[170506] Vad ska vi göra åt den brunpopulistiska utmaningen? Vi som tillhör de 80 procenten som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna, vi som med bävan och förtvivlan har åsett hur Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Danske Folkparti har flyttat fram sina positioner. Vi som har överväldigas av suckar och grimaser så fort namn som Le Pen och Trump förknippas med frihetsgudinnor och triumfbågar.
Bruna och populistiska rörelser både här och där, alltså. Mot vår vilja och vårt förnuft. Intressant att notera är att land som Sverige och Danmark har en långt mer positiv ekonomisk utveckling och arbetsmarknadsstatistik än USA och Frankrike, där berättelserna om sönderfall och kräftgång har större kraft. Ändå är Sverigedemokraterna andra största parti i dagens Sverige och under första maj marscherade hundratals medlemmar i Nordiska motståndrörelsen genom Faluns gator, i en betydligt större marsch än tidigare år.
Mitt i all detta är det svårt att hävda att vi inte har sett det komma. I otaliga texter och med otaliga röster har Sverigedemokraterna avhandlats, långt innan de tog sig in i Riksdagen, Sveriges politiska finrum. Många demokratiska aktioner och manifestationer har utförts, nu och då. Många kända och okända personer har tagit avstånd från partiet, ett parti som varit involverat i järnrörsskandaler och andra främlingsfientliga övertramp. Så korten ligger sedan länge på bordet, frågan är bara hur de ska spelas. Hur ska vi 80 procent som inte sympatiserar med SD och värre grupperingar göra?
I boken Från snack till verkstad, utgiven av Marcus Priftis 2016, diskuteras just denna fråga. Med andra ord: hur vi ska agera antirasistiskt i praktiken? Priftis menar att vi riskerar att se SD som en del av regeringsunderlaget i framtiden, en farhåga som har kommit allt närmare med Moderaterna utsträckta hand nyligen. Därtill hävdar Priftis att vi parallellt med hotet från Sverigedemokraterna upplever ett allt mer polariserat samhälle, där tidigare extrema aktörer och åsikter tar sig in i politikens mittfåra och gör sig ”rumsrena.”
Hur ska vi då göra? Priftis ser antirasismen som ett tvåfrontskrig, där man å ena sidan behöver ”försvara demokratins, frihetens och jämlikhetens fundament” (s.22), men å andra sidan också ”utmana den nationella självbilden av att Sverige redan är demokratiskt, fritt och jämlikt.” Här finns också olika arenor att använda. Den politiska rasismen bekämpas bäst på debattsidor och debattfora, men också i politiska församlingar och genom politiska aktioner. Den strukturella rasismen bekämpas bäst genom belysande och ifrågasättande av reklam, sneda rekryteringar och utsortering av människor, på myndigheter, bostadsbolag och i krogköer.
Det gäller att alltså att agera på flera sätt samtidigt, eftersom rasismen klär sig i olika uttryck och vistas i olika miljöer. Utmaningarna är många: att bygga en antirasistisk norm, att vinna kriget på internet där det flödar av rasistiska troll som blir allt högljuddare och förslagna, vilket bland annat gestaltas och diskuteras i Lisa Bjurwalls (2013) bok Skrivbordskrigarna, en utveckling som snarare har blivit värre under åren som gått. Bjurwall konstaterar bland annat att alltför ”stor börda läggs på de enskilda personer som utsätts för näthat och liknande” (s.2017). Här, som så ofta annars, gäller principen om att vara solidarisk och stå tillsammans, så de utsatta slipper ta alla smällarna själv och i tysthet. Visa stöd och sympati är en bra början, liksom att själva utnyttja kommunikationskanaler för att sprida demokratins budskap, sakligt och respektfullt. Därtill måste hatbrott ständigt uppmärksammas och lagföras. Inte hamna långt nere i utredningshögen eller bagatelliseras.
Dessutom gäller det också att avbilda utan förtryck, att undvika stereotypt tänkande och gestaltande. Här gäller det att vara en god demokrat med skarp blick, att förhålla sig till att alla, vare sig de är nyanlända, svenska miljöpartister eller SD-sympatisörer kan vara lika eller olika oss själva. Med samma fördomsfullhet och fördomslöshet. Det är människans don och inte hens person som räknas. Vi bär alla på ett bagage av vaneseende, stereotypiskt tänkande och skeva föreställningar, vilket ständigt behöver belysas i ärlig och skarp reflektion.
På arbetsmarknaden gäller det att rekrytera rättvist, inte falla för vanetänkande och närhetslojalitet när man värderar kandidater. Här vet vi att det mänskliga psyket ofta duperar och söker till det som känns tryggt och invant. Instinktivt tenderar vi att favorisera våra likar, på Södermalm, Husby och Djursholm. Att lyfta detta är ett första steg. Ett andra steg är att agera utifrån det. Att inte låta magkänslan, reptilhjärna eller system 1 regera, som den kände amerikansk-israeliska psykologen Daniel Kahneman (2011) uttrycker det. För i vårt spontana, snabba och automatiska tänkande upprepas ofta det invanda och favoriseras ofta det trygga. Kruxet är att också koppla på system 2, där det långsamma, kritiska och rationella tänkandet huserar. Annars är risken att segregationen och närhetslojaliteten fortsätter att veva.
En annan väg är att skapa breda och mångkulturella kontaktytor, vilket naturligtvis utmanar vårt vanetänkande och trygghetsbehov. Ty fördomar gror bäst i isolering och kontaktlöshet, och ska segregationen hävas måste vi ut ur vår sociala och kulturella bekvämlighetszon.
Vidare måste vi alla medvetandegöra de vardagliga maktpositioner vi har, att positioner som chefer, lärare, jurister, journalister, forskare förpliktigar till ett normkritiskt tänkande och agerande. Ju högre upp i samhällets hierarkier vi är och ju större resurser, desto viktigare blir det att skärskåda sig själv och ens beslut, individuellt och kollektivt.
Ett gammalt, men likafullt träffsäkert motto, är att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Låt oss börja där, i det vi faktiskt kan göra och klättra därifrån. Att visa empati och sympati kräver ingen speciell utbildning, position eller egenskap. Inkludering och exkludering är något som vi alla är del av, ständigt och överallt. Vem väljer vi att tilltala och på vilket sätt? Vem släpper vi in och vem hålls utanför? Och varför blir det så? I dessa och liknande frågor kan en omprövning och förändring ta sin början.
Slutligen är den antirasistiska kampen ingen quick-fix, utan något som bör vara långsiktigt, uthålligt och utövas mångfaldigt. Eller för att anknyta till Björn Elmbrandts bok om den brunpopulistiska utmaningen, Innan mörkret faller (2015), där det sägs att demokrati är ett ord som ”rymmer något högst gripbart.”
Något högst gripbart och hanterbart, här och nu. För oss alla.
