[170318] På bokrean fann jag denna fjolårsutgåva av Alex Schulman. Om hans mamma Lisette Schulmans alkoholism och vad den medförde under hans uppväxt. Om hur han förtvivlat sökte hennes ömhet när hon nonchalerade honom i ruset. Om hur han var medberoende och försökte dölja moderns gömda glas och flaskor och om hur han och hans bröder till slut tog mod till sig och fick in henne på behandling.
Få hade väl för tiotalet år sedan trott att den uppkäftige och ilskne bloggaren och krönikören Alex Schulman skulle förvandlas till en ömsint romanberättare. 2009 kom en bok om hans far, tv-producenten Allan Schulman, ”Skynda att älska” och nu denna bok om modern – den 32 år yngre än pappan, Lisette Schulman, dotter till författaren Sven Stolpe som var katolik, reaktionär i sina åsikter rentav och – visar det sig – en riktig despot mot sin familj och inte minst mot Lisette när hon växte upp.
Alex Schulman är född 1976 och mellanbarnet i kullen. En broder, Niklas, är två är äldre och Carl-Johan, lillebror, tre år yngre än Alex. Alex verkar ha stått sin mamma närmast som liten och därför blev förtvivlan så stor när mamman började missbruka alkohol från när Alex var ungefär sju år.
Återkommande i denna självutlämnande berättelse (tveksam till om den kan kallas roman) är minnena från barndomen när han och mamman lekte tillsammans och när han satt i hennes knä och hon ömt snusade honom i nacken eller smekte hans kind.
Pappan, finlandssvenske Allan Schulman, mångårig tv-producent för bl a Hylands hörna och Kvitt eller Dubbelt, hade fyra barn i sitt första äktenskap så när han gifte sig med Lisette och fick barn var det hans andra kull. Alex beskriver även sin fars dåliga egenskaper, de häftiga utbrotten och de många grälen han hade med sin fru. Och inte spottade väl heller han i glaset emellanåt, även om mamma Lisettes alkoholism var familjens ”hemlighet”. Pappan brukade säga att ”mamma är dålig” eller ”mamma är sjuk” när hon stängde dörren till sitt sovrum och ville vara ifred.
Alex Schulman skriver i slutet av boken att han tror att hans mamma aldrig älskade pappan. Hon ville – i ett efterlämnat brev om sista viljan – inte jordfästas bredvid honom utan ville – och blev – gravsatt i kyrkan nära deras sommarställe i Värmland.
Det var när hon började nonchalera sin son som Alex Schulman upptäckte en förändring hos sin mor. Ögonen på henne blev grumliga och liksom frånvarande. Detta var en skarp kontrast mot den varma och kärleksfulla mamma han hade haft i barndomen. ”Lilla Puppentander” brukade hon säga till honom när han var barn. Och peta honom kärleksfullt i magen när hon sjöng Trollmors visa på kvällarna.
Men när alkoholen tog över allt mer förändrades hon och blev lynnig och argsint. Låste in sig i sovrummet – uppenbarligen hade hon och maken skilda sovrum – och vägrade öppna. Alex och hans bröder letade upp gömda vinglas i bokhyllan och flaskor lite här och var i bostaden. Flaskorna som det stod Vin & spritcentralen på tog de till Systembolaget och pantade. Redan som små lärde de sig att det gick att få pengar för dem. Mamma Lisette kom aldrig ihåg var hon ställt flaskorna.
Inte ens för sin första fru vågade Alex berätta om mammans alkoholism. Men hans andra fru Amanda genomskådade allt så då sa han som det var. När första dottern Frances var tre dagar gammal kom mamma Lisette till dem på en bjudning med delar av övriga släkten. Men hon nonchalerade sitt barnbarn totalt. Alex kände redan när han tog emot mamman vid dörren hur det var fatt; hon sög på en halstablett för att dölja andedräkten och hon hade sminkat sig illa.
Alex bröt ihop i Amandas famn samma kväll.
”Det var något som gick sönder i mig där. Jag har sett det beteendet så många gånger förut hos mamma, men då var det mig hon inte ville se. Det är min barndom. Och nu hände det igen, med Frances.”
Från 1983 ungefär, skriver Alex Schulman att hans mamma hade missbrukat alkohol så gott som dagligen. Hon var inlagd på sjukhus en gång – för besvär med bukspottskörteln, fick han veta i efterhand. Men efter ett tag var drickandet lika illa igen.
På samma sätt som han föraktade sin mors beteende så beundrade han henne också. Hon talade sex språk flytande, arbetade bl a som programledare för Sveriges Magasin i tv ihop med Lasse Holmqvist, tog en jur kand 1982. Därefter inledde hon en karriär inom informations- och PR-branschen där hon bland annat var verksam som talskrivare åt direktörer som Sören Gyll på Volvo och på Uddeholm, Procordia, Avestakoncernen och SAS.
Hon tjänade 50 000 kronor i månaden, skriver Alex, när hon jobbade på Procordia. Han brukade besöka henne där och fascineras av hennes skicklighet att skriva på maskin och dator: inte en enda gång behövde hon titta ner på tangentbordet och inte en endaste miss gjorde hon.
”Jag minns när den där SAS-olyckan inträffade i Milano och alla dog…SAS vd höll ett tal under en gudstjänst i Milano….Jag lyssnade på talet, via en live-länk. Det var mamma som skrivit det. Det var det finaste talet jag hört någon hålla. Jag var så stolt över mamma. Hon kunde vara i känslan och över den – samtidigt”.
Men den värsta upplevelsen och erfarenheten av mammans drickande kom när hon var barnvakt åt andra dottern Charlie.
Alex var då så säker på att mamman inte skulle dricka när hon fick uppdraget att att ta hand om hans yngsta dotter för en kväll.
Allt började så bra. Mamma Lisette kom hem till dem och Alex såg på henne att hon var nykter. Men när han ringde hem efter någon timme upptäckte han att allt inte stod rätt till. De skyndade sig hem och finner yngsta dottern sittande på toan på golvet med papper omkring sig. Med neddragna byxor och trosor. Det är bajs överallt, längs hennes lår. Lisette sitter i soffan med simmande ögon. Alex ser att det i hennes väska ligger en vinflaska.
Detta var på något sätt kulmen.
Efter flera diverse turer kontaktar Alex först – och sedan ihop med sina bröder – sin mor – och till slut går hon med på att lägga in sig på behandlingshem.
Hon går med på att underkasta sig behandling, men problemen slutar inte där. Alex försöker nå sin mamma – genom gemensamma restaurangbesök och teaterbesök – men aldrig att de vågar prata om det mest förbjudna.
Som han skriver på ett ställe
”Jag kan säga åt henne när hon kör 90 på en 70-väg, men jag kan inte säga att hon kör berusad. Hon har varit full varje dag i tio års tid, men jag har inte nämnt det med ett ord en enda gång.”
Den här boken slutar med moderns dödsfall 19 februari 2015. Men han undviker att beskriva och gestalta hennes dödskamp. Det tycker jag är hedersamt. Även om boken lider brist på gestaltning, och kanske därför inte kan kallas för roman – egentligen är den en självbiografi utifrån författarens perspektiv – har den ändå sina kvaliteter.
