[170505] 
Några soliga dagar in på sköna maj blir jag lite förbryllad. Radion står på och jag lyssnar på ett program om Johan Norborgs nya bok Framsteg, ett samtidsinlägg som gör gällande att vi lever i den bästa av världar. Åtminstone hittills.
För om vi bara hoppas och bejakar dagens nyliberala ordning lite till, så blir det ännu lite bättre. Ännu mer tillväxt, mindre global fattigdom, färre epidemier och färre konflikter. Alltså guldläge med mer pengar i plånboken, längre liv och en massa nya prylar som kan köpas. Allt blir bättre, i synnerhet här hemma i Sverige, platsen där krusbären alltid smakar bäst.
Någonstans krockar detta med en annan bild av samtiden som förs fram i media och som jag möter runt omkring mig. Vid fikabord, på tunnelbanan och bland vänner och bekanta stöter jag på något annat. Här råder snarare dysterhet, resignation eller någon sorts kvävd ilska över sakernas tillstånd. Låt oss bara ta de senaste dagarna som ligger bakom oss. Ett första maj, ett växande nassetåg som marscherar genom Falun och en misstänkt mordbrand mot en moské i södra Stockholm. Och enligt opinionsundersökningar är Sverigedemokraterna det näst största partiet, en framgång som har beröringspunkter med utvecklingen i Frankrike, Nederländerna och flera andra europeiska länder. Brunpopulismen verkar ha kommit för att stanna, både på gatan och i parlamenten.
Om Frankrike läser jag i DN att landet är delat i två läger. Titeln är ”Hopp och förtvivlan” (4/5-17). Ett läger känner sig förtvivlat, förnedrat och berövat, vilket leder till en röst på Le Pen. Ett annat läger tror på framtiden, de fria marknadskrafterna och EU, vilket ger en röst på Macron. Så enkelt verkar det. Men går man längre in i tidningen punkterar professorn i Humanekologi Alf Hornborg ”nyliberalismens hyllning till världshandelns välsignelser.” Han menar att ekonomisk polarisering, finanskriser och globala uppvärmning inte går att vifta bort och att vi marscherar stadigt mot ett samhälleligt sammanbrott.
Och mitt i allt detta står en elefant i rummet: spelet om pengar, spelet om att alltid ha mer, spelet om att kurvorna alltid måste peka uppåt, annars blir det oro, pessimism och kollaps. Samt ilska mot samhället, ilska mot politikerna och ilska mot alla som inte tycker som oss. Ilska mot alla de andra, dem utanför vår närmaste flock.
Låt oss ta Hillary Clinton och Donald Trump, båda vill de göra America great, på sitt sätt. Precis som Le Pen och Macron. Landet måste bli bättre, om det nu är med en snävare nationalism eller mer omfamnande globalism handlar båda visionerna om att göra länderna rikare och mer välmående. Mer pengar och saker som kan staplas på varandra. För i grund och botten är måttstocken densamma i USA och Frankrike. Det behövs kurvor som pekar uppåt: mer ekonomisk tillväxt och mer jobb. Mer saker som får hjulen att snurra, saker som vi kan pillra med och hålla ilskan borta.
Samtidigt är de största folksjukdomarna i den rika delen av världens idag överflödssjukdomar. Sjukdomar som i mångt och mycket har orsakats av psykisk ohälsa och nöd snarare än ekonomisk nöd. Depressioner, typ-2-diabetes, kardiovaskulära sjukdomar och ätstörningar eller fetma. Ändå fortsätter vi i samma spår: en ständig plusmeny av mer i plånboken och fint tal om ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som både välståndsskapare och problemlösare. Allt börjar och slutar med den egna plånboken, med möjligheten till ännu en köksrenovering, fler instagrampostade utlandsresor eller powerpass med fräschhurtig PT på gymmet.
Mitt i allt kläms Miljöpartiet, säkerligen den största förloraren i dagens politiska spel. Partiet med rötterna i en visionär och utopiskt mylla. Partiet som vill bort från det fyrkantiga och skadliga tillväxttänkandet. Partiet som nu släppt sitt förment naiva tankegods och rättat sig i ledet. Blivit mainstream, salongsfäigt och realpolitiskt, men samtidigt störtdykt i opinionen. Nu hotar fyraprocentspärren och ett inbördeskrig rasar internt. Striden står mellan den förment gamla utopiska linjen, frontad av fyra upproriska företrädare och uppbackade av diverse tidigare ledande krafter i partiet. I andra ringhörnan står dagens partiledning, som manar till realism, enighet och högt-till-tak-men-inte-för-mycket.
Tillsammans i den mörka virveln ner mot fyraprocentsspärren finns även Kristdemokratern., Inte så speciellt utopiska, men burna av värderingar som – åtminstone potentiellt – sträcker sig bortom ekonomismen. Kristendom: den plågade människosonen på korset, som bild för allas vår svaghet och sårbarhet, men också som en påminnelse om gemenskapens och medmänsklighetens kraft och nödvändighet. Även här märks ett parti som slitits sönder av interna konflikter, av sådana som vill något bortom Homo Economicus och sådana som av ett eller annat skäl gillar läget och slår följe med den ekonomiske mannen.
Inte heller arbetarrörelsen mår så bra. Det glunkas om hur tunt det var i leden på första maj samtidigt som Falun fylls av marscherande mörkermän. Internationalen interfolierad av taktfast stöveltramp, av en allt snävare tolkning av vem som är värd vår solidaritet, omsorg och gemenskap. Det måste ju sättas gränser för välviljan, liksom.
Att skriva ett slutord, antingen i optimismens eller i pessimismens tecken, är alltid ett vanskligt företag. Ett absurt vägval och ett semantiskt tidsfördriv. För inga utvecklingslinjer har per definition löpt klart och kan summeras innan de har nått slutstationen och suddats ut i intet. Det enda säkra är ju trots allt döden eller memento mori som munkarna så frejdigt brukade säga en gång i tiden. Glöm inte att du ska dö. Glöm inte att du är här tillfälligt och har allt till låns. För sedan bär resan vidare någon annanstans, oklart. Till en plats dit inga dyra prylar kan forslas. En plats där man inte kan instagramma och visa upp sin snygga kropp vid poolen.
Paradoxalt nog finns det kanske ingen viktigare insikt än denna: att det finns en ändlighet inbyggd i våra liv, en bortre gräns och en förgänglighet i allt som inte kan förhandlas bort. Att vi inte kan ha mer maj än så här, att vi inte måste maxa och snegla efter mer. Utan att göra det bästa av det vi har, här och nu. Utan rädsla av att gå miste om något, idag eller imorgon.
Här finns början till en ödmjukhet, förnöjsamhet, tacksamhet och solidaritet. Eller visionen om ”ett anständigt liv för alla”, som Sven-Eric Liedman uttrycker det i sin essä Att se sig själv i andra: om solidaritet.” Hållbar utveckling handlar ju om måttfullhet och anständighet, vilket frambringas ur tanken på ändlighet.
För mot insikten om alltings ändlighet biter varken ekonomismen, teknologin eller realpolitiken. Vi har bara ett jordklot, vi kan bara äta en måltid åt gången, vi kan bara sitta i ett nyrenoverat kök åt gången. Vi måste kanske inte alltid vara rikare, snyggare och smartare för var dag som går. Att ha det anständigt kanske ändå räcker, om alla får vara med och jordklotet inte piskas sönder av extremväder och exploderar av arga människor och troll.
Dessutom kanske det känns bäst att dela den där måltiden med någon, där i det där köket. Nu i maj, i en varm och trivsam gemenskap. Med fönstren öppna ut mot grönskan, ljuset och världen. Dela mat, sällskap och bjuda sig på sig själv och det man har i trygg förvissning om att denna tanke och känsla delas av många andra. Snarare så än att ständigt stapla på hög, att ständigt jämföra sig med andra och ständigt oroa oss över att det måste finnas mer på bordet imorgon än idag.
