[170426] Raffinemang är det första ordet som faller en in under föreställningen Blind Boi Diaries. Förfining in i minsta detalj i en självbiografisk berättelse om hur synfältet gradvis begränsas på grund av ärftliga faktorer som går från mor till son. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga, att verket därefter växer steg för steg, det är ju en dansföreställning, visar hur individen Sindri Runudde, dansaren, gradvis tar sig ut ur the blur som han beskriver sig omgiven av. I en skildring som till sist upphäver samma begränsning den tog sin början i.
Han växer, och föreställningen växer, i en serie undersökande och berättande moment som succesivt sätter dansaren fri, ger honom möjlighet att demonstrera sin uttrycksfullhet och uppfinningsrikedom som dansare och han förevisar plötsligt inte längre några tecken på brist – i ett klimax som åstadkoms genom att välkända Bright eyes spelas ut så att det dånar, inte minst inombords.
Det är vad man kunde kalla föreställningens ’ögonblick’, när det att se inte längre bara förstås genom det man har i blickfältet men omfattar människans hela förmåga att förnimma, handla, förstå. Och allt detta skildrat med en sensibilitet, kärlek och ett erkännande av skönhetens betydelsebärande kraft som man alldeles för sällan möter i scenkonsten – eller någon annan stans.
Innan dess har vi begåvats med en rad berättelser, bevis på intelligens, befriande humoristisk stilsäkerhet och frihet – som i en discodans med isfisket som formgrund! Föreställningen begagnar sig av rökridåer, strålkastarstyrka och färg men arbetar ändå konsekvent med det intima uttrycket, som inte låter sig distraheras av effekter utan hämtar sitt liv från den intensiva inre erfarenhetens värld, som vi på detta sätt får lov att ta del av.
Det är helt enkelt storartat, mästerligt är också ett ord man brukar använda, så länge det inte missbrukas, men det är inte aktuellt i det här fallet.
Ett mindre mirakel kunde man också tala om – burning like fire.
