[170328] Välkommen till ett tema om den senaste utvecklingen av förskole- och fritidspolitiken! Vi kallar detta tema för ”Förskolning av barndomen” Med dessa ord beskriver vi en trend, nämligen att barnens tillvaro allt mer får karaktären av skola.
Förskolan granskas just nu av Skolinspektionen som ska säkerställa att även de minsta inte bara leker utan också undervisas och alldeles nyligen (2016) kom en läroplan även för fritidshemmet. Ambitionen med denna förskolning är såklart god, nämligen att se till att alla barn lär sig värdet av sådant som ”öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar”, och får ”upptäcka, reflektera och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen” – för att citera två av de första målen som tas upp i förskolans läroplan. Ett annat argument som förs fram för läroplaner är pedagogernas professionalisering.
Om fritidshemmens läroplan sägs att den ska kunna användas av fritidspersonalen för att visa på värdet med deras uppdrag, vilket ska leda till högre status och en bättre resurstilldelning. Antalet barn på fritids har mellan 2005-2015 ökat med 43% medan personalen bara har blivit 21% fler. Att verksamheten behöver uppbackning är alltså en rimlig beskrivning.
Vi som är författare till texterna i detta temanummer ser emellertid förskolningen av barndomen som något mycket problematiskt och en trend som borde bromsas.
Ett första problem som tas upp av Ola Helenius, matematikdidaktiker som tidigare varit anlitat själv som expert av Skolinspektionen. Ola ifrågasätter huruvida Skolinspektionens analyser efter några kortare besök på förskolan gör förskolepedagogernas know-how och arbetsinsatser rättvisa. Skolinspektionen vill observera målstyrda processer i enighet med läroplanen, och tvingar på så sätt förskolepedagogerna att visa upp tydliga interventioner. Konsekvensen av detta krav på undervisning kan enligt hans mening bli den motsatta, nämligen att pedagogerna förstör barnens spontana lek och får dem att förlora sitt intresse.
Även Lars Mouwitz, som också arbetat som expert på matematikundervisning, lägger i sin text fokus på själva granskandet av förskolan. Enligt honom är problemet med förskolans skolifiering att den blir del av de new public managemant-inspirerade styr- och kontrollsystem som råder i den svenska skolan. Lars befarar att granskningarna som ingår i detta system leder till att det växer fram en ”låtsasvärld av dokument”, som tjänar syftet att ge ett sken av att något händer i förskolan men som inte speglar den praktiska verkligheten. Lars forskar om yrkeskunnande och menar att inspektionslogiken vittnar om bristande förståelse för vad sådant kunnande innebär. På ett liknande sätt som Ola, menar Lars att granskningarna utgår från en trivialiserad bild av praktiken, och därför riskerar att få destruktiva konsekvenser.
Idéhistorikern Susanne Dodillet visar i sin text att skapandet av en läroplan för fritidshemmet och den förskolning detta leder till kan ses som en del av ett längre historiskt förlopp av ökande fokus på ”optimering” av barn och ungdomars personlighetsegenskaper. Hennes poäng är att en allt större del av barnens liv får till syfte att förbättra dem. Detta gäller både förskolan och fritidshemmet. Vad som då hamnar utanför fokus är vikten av att ha det bra, att leva – och även, kan man säga, att lära sig att värdesätta det goda livet. Istället lär man säg värdet av optimering.
Den sista invändningen mot skolifieringen formuleras av Sverker Lundin som återkommer till den ökande regleringen av förskolepedagogernas verksamhet. Han argumenterar för att det är viktigt i relationen mellan barn och vuxna, att de vuxna kan agera utifrån sitt eget personliga omdöme, och att det bara är så som barnen i den vuxna kan möta en självständigt handlande och tänkande förebild att ta efter. Regler och riktlinjer och inspektioner leder istället till att vuxna lär sig lyda och göra som de måste. Då blir relationen mellan barn och vuxen en annan, och enligt Sverker inte alls lärorik på det grundläggande planet som handlar om att lära sig vara en omdömesgill människa.
Många kritiska synpunkter med andra ord! Och kanske är det nästan lite för enkelt att vara kritisk mot skolifiering. Som vi nämnde inledningsvis finns ju både ambitioner och argument bakom de förändringsförslag vi kritiserar, till exempel risken att kvaliteten på förskolan blir väldigt olika, beroende på var förskolan ligger och personalens personliga åsikter och ambitionsnivå. Det är bland annat sådant som läroplanen är tänkt att motverka.
För att få en bättre förståelse för detta perspektiv på problemen vi diskuterar tog vi kontakt med IngBeth Larsson, som arbetar på Skolinspektionen som projektledare för deras treåriga granskning av förskolan. Hon fick läsa våra texter och deltog sedan i ett samtal med Sverker Lundin, något vi är mycket tacksamma för. Temat avslutas med Sverkers reflektion kring detta samtal.
