[170423] Jag har nog ingenstans läst en finare skildring av hur det är att vara gravid än Agneta Pleijels i Doften av en man, den självbiografiska fortsättningen på Spådomen. En flickas memoarer, som kom för två år sedan. Agneta Pleijel beskriver upplevelsen av att vara gravid som att vara fylld av ett inre ljus, och i en tid när det på något vis blivit omodernt att ge uttryck för en stark längtan efter barn är det roligt att läsa en bok där denna i grunden positiva och livsbejakande lust och drift kommer till uttryck.
Ändå är det inte alls någon socialt oproblematisk graviditet det är fråga om. Fadern är inte angelägen om att få barn, helt och hållet tvärtom. Självcentrerat upptagen av sitt eget livs mer eller mindre självförvållade krångligheter och med ett för på psykoanalys förlästas typiskt förakt för eftergivenhet åt drifterna ser han helst att det blir abort. Agneta Pleijel själv är inne i en tidig fas av en framgångsrik karriär som författare och kulturjournalist, nyss anställd på Aftonbladets kulturredaktion.
Det blir den dåvarande chefen på kulturredaktionen, poeten Karl Vennberg, som får henne att lämna återbud till den redan bokade aborten. Nu, flera decennier senare, känner Agneta Pleijel fortfarande djup tacksamhet mot Vennberg för hans kloka råd. För övrigt utmärkte sig inte tidningen genom att vara en bra arbetsplats för kvinnliga journalister. Några år senare skulle de ge ut skriften Dokument, där mansgriseritet och alkoholflödet på tidningens redaktioner kritiserades.
Graviditeten och födseln inträffar mot bokens slut, och det är doften av många män som hinner spridas från sidorna innan dess. Agneta Pleijels far var professor i matematik i Lund. Han får genom boken en signifikant betydelse för hur den unga Agneta förhåller sig till de män hon kommer att umgås med och älska med. På sätt och vis är han en ynkrygg som överger mamman utan att ha kraften att skilja sig från henne. Agneta Pleijel lämnar i tjugoårsåldern Lund och flyttar till Göteborg för att läsa litteraturhistoria, snart omdöpt till litteraturvetenskap.
Hon bor i Haga, det är åren innan den så kallade saneringen av området äger rum. Jag kan känna igen mig i beskrivningen av de torftiga förhållandena, jag bodde också där ett tag. Nerslitna hus, ofta befolkade av nerslitna människor. Eller just studenter som kunde fördra det svagt rinnande kallvattnet och toaletterna på gården eller i källaren. Underligt att inte hela området brann ner som en följd av allt eldande i osande fotogenkaminer.
Hur det nu än förhåller sig med förhållandet mellan frihet och symbios hos mannen och kvinnan är det den symbiotiska aspekten som präglar den bild Agneta Pleijel ger av sig själv som ung. Hon söker med öppet hjärta och öppen famn någon att älska, och blir regelbundet sviken och besviken. Det som håller henne uppe och kanske också får ses som en yttring av internaliserade krav som uppväxten i en av akademisk flit präglad miljö åstadkommer är att hon inte lägger ner studierna. Hon jobbar på, och snart ingår hon i den undervisande staben på institutionen. Hon får ihop en licentiatexamen och publicerar sig i tidningar och tidskrifter.
Snart ringer Karl Vennberg från Aftonbladet och undrar om hon vill skriva för dem. Hon tackar ja, men vill lämna Göteborg. Då får hon fast anställning på redaktionen (det låter i dag som en dröm), och kan flytta till Stockholm.
Där möter hon L, som ska bli hennes barns far, och som hon lever med i tio år. Tio år under vilka hon försöker vinna hans kärlek som hon beskriver det. Det kommer inte att gå. Långt senare ska hon få veta att han plågades av hennes framgång och kompetens och kände sig mindre värd och misslyckad.
Det är en mycket fin självbiografisk skildring Agneta Pleijel är inne i. Jag hoppas att nästa del ska gå mer in på de sociala och politiska skeenden som följde under den tid som Karl Vennberg profetiskt skulle beskriva som den där utfallet i mycket skulle komma att bero av hur vänstern förstod att hantera sin besvikelse.
