Vibbar av tidigt 1900-tal

[170625] Göteborgs Remfabrik är ett arbetslivsmuseum i hjärtat av Gårda, ett stenkast från det s.k evenemangsstråket. Läget vid Mölndalsån är nära nog idylliskt, trots närheten till en hårt trafikerad led genom Göteborg. Ett träplank målat med falu rödfärg omgärdar en huvudbyggnad av rött tegel, ett par röda träskjul och ett putsat garage med stora gröna träportar, samt en stenlagd gård och resterna av en fruktträdgård.

Den första gången man stiger in på fabriken undrar man om man gått fel. Man kommer rakt in i något som ser ut som en verkstad med massor av maskiner och gamla verktyg. Axlar och remmar från taket. Ganska slitet och rörigt. Det är dock något med miljön som berör, och som ger besökaren en känsla av att det måste finnas saker att upptäcka.

Remfabriken är i grund och botten ett väveri som grundades 1891. När väveriet lades ner i november 1977 efter många år av minskande produktion, övergick byggnaden i kommunens ägo. Hela maskinparken och all utrustning från början av 1900-talet stod kvar. Några moderniseringar hade inte gjorts sedan 1940-talet och yrkesinspektionen hade lämnat en lång lista på anmärkningar som inte åtgärdats. Det var en kvarleva från ångmaskinernas tid och en usel arbetsmiljö.

Det är sällan man ser en industrihistorisk miljö som tycks opåverkad av tidens gång. Maskiner, kontor, verkstäder och lager, allt var komplett och välbevarat. Fabriken hade redan före nedläggningen uppmärksammats av personer som intresserade sig för industrihistoria, bl a på dåvarande Industrimuseet och på Chalmers Tekniska Högskola.

Nu organiserade man sig, och hösten 1978 bildades en förening – Föreningen Göteborgs Remfabrik – med målsättningen att bevara Remfabriken och visa den för allmänheten.

Föreningen dokumenterade anläggningen och lyckades få Remfabriken byggnadsminnesförklarad 1984. Det var en viktig förutsättning för det fortsatta arbetet. Nu var man säker på att Remfabriken skulle finnas kvar som arbetslivsmuseum under överskådlig tid och idag är det fortfarande kommunen som äger och förvaltar byggnaderna medan föreningen svarar för själva museiverksamheten.

I samband med nedläggningen gjordes intervjuer med disponenten och flera av de anställda. De berättade om arbetet och förhållandena på fabriken, om arbetet, bullret och kylan, om respekten för disponenten, men också om en familjär stämning, om sammanhållning och vänskap. Intervjuerna skrevs ner på maskin eller spelades in på band men tack vara ett projektanslag från Riksantikvarieämbetet kunde intervjuerna föras över på dator i början av 2000-talet, och gavs ut i bokform 2003.

Under projektets gång gjordes ytterligare en intervju med en tidigare anställd som hade börjat arbeta på Remfabriken som 14-åring på 1920-talet. Tillsammans täcker intervjuerna en period från tidigt 1900-tal fram till nedläggningen och en tid därefter och de utgör ett tidsdokument lika unikt som själva byggnadsminnet. Självklart bygger visningarna i stor utsträckning på dessa berättelser.

För föreningen har det varit viktigt att kunna visa en levande fabrik, så levande det nu går när produktionens lagts ner. Ska man kunna förstå hur det var att dagligen arbeta i en miljö med buller, damm och risk för skador måste åtminstone några maskiner kunna köras, och det görs i samband med visningarna. Däremot ser man ingen anledning att upprätthålla den produktion som en gång lades ner.

Under de snart 40 år som föreningen funnits har man också tagit emot flera textilmaskiner från andra nedlagda fabriker och ateljéer. Dessa maskiner är nättare och mindre farliga. De har en mekanik som är lätt att förstå och som rent av kan vara underhållande. De gör det möjligt att tillverka olika textila produkter som kan säljas i museibutiken Butikens utbud har gradvis utökats med snörmakerier, band och spetsar vilket också förbättrat föreningens ekonomi.

Det senaste tillskottet är några maskiner från spetsfabriken i Gingri, en liten ort nära Fristad. På dessa knypplas spetsar, och eftersom de är styrda med hålkort är det möjligt att tillverka många olika spetsmönster genom att helt enkelt byta ut hålkorten. Spetsfabriken lades ner i början av 1970-talet, och nästan alla maskiner skrotades. De som nu står på Remfabriken bevarades av en man som länge hade arbetat vid fabriken i Gingri. Han fortsatte att tillverka i liten skala tillsammans med sin hustru, och drev ett litet spetsmuseum fram till 2010 då hela museet flyttades till Remfabriken. Även Textilmuseet i Borås har en spetsmaskin i sin basutställning.

All tillverkning av snörmakerier och spetsar på Remfabriken sker i liten skala, mest för att vidmakthålla kunskaperna om hur maskinerna används. Tillverkningsprocessen får ta tid. Man kan experimentera och testa olika mönster och material och tillverka speciella produkter i små serier, t ex snörmakerier till historiska uniformer. En person arbetar deltid på museet men i övrigt ställer föreningens medlemmar upp ideellt. Entusiasmen hos volontärerna går inte att ta miste på.

Remfabriken fortsätter att inspirera, år efter år. Det kan gälla studenter vid HDK och Textilhögskolan i Borås, fotografer, konstnärer, tekniker, musiker och byggnadsintresserade. Hos många besökare väcks minnen till liv och för alla som använder sina sinnen finns det verkligen mycket att upptäcka.