[170315] 
Alla har vi våra egna sorgeprocesser, olika sätt och uttryck att sörja. Sorgen tar också olika lång tid för olika individer. Förr grät och pratade man kanske ut med sin familj eller någon förtrogen vän, i andra fall kanske man vände sig till närmaste präst. I dagens tids- och pengaeffektiva tider, där man helst satsar på ”snabbverkande” KBT eller stoppar i folk piller, reagerar säkert många när/om någon har den ”omoderna” smaken att sörja månad in och månad ut, kanske rent av i åratal.
Det finns även den mer dynamiska och långsamma psykoterapin att tillgå, om man känner till den och om man har råd. Eller så kan man som den engelske författaren Max Porter gör i sin debutroman, Sorgen bär fjäderdräkt, bjuda in en kråka som någon form av terapeut eller i alla fall förlösare.
”I andra versioner är jag läkare eller spöke. Perfekta påfund: läkare, spöke och kråkor. Vi kan göra sånt som andra figurer inte kan, som att äta sorg, o-föda hemligheter och utkämpa teatraliska strider med språket och Gud. Jag var vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symptom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavle, analytiker och barnvakt.”
Sorgen bär fjäderdräkt är utgiven av Etta förlag, ett systerförlag till Sekwa, och ytterst lyhört översatt av Marianne Tufvesson. Inte minst i författarens vindlande ordlekar måste Tufvesson haft tungan rätt i mun.
Man med två söner lämnas av kvinnan som är deras fru och mamma. Jag får känslan av att hon faller och skadas så illa att hon dör, möjligen i hemmet, men det är inte glasklart. Också mannen faller, tungt. Hans saknad är närmast monumental. Men en kväll, fyra fem dagar efter olyckan knackade det upprepande gånger på dörren. Efter viss tvekan öppnar mannen dörren, och svisch
”I luften låg en tung dunst av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, mossa, och läder, och jäst.
Jag har fjädrar mellan fingrarna, i öronen och munnen, under mig en fjäderklädd häng-matta som håller mig svävande några decimeter ovanför klinkergolvet.
Ett glänsande kolsvart öga brett som mitt ansikte blinkar långsamt i en läderartad rynkig håla, utputande från en fotbollsstor pungkula.”
Kråka har anlänt, och han tänker sig vara kvar så länge familjen behöver honom.
Jag vet inte om man måste ha läst Ted Hughes centrala diktsamling Crow, 1970 (Kråka, 1975), för att fullt ut förstå eller kunna tolka den fjäderklädde terapeuten som plötsligt flyger in hos den sörjande familjen. Jag har själv inte läst Kråka, men om det är därför jag har lite svårt att riktigt begripa kråkans roll i romanen låter jag vara osagt. Är det bara ett kul och udda grepp? Eller har det med innehållet i Hughes dikter att göra?
Den sörjande mannen försöker skriva en bok om poeten, som för många kanske mest är känd för att han var gift med Sylvia Plath åren fram till hennes självmord.
Berättaren i de korta kapitlen växlar mellan ”Pappa”, ”Kråka”, ”Pojkar”. Det är sorgligt men också roligt. Men av någon anledning fungerar inte alltid berättelsens sorg och humor direkt på mig, ofta kommer den krypande och efterhand ”förstår” jag att det är just så sorgligt och roligt som det nog faktiskt är. Om det beror på stil och ton eller på mig själv (är jag okoncentrerad?) kan jag alltså inte säga.
Ändå gillar jag en hel del i romanen. Jag tycker det känns sympatiskt att en man får sörja sådär vardagligt ”banalt och sentimentalt”, och att Porter visar att det också i dagens effektivitetshets inte är så att man slutar sörja efter några få besök hos en psykiatriker/psykolog, eller efter att en viss (kort) tid passerat. Författaren tycks mena att det inte handlar om att slippa sörja, om att glömma och gå vidare. Utan om att leva vidare med och i sin sorg.
