[170524] En söndag i mitten av maj hålls ett föredrag på Kulturhuset i Stockholm. Titeln är ”Duktiga flickor och lågutbildade pojkar – en tickande bomb.” Föredragshållarna består av den sydsvenska journalisten Emma Leijnse och den liberala riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson.
Båda med nyutgivna böcker i ämnet och med budskapet att kvinnorna tydligt och på bred front har gått om männen inom utbildningssystemet. Tendensen har funnits sedan mitten av 90-talet, men märks idag mer än någonsin. Det talas om omsprungna män, om det globala kunskapssamhällets förlorare och om män som lämnas utanför, utan jobb, utan kärlek och utan status.
Mitt i allt glider det välkända begreppet arga vita män in i tankeflödet, begreppet som bland annat undersökts av den framstående amerikanske mansforskaren Michael Kimmel (2013). Är det de arga vita männen vi ser framför oss där i hörsalen? Nedläggningsorternas bittra förlorare som ramlar i famnen på de brunpopulistiska demagogerna? Något skaver med frasen ”vita män”. Varför ges den manliga ilskan en speciell hudfärg? Blicken far ut över Sergels torg och ännu lite längre bort Åhléns, där vårens hemska terrordåd ägde rum och dit tusentals människor vallfärdade för att lägga ner blommor, sörja och känna gemenskap. Ett attentat som har följts av ett ännu större våldsdåd, nu i Manchester. Attentat med den gemensamma nämnaren: män-ilska-våld. Män utan specifik färg eller härkomst, bara märkta av ilska.
Överallt ser vi en mångfald arga män, nu mitt i ilskans tidsålder, precis som Pankaj Mishra gör gällande i sin omtalade bok ”Age of anger. A history of the present” (2017). Pendeln har sedan länge svängt över från förnuftets Voltaire till känslosvallens Rousseau. Samtiden har fyllts av ilskans mansgestalter: vredgade nättroll, stöveltrampande nordiska motståndsmän, islamistiska krigare och valvinnande maktmän som Trump, Erdogan, Putin och Duterte eller de många brunpopulistiska partiledarna i Europa.
Våldshandlingar, hätska uttalanden och näthat. Män som slår men säger att de slår tillbaka. Män som vrålar att nu räcker det. Män som säger sig försvara något: en nation, en ras eller en ordning som går förlorad om de inte slår, marscherar och vrålar. Vrålar mot PK och mot det moderna samhällets påstådda fördärv.
Därinne i Kulturhusets hörsal märks en kulturell klyfta som präglar vår tid. Klyftan mellan talet och vrålet, mellan ansiktsuttrycket och grimasen, mellan debatten och striden. Och där finns en ofrånkomlig genusdimension. För i hörsalens stillsamhet sitter mestadels kvinnor, kulturtanter och kulturkoftor, sådana som befolkar teatersalonger och bibliotek, flitiga i skolan, utbildade och bildade. Sådana som en söndag i mitten av maj går på en föreläsning om den ökande genusklyftan i skolan som en tickande bomb. Sådana som yrvaket konstaterar att de ser ett Nytt land utanför sitt fönster, för att tala med författaren Theodor Kallifatides, eller andra som känner sig främmande i sin egen tid.
Hos Ohlsson och Leijnse beskrivs en annan aspekt av denna genusklyfta. Mer än 60 procent av universitetsstudenterna är idag är kvinnor, inte bara inom de traditionella kvinnliga fästena vård, skola och omsorg, utan även inom traditionella högstatusområden med skarp karriärgång och hög utbildningspremie. För vad sägs om att 58 procent av dagens nybörjare på juristprogrammet är kvinnor? Att motsvarande siffra för blivande läkare är 55 procent och för civilekonomerna är 53?
Utifrån detta frågan: Kommer vi i framtiden skriva om vår nuvarande patriarkala historia? Kommer vi låta homo economicus bli en kvinna? Kommer vi se hur de duktiga flickorna blir majoritet i börsbolagens ledningsrum, i forskningssjukhusens styrelserum och i advokatbyråernas finrum? Och om man händelsevis blir stressad av ett sådant framtidsscenario och lägger sig ner i närmaste analyssoffa, är chansen 70 procent att psykologen heter Fredrika eller Fatima. Inte så konstigt när hela 47 procent av kvinnorna har en högskolexamen och motsvarande för männen är 36 procent. Eller att invandrartjejerna som i skolan sedan länge har passerat killarna med två svenskfödda föräldrar.
Kvinnors fördel i skolan är dessutom global. I princip överallt presterar kvinnor bättre än män i utbildningssammanhang, speciellt i de nordiska länderna där jämställdhetsplanerna står stadigare än någon annanstans i världen och där man pumpat in enorma resurser i genusarbete. Paradoxalt kan tyckas, om man ser jämställdhet mer som en strävan mot balans än revansch.
Tjejer dominerar inte bara i den svenska skolan i kraft av sina resultat, utan också genom sitt vägvinnande beteende. Undersökningar visar att tjejer ges högre slutbetyg än killar trots samma resultat på de nationella proven. Betyder det att buffligheten och mansplainingen har nått vägs ände, att dessa beteenden har förpassats till marginalen och snart ruttnar på historiens skräphög?
För traditionellt kvinnligt kodade beteenden som flit, duktighet och samarbetsvilja verkar betala sig väl i skolans värld. Mycket bättre än att irra omkring som en kaxig testosteronstinn ensamvarg i korridorer och klassrum. I forskningslitteraturen talas om att en antipluggkultur har bitit sig fast bland de unga männen, en kultur som hindrar killar från att bli plugghästar, men öppnar för att bli ”too cool for school”. PISA-resultaten och andra undersökningar visar också att män läser allt mindre, att böcker köps, lånas och läses mest av kvinnor. Att en fjärdedel av de unga männen saknar en tillräcklig läsförmåga, vilket äventyrar deras möjligheter på arbetsmarknaden, eroderar deras sociokulturella kapital och försvagar deras medvetna demokratiska medborgarskap. Dessutom minskar chansen att hitta en partner, eftersom högutbildade kvinnor efterfrågar högutbildade män, sådana som bryr sig om jämställdhet och inte blockerar kvinnors livsprojekt. Med utbildning blir vi också friskare och mer nöjda med livet.
Mitt i allt detta finns en fråga som sällan förekommer i de akademiska och genusteoretiska rummen, men som lyfts av Leijnse i boken Fördel kvinna. Det gäller de genusbaserade rollmodellernas påverkan i förskola och skola. Vad händer med unga som, varje dag, märker att pedagogerna till övervägande del består av ett enda kön? För bland blivande speciallärare och förskolelärare ligger kvinnornas andel över 90 procent, en trend som också visar sig i varierande grad i andra lärarkategorier. Eller är denna könssegregering inte lika besvärande som skevheten i börsbolagens styrelser och ledningar? Är vi nöjda med jämställdheten när de duktiga flickorna har fått upprättelse, lön för mödan och sitter på maktstolarna som de så länge utestängts från? Är allt frid och fröjd med en kvinnlig statsminister och fullt delad föräldraförsäkring? Eller finns det något djupare, en genuin strävan efter könsbalans även inom andra yrken, sådana utan hög prestige och lön? Yrken som bygger vårt samhälle, som skapar omsorg och grundutbildning, men som hamnar utanför mediernas ljus och de tv-sända galornas glans.
Eller står det en elefant i rummet och viskar att jämställdheten främst handlar om att fördela de prestigetunga positionerna, rätt och riktigt? Posterna som gäller för oss som ingår i den akademiska medelklassen och uppåt. En elefanten som viskar att vi inte bryr oss så mycket om de arga männen som rör sig i utanförskapets förorter och de nedläggningsdrabbade bruksorterna, så länge vi har dem på avstånd, på någon annans bakgård. Extremismens lammungar och fanbärare, i Falun och i Angered, i det amerikanska rostbältet och i de krympande industriorterna i Storbritannien och i Frankrike. Männen som vänder EU och den etablerade politiken ryggen, männen som en dag riskerar att sätta på sig ett par välpolerade kängor och börja marschera, männen som ber en bön och sedan apterar en bomb. Männen som vi sällan tänker på, förrän det är försent.
