[170430] Vad är kärlek? Kan underdånighet innefattas i ”äkta” kärlek? Går makt och kärlek ihop? Kan man älska en ”gud”? Vad är synd? Får en präst ljuga? Har vi en ”fri vilja”? När jag läser Mattias Hagbergs tredje roman, Syndavittnet (utgiven på Bokförlaget Atlas), dyker dessa och många fler frågor upp. Frågor vanskliga att enkelt besvara.
Hagberg är förutom författare reportage- och kulturjournalist, han har bland annat givit ut böcker om brott och straff (Släpp fångarna loss, 2006) och om vårt konsumerande (Skräp, 2008). Skönlitterärt debuterade han 2012 med romanen Rekviem för en vanskapt. Författaren har en förkärlek för ”tunga” och allvarliga ämnen, i reportage och essäer likaväl som i sina romaner. Syndavittnet är första boken i en tänkt serie romaner om ”den lilla människans möte med de stora idéernas ofullkomlighet.”
Den kvinnliga jag-berättaren blir tidigt föräldralös och hamnar på en släktings gård i grannlandet Norge, där hon får lära sig att arbeta för mat och uppehälle. Efter ett antal år på gården får hon en förfrågan om att bli piga åt en präst på ”Ön” i Norra ishavet (han skriver ”Här uppe är livet varken särskilt vackert eller angenämt, men det är meningsfullt.”) Hon tjänar prästen, Sakarias, och den lilla församlingen underdånigt i mängder av år tills Sakarias dör och medborgarna tvingas lämna den lilla ön efter den ryska revolutionen 1917. Pigan hamnar på omskolningsläger och senare som översättare på Stalins sekretariat i Moskva. Där tjänar hon lika underdånigt revolutionen och dess store ledare tills han dör 1953. Då sätter hon sig och skriver ner det vi just läser.
Framsidans bild av en kyrka, med några skeva kors i förgrunden och ett vintrigt berg där bakom, sätter en perfekt stämning för romanen. Kanske är den rent av för bra; kanske behöver man inte ens läsa berättelsen när man sett bilden? Så är det naturligtvis inte, den bör absolut läsas.
Mattias Hagberg skildrar med ett vackert språk, med känslig och säker hand, det vind- och köldpinade livet på denna dystra och ytterst karga ö och dess fattiga och hårt arbetande befolkning. Man ser och känner stämningar såväl som miljöer med omedelbar närhet. Författaren skriver ”dröjande”, han portionerar ut ”informationen” strövis och skapar på så vis en spänning i berättandet. Jag frågar mig dock stundvis om inte det kanske handlar om ett lite ”billigt” sätt att använda en cliff hangerliknande teknik, även om jag gillar det.
Öborna lever av fisket, av att sälja torkad fisk. Men de överlever också genom tillgången till fisken. Under sommarhalvåret är det ständigt ljust, medan det under vintermånaderna tvärtom är mörkt eller skymning större delen av dagen. De flyttade en gång dit som nybyggare, som en församling, med den unge prästen Sakarias som deras själasörjare. Han är, som sagt, av den mer gammaldags sorten. En som tror på en gud som ständigt prövar sina undersåtar, som en förklaring till det negativa som händer. Exempelvis så tar havet med jämna mellanrum söner, pojkvänner och äkta män med sig i djupen. Den obönhörliga vinterkylan och de återkommande ovädren förjävligar livet för de redan hårt prövade. Men bara man ödmjukt tror ordnar sig allt … eller i sämsta fall får man ett bra bemötande i livet efter detta. Sakarias pratar om de ”oomvända” på ett sätt som inte är svårt att associera till vissa muslimernas uttryck ”de otrogna”.
Pigan och Sakarias lever så ihopfästade vid varandra under många år att de blivit nästan som ett ”Sanningen är att jag ibland har svårt att skilja ut mig från honom i minnet. Vi var så sammanlänkade och isolerade där uppe i prästgården att jag inte längre kan säga något om mig själv utan att samtidigt säga något om honom. Ja, jag levde genom honom.”
Hon ställer sig automatiskt på hans sida när församlingen så smått börjar vända sig mot sin ”herde”. Vid ett tillfälle vägrar han till en början att begrava en ung drunknad ryss, en gudsförnekare, och senare anklagar de honom för att ha bränt ner kyrkan. De tvingar fram domstolsliknande möten med prästen. Kvinnorna försöker få ”pigan” att lämna Sakarias och bo hos dem. Men hon står fast ”Jag är Sakarias vittne. Den enda människa som kan rentvå hans namn och ställa något lite till rätta.”
Prästen skev i sina anteckningsböcker, böcker som pigan får med sig när han är död och hon lämnar ön. De är närmast skrivna för att just hon skall läsa, en är direkt riktad till henne. Men det dröjer trettio år innan vår berättare vågar öppna den älskade prästens texter. Och där kan hon läsa om Sakarias svek och synd.
”De sa att att det var ett privilegium att få leva i lägret; att vi skulle vara tacksamma för den tid och den kraft de offrade för att stöpa om oss till sovjetmänniskor. Vi skulle bli ett enda folk, en enda kropp, med ett enda gemensamt mål – revolutionens fullbordan.”
Går det att jämföra Sakarias, av Schartauanismen starkt påverkade, religion med Stalins socialistiska- eller kommunistiska idéer? Vad är tro? Vad är kunskap och erfarenhet? Jag har genom åren fått den uppfattningen att vi människor kan tro på precis vad som helst. Och när tron kommer in verkar det inte ha någon betydelse vilken nivå på intelligens eller bildning man har; det finns inga gränser för vad vi kan inbilla oss.
”Hon tvättar mina variga sår och tömmer mitt fulla nattkärl. Hennes omsorger känner inga gränser. Tänk att äga en sådan kärlek till sin nästa. Tänk att våga ställa sig i skuggan av en annan människa, så som hon gör.
Vid hennes sida är jag mycket liten.”
Kan detta att ”ställa sig i skuggan av en annan människa” handla om verklig kärlek? Kan kärlek vara att underkasta sig en gud eller stor politisk ledare, eller en präst på en avlägsen ö?
De kursiverade raderna ovan är ur Sakarias anteckningsbok skriven till ”pigan” som levde så nära honom i många år. Under alla dessa år arbetade hon utan att få särskilt mycket ”bekräftelse”, men i texterna erkänner prästen sina svagheter för henne. Älskade hon Sakarias? Älskade han rent av henne? Vad är kärlek?
