[170602] Ah, det är så vidunderligt. Jag har läst en bok som alla som är det minsta intresserade av ”skön” litteratur, eller som i det här fallet, av höga nivåer av dramatik, borde läsa. Jag har läst en samlingsvolym med tre teaterpjäser av Sara Stridsberg, ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”.
Jag har aldrig sett Stridsbergs dramatik från scenen, men jag undrar om någon regissör, eller skådespelare, verkligen kan göra hennes ord och texter rättvisa. Det är så vackert och hemskt och tragiskt och roligt på en gång, så djuppsykologiskt insiktsfullt och poetiskt häftigt att man stundvis baxnar. Eller för att citera ur skådespelaren och regissören Ingela Olssons efterord
”Sara Stridsbergs texter är dramatiska och egensinniga. Poetiska och jordnära. Komplicerade och enkla. Brutala och romantiska. Ett språk som fysiskt påverkar mitt skådespeleri. Min kropp och min röst. Texernas hänsynslösa kast mellan högt och lågt, mellan himmel och jord och kropp och själ har krävt att jag gett upp kontrollen och lika hänsynslöst lånat ut min kropp och sceniska närvaro. Ett språk som gräver sig in i det allra innersta, till platsen där allt skådespeleri måste hämta sin näring.”
Den första pjäsen, titelstycket, är till delar samma som Stridsbergs roman Beckomberga, om Dottern (Jackie) och Fadern (Jimmie Darling) som var intagen där efter ett självmordsförsök. Där finns Olof som levt hela sitt liv på ”Beckis”, och som nu när sjukhuset skall stängas släpps ut till ett samhälle han inte vet mycket om eller har någon anknytnig till. Där finns Paul som dödat sin fru och som träffar Dottern i parken. Där finns också Edvard, sjukhuschefen, som tar med en del av de intagna till fester på Östermalm.
”Konsten att falla” berättar om mor och dotter, Edith och Edith Bouvier Beale, släktingar till Jackie Kennedy som levde ett märkligt symbiost liv instängda i ett förfallet sommarhus med arton rum. I rummen finns så mycket pryttlar och ting och diverse djur att de håller sig i ett och samma rum mest hela tiden. Det är starkt och vemodigt. Men samtidigt har jag aldrig upplevt Sara Stridsberg som så rolig som här; det är gravt komiskt och absurt mitt i tragiken.
Tredje pjäsen, ”American Hotel”, är den i mina ögon svagaste. Möjligen för att den är något för lik den förra, kanske att jag skulle tända mer på den om jag inte precis hade läst den andra strax innan. Kvinnan, Carter, är eller har varit ihop med Vladimir, som nu ber hennes skjuta honom. Hon har också haft ett förhållande med hans bror och har ett barn med honom. Det handlar om svårigheter i kärlek och relationer, och i att älska sig själv. /SH
Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet är utgiven av Albert Bonniers förlag 2017
