[170616] Amaltheamannen Anton Nilson levde ett dramatiskt och äventyrligt liv och blev 101 år gammal.
Nu har hans memoarer som kom ut 1987 återutgivits med ny titel, nytt förord, bilagor och fotnötter av två personer som kände honom väl och berättelsen om en av de sista männen som dömdes till döden genom giljotinering i Sverige, kan läsas med ett nutida perspektiv.
Vid 20 års ålder blev Anton Nilsson världskänd för sprängdådet mot strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn under den dramatiska hamnarbetarstrejken som då pågick. Den hemmagjorda bomben briserade vid tvåtiden på natten mellan den 11 och 12 juli 1908.
Bomben var till för att skrämma de engelska strejkbrytarna ombord, påpekade Anton Nilson vid ett flertal tillfällen senare under sitt långa liv. Och inte för att döda, men en av personerna ombord avled till följd av tryckvågen och den skadade ett tjugotal. Han som omkom låg och sov intill skrovet där bomben placerats.
Anton var ännu inte fyllda 21 år vid händelsen.
Han dömdes till döden i rättegången men straffet omvandlades efter ett tag till livstids fängelse. Han hamnade först i Karlskrona på ett fängelse men satt sedan i ensam cell på Långholmens fängelse i tre år. En halvtimme om dagen blev han utsläppt på en fånggård och skriva brev fick han göra bara fyra gånger om året. Inga besök fick tas emot och han fick arbeta som skräddare i cellen. Efter tre år kom han ut i gemenskap med andra fångar och fortsatte sitt skräddarjobb på verkstaden.
Anton Nilsons två kumpaner vid dådet blev också dömda. Algot Rosberg även han till döden, senare omvandlat till livstid och Alfred Stern till livstidsstraff.
De tre blev sedermera utsläppta efter tiotalet år då protesterna mot deras domar blev allt hårdare, från inte minst socialistiskt håll, men även bland arbetare i såväl Sverige som utomlands.
Motivet bakom hamnarbetarstrejken i Malmö på sommaren 1908 var högre löner, men också bättre arbetsvillkor och föreningsfrihet. En central stridspunkt var överenskommelsen om ”arbetsgivarbefogenheter” i det avtal som LO och SAF slöt i december 1906. I paragraf 23 (senare paragraf 32) i SAF:s stadgar (som LO godtog) fastslogs ”att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare, samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”. Kombinerat med de andra lagar som fanns vid denna tid kunde effekten bli förödande för stridbara fackförbund då arbetsgivarna kunde förvägra arbetare tillträde till sin arbetsplats. Bland de organiserade arbetarna i Malmö hamn kom kampen att riktas mot såväl arbetsvillkoren som makten över arbetsfördelningen, då arbetsgivarna efter en strejk gärna anställde strejkbrytare och förvägrade de strejkande något mer jobb.
Som svar på strejken kallades polis och militär in, samtidigt som arbetsgivaren hade köpt in brittiska strejkbrytare för att utföra själva arbetet. Detta sågs som en enorm provokation av de svenska arbetarna. Stämningen var så laddad att strejkbrytarna inte kunde inhysas på land utan fick logeras på ett skepp som ankrade i Malmö hamn ett tiotal meter från kaj och de fick eskorteras till arbetet under polisbeskydd. Eftersom lagen var på strejkbrytarnas sida blev förbittringen och stämningen bland de malmöitiska hamnarbetarna så mycket större. Vid ett tillfälle när ett tusental demonstrerande människor samlats på kajen vid Amalthea sköt de engelska strejkbrytarna skarpt från båten mot folk på kajen. Tre engelsmän åtalades för beskjutningen men frikändes av Malmö rådhusrätt. Polis fick bevaka båten från kaj för att förhindra ytterligare demonstrationer.
Anton Nilson och hans två kumpaner var alla tre ungsocialister men inte anställda som hamnarbetare i Malmö. Men de ansåg att de hade skyldighet att agera mot strejkbryteriet.
”De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss.”
Anton Nilsons ideologiska övertygelse kom nog sig av att han kom från ett jordbrukarhem i norra Skåne med en sträng och auktoritär far som tvingade honom att arbeta stenhårt på gården från unga år, utan betalning. Hans far var storbonde och införskaffade flera gårdar allt eftersom. Antons mor var den han avgudade och tydde sig till och hans två systrar var honom lika kära. Anton var den siste av sju syskon, två flickor och fem pojkar.
Det var på Café Utposten i Malmö, dit han flyttade, som han blev ungsocialist. Han fick jobb i Malmö som snickarlärling hos en byggmästare.
Det är ingen som helst tvekan om hans övertygelse vad gäller socialismen. Och när han sedermera blev utsläppt från fängelsestraffet 1917 gick han en flygutbildning på Ljungbyheds flottilj i Skåne – bekostad av en rik man vid namn Aschberg. Han hade sett en flygmaskin från sitt cellfönster på Långholmen och allt sedan dess haft den drömmen att bli flygare.
Värnplikt i Sverige hade han vägrat så han fick be om tillstånd att få resa till Ryssland av den svenska krigsministern och i september 1918 anlände han till Petrograd (nuvarande St Petersburg, innan dess Leningrad) i sällskap med Axel Holmström, eldsjälen i kampanjen för Amaltheamännens frigivande, och hans hustru Siri samt bl a den svenske radikala journalisten Ture Nerman.
Anton Nilson tog bolsjevikernas parti i Ryssland. Han utbildade sig till stridsflygare där och tillhörde Röda Armén, bl a var han länge stationerad i Riga. Av hans beskrivningar framgår att det tog ett antal år innan den ryska revolutionen var genomförd i detta nya stora land Sovjetunionen. Röda armén stötte på motstånd från bl a den vita sidan i finska inbördeskriget som tillsammans med engelska och franska trupper kämpade emot. Han beskriver bland mycket annat en resa han gjorde österut till de centralasiatiska delarna av Sovjet och skidfärder han gjorde i Karelen under sin vistelse där.
Boken innehåller massvis av namn kända från den ryska revolutionen. Anton Nilson blev t ex vän med både Lenin och Trotskij. Svälten i Sovjet, inte minst förorsakad av västländers handelsbojkott, och kölden var svår under dessa revolutionsår i början av 1920-talet. Och det bidrog allt mer till att Anton Nilson förblev bolsjevikiska partiet, sedermera omdöpt till kommunistiska partiet, trogen.
I en intervju med Anton Nilson, som flyghistorikern Lennart Andersson gjorde 1977 och som återges i boken, berättar han om sina erfarenheter av ryska revolutionen:
”Man kan inte undvika en sådan stor händelse. Jag har sagt många gånger att ryska revolutionen är den största i världshistorisk tid. Både ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt. (…) Den är det största genombrottet för arbetarklassen som har existerat. Den bröt totalt med privatäganderätten i vår kulturutveckling och genomförde allmän egendom. Det är ju ett exempel som är oerhört.”
Som Lennart Andersson också skriver om Anton Nilson:
”Fastän organiserad socialdemokrat sedan 1949 och bitter motståndare till den stalinistiska urartningen av revolutionen, tvekar Anton Nilson inte ett ögonblick i sitt kompromisslösa försvar för oktoberrevolutionen och bolsjevikpartiet under Lenins och Trotskijs ledning.”
I tio år blev Anton Nilson kvar som flygare i Röda Armén. Efter andra världskriget ägnade han sig åt ett mer stillsamt arbets- och familjeliv men han skrev och gav ut ett flertal memoarböcker, varur denna bok är en sammanfattning av. Han blev mot slutet av sitt liv hedersmedlem i en trotskistisk rörelse som uteslöts från socialdemokratin under 1980-talet, vilket Nilson motsatte sig.
Anton Nilson dog i augusti 1989, tre månader innan han skulle fylla 102 år och tre månader innan Berlinmuren föll så vi fick aldrig veta vad han tyckte om det.
Men att döma av hans uppfattningar om allt som hade med politik att göra, i den här boken, så hade han säkerligen uttalat sig om det också.
Lennart Andersson skriver:
”Anton Nilson var en ung man som drevs av sin ideologi, men som samtidigt i grunden hade en humanistisk människosyn.”
Sprängfylld av politiska vänsteråsikter står nyutgivningen av Anton Nilsons memoarer i en klass för sig. Något som förvånat mig en smula är att talspråk-presens använts när det ska vara imperfekt på ett flertal ställen. Som om Anton Nilson har fått tala fram sin berättelse och att den kanske skrevs av någon annan, en så kallad spökskrivare.
Jag hörde honom själv tala en gång på ett politiskt möte i Göteborg 1984. Och visst var det som Lennart Andersson skriver i bokens sista mening:
”Att lyssna till Anton Nilsons föredrag var för alla som hade förmånen att uppleva detta att känna historiens vingslag.”
