[170329] Författaren är docent i arkeologi och verksam vid Historiska museet i Stockholm. Boken handlar om den utgrävning i Uppland som blivit känt för fyra stora gravar från vendeltid, det vill säga ungefär femtonhundra år sedan.
Fokus i historien ligger ofta på personer. Stora kungar eller krigare blir det prisma genom vilket vi i efterdyningarna ser en tidsperiod genom. En person som blivit känd har ofta blivit det genom sin krigskonst eller helt enkelt genom den position hen fötts till. Det är ingen hemlighet att historien dessutom tenderar att lyfta fram män på bekostnad av kvinnor. Många vill då visa upp en alternativ historia, som till skillnad från alternativa fakta är minst lika historiskt korrekt som den vedertagna, men som dock är mer dold.
Vendeltiden sträcker sig från mitten av femhundratalet e.v.t. till mitten av 700-talet. Det är en period som avlöses av vikingatiden, som är betydligt mer känd och beforskad. Men vendeltiden, som fått sitt namn efter ett antal praktgravar i Vendel, Uppland, är inte mindre intressant än sin mer kända lillebror. Vendeltiden var i mångt och mycket den grund på vilken vikingarna stod, och mycket är igenkännbart, vad gäller spår av tro såväl som praktiska redskap. Vendeltid var en brytpunkt och mycket förändrades i det dåtida samhället. Man började med nya ceremonier, som vi idag kan hitta spåren av. Man började använda nya boplatser och lät gamla växa igen. Klimatforskare kan berätta att en naturkatastrof inträffade ungefär år 536 och att resultatet blev att temperaturen sjönk drastisk. Samtidigt, eller på grund av detta, grasserade den julianska pesten i Europa.
Det är en tidsperiod som kan belysa senare epoker, tänker jag. Och Kent Andersson gör en gedigen insats med den här boken, han berättar, informerar och sätter kött på de tämligen magra men praktfulla benen från de begravningar som är stommen till detta projekt. Mats Vänehem illustrerar på ett fantastiskt fint sätt.
Andersson har skrivit en bok som lägger grunden till ganska många andra böcker, men avhåller sig tämligen strängt från att fundera fritt, vilket kanske både är bokens aber och största poäng. Som det nu är finns det fantasifulla i illustrationerna snarare än i texten, men det kan räcka så. Att en historiker ska fantisera kan tyckas kontroversiellt, men som romanförfattare anser jag att fiktionen och fantasin ibland har försprång framför det faktiska, då vi många gånger måste försöka komma åt forntidens människor genom det vi kan tänka oss, snarare än det vi faktiskt vet.
Boken är oerhört intressant för de allra flesta som intresserar sig för sin forntid.
