[170417] Jag är frestad att kalla Stora Teaterns gästspel med Kality, historier från ett etiopiskt fängelse, för en perfekt föreställning. Varför? Det är ju inte ens en teaterpjäs – eller är det just det det är, eller blir, i framförande, spel och bakomliggande tanke?
För det är inte minst Martin Schibbye och hans sätt att förvalta en ofattbar erfarenhet som skall ha äran, för hans förmåga att bevara saklighet, angelägenhetsfokus och motstå varje frestelse till självömkan eller annan form för självupptagenhet som erfarenheter som dessa lätt föder och därför samtidigt gör en smula otillgängliga för oss andra.
Här blir det i stället tvärtom: erfarenheterna, händelserna, informationerna kommer emot oss som ett kulsprutesmatter tillsammans med de namngivna upphovsmännen, de som berättar – tills vi nått en punkt när vi blivit ett med dessa erfarenheter – ett med denna högtidligt demonstrativa journalistik – och en process har satts igång där vi måste fråga oss, vilka vi själva är i allt detta, huruvida vi hade varit i stånd att initiera en likartad situation, mästra den med värdigheten, och varför inte livet, i behåll.
Det är en förhöjd form av journalistik och alla de röster, och namnen bakom dessa röster, som Schibbye, som han en gång lovade dem, skapar kännedom om, förvandlas under föreställningens gång till en kollektiv inre monolog som når ut, som upptar oss och som vi kan identifiera oss med, varur föds en upplevelse av verklig delaktighet och förtydligad insikt i, vad övergrepp på det fria ordet vill säga och som vi sålunda satts i stånd att föra vidare.
Vi har fått ordet.
Den utmanande enkelheten i scenbilden – ett antal stolar demonstrativt uppställda med ansiktet mot publiken – motsvaras lustigt nog av den scenografiska lösning som Maximteaterns Dödsdansen (som ett par dagar senare gästspelade på samma scen) valt: ett antal stolar, inte mycket mer. Samtidigt blev man uppmärksam på en avgörande skillnad i två sceniska arbeten:
Dödsdansen förvaltades utsökt av tre skådespelare, men den stora frågan ’varför’ lämnades trots det obesvarad. Varför just Dödsdansen, varför just nu? Man spelar ut texten, som vi vet är mästerlig, men finns också den starka anknytningen till omgivningen som är den punkt där Kality växer ur sin ursprungliga ambitionsnivå och når oss: därför att vi förstår hur och på vilket sätt allt detta faktiskt har hänt.
Jag skulle vilja göra ännu en jämförelse angående förvaltandet av en berättelses olika nivåer. Lone Scherfigs Their finest hour berättar om en situation under andra världskriget i England. Ett antal människor arbetar fram en långfilm som handlar om detta krig, en berättelse som även involverar den ursprungliga historiens aktörer – för att till sist placera oss i salongen som ännu en del av den ursprungliga biografpremiärens första publik!
Det lyckas filmen att placera oss i sin egen dåtid – det var så här det var! – när den på en och samma gång spelar ut tre olika konfliktupplevelser i tre olika tidsfaser på ett suveränt sätt – leve Scherfig!
Vårt behov av att förstå varandra och varandras historia/historier, och därefter i vår tur bli förstådda, är gränslöst.
