader ägt rum. Det har utmynnat i en unik plats, präglad av läget vid vatten, med allt från de råaste industrimiljöer till den numera mest idylliska bostadsmiljön med anor från forna tider.
Idag drivs Forsviks bruk genom Västragötalandsregionens natur- och kulturarvsförvaltning Västarvet. Brukets industribyggnader återspeglar det industrihistoriska kulturarvet, men produktionen och livet på bruksorten förmedlas främst via utställningar och museipedagoger. Här kan man ta del av äldre tiders hantverk och lära sig via hantverkare som driver sin verksamhet i verkstäderna. En av de stora arbetarbostäderna hyser ett vandrarhem och Kafé Ada ligger i den gamla mjölnarbostaden från 1760-talet. I det bastanta och väl tilltagna brukskontoret från 1917 finns välutrustade konferenslokaler där föreningar kan hyra in sig och arbetsgivare kan hålla sina personalmöten och utbildningsdagar. Idag är bruket en levande miljö och utgör en plats för kunskap, utveckling och nya insikter. Som offentligt finansierad institution kan vi ha en målgrupp av det bredaste laget; alla mellan 5 och 105 år ska känna sig välkomna och ha behållning av ett besök här, oavsett kön eller kulturell tillhörighet. Centralt för vår verksamhet är förmedling av industrihistoriens kulturarv, där vi sätter stort värde på att föra vidare kunskap kring kulturarv in i framtiden.
