[170524] Den som väntar på något gott väntar kanske i onödan. I alla fall när man ser Alien: Covenant och väntar på monstret från filmens titel.
Det är år 2104. Rymdskeppet Covenant är på väg mot planeten Origae-6 för att kolonisera den, men på vägen får de ett meddelande av okänt ursprung. Planeten meddelandet kommer ifrån visar sig lämpligt nog vara beboelig, så en grupp från besättningen ger sig ut på rekognosering, dels för att se om den kanske kan vara ännu bättre lämpad för nybygge, dels för att ta reda på vem som sänt det mystiska meddelandet och varför.
En fälla mången regissör till uppföljare går i är att snickra ihop en upprepning av föregående delar. Vid produktionen av Alien Covenant verkar Ridley Scott inte ha kunnat bestämma sig för om han ville återanvända allt i Alien eller Prometheus, så han slog ihop båda, och skapade en filmisk bastard med det sämsta av två världar.
Från Alien har man stulit handling och dess utveckling: besättningen finner en ny livsform som har ihjäl dem en efter en. Likt tidigare Alien-filmer försöker man förnya genom att introducera nya varianter av monstret, men dessa är föga intressanta i jämförelse med ”originalet”. Denne tar synnerligen lång tid på sig innan den dyker upp; fint folk må komma sent, men att göra entré när det är knappt tjugo minuter kvar känns som ett så stort etikettsbrott att Magdalena Ribbing hade blivit galen vid blotta tanken. När den väl intar scenen övergår Alien: Covenant till att bli en karbonkopia av den första filmen, då ett par livrädda besättningsmedlemmar försöker spåra den i rymdskeppets korridorer.
Innan man kommit så långt är det Prometheus man försöker kalkera så gått det går. De nya monstren blir desperata försök att hålla publikens intresse vid liv, men de tillför inget utom en känsla av idétorka. Utöver föga imponerande monsterinnovation finns även två androider i huvudrollerna som har malplacerade filosofiska diskussioner om skapelsen och dess relation till skaparen, vilka skyldigheter och förväntningar man kan ha på sig och vilka krav man kan ställa själv i egenskap av skapelse. Den religiösa symboliken hade kunnat vara intressant om den utförts skickligare, nu blir det istället så att de filosoferande androiderna stjäl scenljuset från monstret, likt ett förband som vägrar lämna scenen, samtidigt som publiken gäspar och kollar på klockan i väntan på huvudakten.
