[170315] Vem kan som isländaren Dagur Kári skåda människornas grumligaste konturer och samtidigt ge en så knivskarp skildring av det liv som är deras, betingelserna för det? En väldig vänskap följer med en ut ur salongen efter att man har sett två människor mötas, förändras – det blir ingen happy ending i vanlig mening men trots det en slutbild full av hopp och än mer: insikt.
Det är så här människorna skall vara, i ständig, väldig beredskap att förstå och förlåta medmänniskornas, grannarnas oförsiktiga grymheter. Inte så illa menade kanske, men oh så farliga de kunnat bli, om inte om hade varit.
På samma sätt följer vi i Den okända flickan en kvinnlig läkares envetna kamp för att ta reda på en avliden kvinnas identitet, så att hon skall få begravas med ett namn, sörjas med värdighet av sina anhöriga.
Filmen, som är ännu ett av bröderna Dardennes blygsamma mästerverk, låter läkaren beträda inte alltid helt ofarliga vägar i sitt sökande (varför filmen utvecklar sig till något av en thriller). Samtidigt som hon söker namnet på den okända söker hon efter sina egna motiv för sin läkargärning. Det är obeskrivligt vackert att följa, hon har absolut ingenting att vinna på sitt företag men uppnår något oerhört, skall det visa sig, för dem denna kvinnas öde verkligen varit en viktig angelägenhet.
I förhållande till dessa ”små” historier kommer Martin Scorceses nya film Silence med en tyngd som kunde få en att segna. Underhållande är den inte, men blytung till innehållet. Den är en oförsonlig uppgörelse med varje form för missionerande religion och man kunde kanske säga att den, via omvägen av en kristen gärning flera hundra år tillbaka i Japan, en alltför lång omväg, ger sina egna argument mot den jihadism som för närvarande för sitt evigt långsamma krig mot ”oss” och vår värld.
Vi vill inte ha det men vi kan inte heller undslippa det och våra kultursidor fylls av den ena argumentet vanmäktigare än det andra hur vi på rätt sätt skall hålla denna våldsamt påträngande aktivitet på avstånd i en historia utan slut.
Samtidigt är Silence en klassisk skildring: resan in mot Mörkrets hjärta, upplevelsen av en nära förestående Apocalypse Now (Francis Ford Coppolas film från 1979) civilisationens ofrånkomliga nappatag med ett slumrande, ännu osett barbari, allt enligt den attackerande sidans värdeskala.
Scorseses film vilar i alla dessa problemställningar och det är orsaken till att man står ut med en av de riktigt, riktigt tråkiga filmerna man erfarit i livet!
Vi följer två munkar på jakt efter en försvunnen broder och den Guds Tystnad som titeln också syftar på leder i historien fram till ett tillstånd av absolut lugn, den meditation som alla religioner har gemensamt i den mystik de alla delar.
Det finns ingenting annat som är av värde. Missionsarbetet förbyts nästan omedelbart i profan maktkamp. (Det är inte fel att påminna sig, att vår egen Birgitta inte avsåg omvända någon, bara återupprätta påvedömets värdighet och skapa ett kloster för kvinnor som hade intellektuella, inte socialt omhändertagande funktioner.)
Bara stilla insikt kan föra oss vidare, varje handling visar sig ofta vara ogärning – för vad är förutsättningarna för den?
Vi åläggs – och ålägger andra – att tro på något som inte finns. Det måste vara förutsättningen, i annat fall bortföll behovet av trosuppfattningar, det vi vet existerar har vi ju redan kunskap om.
Eftersom han inte finns tiger han och kan endast fås att tala genom människans egen meditativa träning. Logiken är fullständig. Gud kan bara urskiljas i den tystnad mystiken arbetar med, som är vår egen inre tystnad ur vilken gudsbegrepppet, gudsordet, slutligen utvecklar sig.
Människan får en uppfattning om hans karaktär genom de upplevelser hennes egna erfarenheter består henne med, utifrån vilka hon slutligen namnger honom och omger honom med sedelärande berättelser.
Vilken teologi gick världen inte miste i dessa rader, som, i den stund de slog igenom, skulle få varje jordisk tempelkonstruktion att rämna så att vi slapp varje mission som, likt den i Scorseses film, plågar livet ur var och en som försöker närma sig den och – än värre – utöva den!
Man ser inte Scorseses film förgäves, den föder tankar som ovan, men den saknar det temperament i berättandet som gjort den otvetydigt fängslande.
