[170328] I juli 2016 fick fritidshemmen för första gången en egen läroplan. Lärarförbundet välkomnade förordningen som ett sätt att stärka professionen, samt att öka erkännandet av och därigenom resurstilldelningen till verksamheten. Dessutom skulle läroplanen förbättra fritidshemmens möjlighet att ge alla barn en ”meningsfull fritid” med ”en god pedagogisk verksamhet”.
Innehållet i fritidsverksamheten knyts närmare till skolans kunskapsmål, vilket förväntas förbättra elevernas resultat. Kritiska röster mot det nya styrdokumentet och dess innehåll har hittills varit sällsynta. Detta trots att läroplanen kan beskrivas som uttryck för en människofientlig samtid.
En människofientlig samtid
Många innan mig har pekat på neoliberalismens negativa konsekvenser, men ofta uppehållit sig vid dess organisatoriska aspekter. Vanligtvis förknippas ideologin med New Public Management, denna av näringslivet inspirerade styrteknik som skulle effektivisera den offentliga sektorn. När det gäller skolan nämns konkurrens, valfrihet och privatisering, men också detaljerade läroplaner och mål som kombineras med återrapporteringskrav. Lärarna kommer i kläm, brukar kritikerna säga. Skolan anpassas efter ekonomernas krav och vinstintressen istället för efter pedagogernas expertis och yrkesetik.
Det verkligen människofientliga med neoliberalismen är emellertid dess grundläggande idé om effektivitet, optimering och nytta som samhällets främsta dygder. Värden som tidigare gjorde livet värt att leva såsom förströelse, njutning och lek framstår idag inte bara som meningslösa utan som ett direkt hot mot både individens och samhällets välfärd och konkurrenskraft. Pedagogik, dvs föreställningen att subjektet ska förbättras genom fostran, lärande och bildning, är inget skydd mot denna logik utan befrämjar den i högsta grad. Genom utvecklingen av teorier för lärande har pedagoger från Pestalozzi till Vygotskij försökt att hitta de mest effektiva sätten att förbättra människan och på så sätt eldat på optimeringsivern.
Att pedagogiken gynnas av det rådande samhällsklimatet är dess utbredning ett tydligt tecken på. Å ena sidan får pedagoger förtroendet att lösa allt fler problem: könsförtryck, rasism, fetma, stress, arbetslöshet, social ojämlikhet, miljöförstöring m.m. Allt ska lösas genom kurser och andra pedagogiska interventioner. Å andra sidan expanderar pedagogiken till nya målgrupper: t ex vuxna men också barn på fritids. Det livslånga lärandet släpper aldrig taget om människan. Pedagogisk optimering från vaggan till graven. Neoliberalismen kan beskrivas inte enbart i termer av ekonomisering utan innebär också en allt starkare pedagogisering av samhället.
Fritidens pedagogisering
När det gäller fritiden är pedagogikens expansion inget nytt fenomen. I Sverige har den pågått åtminstone sedan 1960-talet, vilket Malin Rohlin har beskrivit i sin mycket spännande nutidshistoria om konstruktionen av dagens fritidshem. Enligt Rohlin har pedagogiseringen att göra med kvinnornas vid denna tid snabbt ökande förvärvsfrekvens. Hemmafruarnas inträde till arbetslivet ledde till att medelklassens efterfrågan på barnomsorg steg. Arbetsstugorna och eftermiddagshemmen som tidigare hade tagit hand om arbetarklassens ungar beskrevs nu som ”förvaringsanstalter”. Medelklassen krävde en pedagogisk verksamhet som kunde stödja barnens utveckling och optimera deras lärande.
Till Rohlins historieskrivning skulle jag vilja lägga att 1960-talet också var tiden då teorin om humankapitalet fick sitt stora genombrott. Enligt denna teori som formulerades av ekonomer som Theodore Schultz och Gerry Becker är det möjligt att öka ett lands ekonomiska styrka genom bildningsinsatser. Också idén om ”kunskapssamhället” som populariserades av sociologen Daniel Bell i början av 1970-talet är relevant i detta sammanhang. I sin bestseller The Coming of Post-Industrial Society (1973) företräder Bell tesen att kunskap har ersatt de resurser som varit avgörande för framgång i industrisamhällen såsom naturtillgångar, kapital och arbete. Med hänsyn till denna bakgrund framstår fritidshemmets pedagogisering som ett sätt att ytterligare förbättra samhällets människomaterial och därmed dess ekonomiska konkurrenskraft.
Innan 1960-talet hade det funnits en tanke om ”hjälp till självhjälp” inom barnomsorgen, menar Rohlin. Verksamheten hade i stort begränsat sig till att erbjuda rum för rekreation och fria sysselsättningar. Denna passivitet ersattes nu med aktiva metoder för optimeringen av individen. Pedagoger utbildades för att organisera barnens fritid och började driva sin kamp om tolkningsföreträdet över den offentliga eftermiddagsomsorgen. Stöd fick pedagogerna av den statligt tillsatta Barnstugeutredningen som publicerades 1974. I direktiven till denna utredning önskade sig politikerna ett fritidshem som skulle ”främja barnens allsidiga och harmoniska utveckling emotionellt, socialt och intellektuellt samt medverka till en positiv anpassning av barnen till samhället.”
I slutet av 1970-talet lanserade Svenska Facklärarförbundet ett utbildningspolitiskt program enligt vilket fritidshemmen med hjälp av pedagogiska metoder skulle främja de kompetenser som Barnstugeutredningen hade framfört som viktiga för barnens utveckling: elevens jaguppfattning, begreppsbildning och kommunikationsförmåga. Fritidspedagogernas fackförbund motsatte sig organisationen av fritidshemmet under socialtjänstlagen och lobbade för att få Skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet. Fritidshemmet skulle bli en lärandemiljö och samarbeta mer med skolan. Facklärarförbundet önskade sig också redan 1979 att fritidshemmen skulle få en egen läroplan eller någon annan form av nationellt målprogram.
Samverkan mellan skola och fritidshemmen har kontinuerligt intensifierats under de senaste årtiondena. ”De olika delarna i barns lärande måste harmoniera med varandra. Därför måste förskola, skola och skolbarnomsorg förstås och verka i ett sammanhang.” underströk till exempel författarna till utredningen Växa i lärande 1997. Enligt Rohlin följde de på så sätt den allt starkare tanken om en pedagogisk helhetssyn på barnens utveckling. ”Fritidshemmen ska vara en del av skoldagen och den pedagogiska verksamheten”, förklarade också utbildningsminister Gustav Fridolin när han i juli 2016 introducerade den inledningsvis nämnda läroplanen för fritidshemmet. Vad är det då som undanträngs av detta sätt att resonera?
Läroplanens meningsfulla fritid…
Fritiden som enligt läroplanen ska erbjudas i dagens fritidshem kan bäst karakteriseras som lektionsfri undervisning. I kommentarmaterialet till den nya läroplanen förklarar Skolverket att undervisningen på fritidshemmen ska ”stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda eleverna en meningsfull fritid.” Undervisning definieras därvid som ”sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden.” Fritidspersonalen måste säkerställa ”en kontinuitet i undervisningen”. Fritiden är alltså inget avbrott från skolans krav om lärande, utan ska ägnas åt aktiviteter som ytterligare optimerar elevernas prestationer.
Fritiden som tillbringas på fritidshemmen tjänar ett syfte. Här ska barnen leka för att leken ”i förlängningen kan bidra till ökad måluppfyllelse”, förklarar Skolverket. Mer konkret ska leken utveckla elevernas samarbets-, problemlösnings- och kommunikationsförmåga, fantasi, koncentration och uthållighet, samt kunskaper om turtagning, förståelse för regler och samförstånd listar Skolverket upp. När fritidsbarnen bakar en kaka gör de det för att ”öva på att använda måttenheter, matematiska begrepp eller specifika ord som jäsa, knåda och grädda.” När fritidsbarnen är ute i naturen sker det för att ge eleverna ”möjlighet att utveckla förståelse för sambanden mellan fysisk aktivitet, utevistelse, hälsa och välbefinnande”, vilket Skolverket hoppas kommer leda till ”mer medvetna val under resten av livet.” Konst i form av drama, dans, musik, bild och form uppmuntras som aktiviteter som kan ”leda till att eleverna utforskar sin omgivning i högre grad” och betraktas som ”möjligheter för eleverna att lära av och tillsammans med andra.” Pauser ska enligt läroplanen betraktas som tid för ”rekreation och vila för hälsa och välbefinnande” samt för att ”smälta intryck”, avrundar Skolverket.
Många andra möjliga innebörder av barns fritid utesluts genom läroplanens pedagogiska ambitioner. Till exempel får fritidshemmets ”fritid” inte disponeras fritt av barnen och ägnas åt förströelse. Fritiden får inte fyllas med lek för nöjets skull, bakning för fikats skull eller natur och konst för att det är trevligt att gå i skogen och på museum. Den får inte heller missförstås som ledighet som kan fyllas med spontana infall eller förbli ett tomrum i väntan på en ny förpliktelse.
… hotar demokratin
Fritidsbarnen fostras att tänka på sin egen optimering. Allt som inte tjänar detta syfte framstår som slöseri med tid, – är ”meningslös” fritid. Men vad är det egentligen för värld som skapas av en ideologi som beskriver det som tjänar egennyttan som enda legitima fritidsinnehåll? För att besvara denna fråga tar jag hjälp av den österrikiske filosofen Robert Pfaller som i sin tur hämtar inspiration hos bl a den franske filosofen Georges Bataille och den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga. Tillsammans varnar de för en värld där människorna styrs av personliga vinstintressen och där mänskliga värden som solidaritet och generositet går förlorade.
Problemet med en tillvaro där varje aktivitet tjänar ett syfte är enligt Pfaller att människan inte kan agera självständigt när allt hon gör fyller en förutbestämd funktion. Med självständigt handlande menar han (med hänvisning till Batailles suveränitetsbegrepp) aktiviteter som människan gör självmant och för sakens skull, – aktiviteter som inte nödvändigtvis bidrar till effektivisering eller optimering av något slag utan kan ha motsatt effekt men som likväl och kanske just därför gör livet värt att leva. När människan hänger upp sig vid nyttiga syften och slutar göra det som ”bara” är spännande, roligt, vackert eller tillfredställande, då förvandlas hennes liv till en servil existens, varnar Pfaller. Människan slutar känna efter, slutar tänka självständigt, säger inte längre ifrån, blir nyttans, optimeringens och effektiviseringens slav.
Frihet i leken
En sfär där människan förr i tiden var människa, där hon gjorde saker inte bara för utvecklingens och för framgångens skull utan för att de var spännande och medryckande, är leken. Pfaller hänvisar till Huizingas teori om den lekande människan (Homo Ludens, 1938) för att förklara hur suveränitet och leken hängde ihop. Enligt denna teori är lek och spel överlägsna alla andra praktiker när det gäller att framkalla begeistring. Vi kan bevittna det i glädjen hos ett litet barn som får riva det torn som lekkamraten just rest i detta syfte och i sportarenan där åskådarna jublar eller håller händerna för ögonen och där idrottare tömmer sina sista krafter för sportens skull. Denna excess, detta för leken och spelet typiska, särskilda engagemang kallar Huizinga för ”heligt allvar” och han menar att det bara är leken och spelet som kan framkalla en sådan eufori. För att kunna uppleva det ”heliga allvaret” har människan enligt honom utvecklat kultur: religion, konst och sport.
Vad är det då med leken som framkallar så starka känslor? Enligt Huizinga är vetskapen om att det är just en lek – och därmed egentligen meningslöst – essentiell för det ”heliga allvaret”. Leken är en sfär bortom vardagens profana allvar. Det är en plats där människan inte kämpar för sin överlevnad, utan där hon är fri att tänka, kan överskrida gränser och leva ut sina känslor, där hon inte behöver vara rationell och förnuftig utan kan tänka det otänkbara, göra det omöjliga och känna det sublima. I leken upplever människan den frihet hon behöver ha erfarit för att kunna frigöra sig från vardagens tvång och upptäcka det som gör livet värt att leva. Det är här Bataille hittar den suveräna människan.
För en fritid utan mening
Läroplanens författare och alla som berörs av den vill jag med denna text påminna om att varken leken eller sporten, naturupplevelsen eller museibesöket behöver förses med profana syften och fyllas med mening för att vara värdefulla. Genom att rationaliseras och instrumentaliseras införlivas leken i samtidens neoliberala förbättringslogik. Värna istället om alternativen! En ”meningslös” fritid kan både vara en källa till begeistring och inspirera till protest mot vardagens tvång och på så sätt göra livet värdefullt både för stunden och i framtiden.
Referenser:
Robert Pfaller: Wofür es sich zu leben lohnt. Fischer 2012.
Malin Rohlin: Att styra i namn av barns fritid. HLS förlag 2001.
Skolverket: Fritidshemmet. Ett kommentarmaterial till läroplanens fjärde del. 2016.
