[170528] Det är inte så ofta man sträckläser en diktsamling. Det kan försvåra läsningen och skapa en distans. Men Leif Wilehags ”Oxymoroniskt – dikter” är en genomtänkt helhet, om än uppbyggd av det skenbart oförenliga. Den är lätt att ta till sig och jag läser den rakt igenom. Det känns lite som att bläddra i en dagbok och hitta delar av sitt eget liv på sidorna. Läsningen blir till en existentiell dialog med en författare som skriver om teman som berör oss alla.
Dikterna handlar om vitt skilda ämnen som ändå hör ihop. Rädslor och förhoppningar, det trygga nostalgiska och den ovissa framtiden, förhoppningar och avslut, liv och död. Både i sitt upplägg och tillsammans bildar de en slags självmotsägelse och det är troligen det som är tanken. Diktsamlingen bygger på oxymoroner, ett begrepp som lämpligt nog förklaras i en fotnot. En oxymoron är en självmotsägelse som är sammansatt av två ting som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga. Begreppet är mer än 1500 år gammalt, troligtvis för att det passar ihop med den universella helhet som vi kallar livet.
Författaren gläntar på dörren till det innersta, berättar och tilltalar, undrar och slår fast. En av hans ambitioner med texterna tycks vara att söka skapa djupare förståelse i en tillsynes obegriplig tillvaro. Det kan verka tungt, men det är det inte. Även en ovan diktläsare kan säkerligen ta till sig denna lyrik på grund av den fria språkliga formen och de angelägna livsbetraktelserna. Jag slår ihop boken och har fått mersmak. Ett citat har fastnat i mig för gott: ” Människan är oskyldig fast hon bär hela universum och evigheten inom sig.” Oxymoroniskt, men sant.
