[170314] Nej, alla dör förvisso inte på slutet. Shakespeare låter ju Hamlets vän Horatio överleva och det sista Hamlet säger är att hans vän måste låta världen veta vad som hänt. En Horatio, budbäraren, är vad dagens maktfullkomliga ledare bekämpar som mest. Inte ens en nyskapande dansversion som Folkteaterns Hamlet gör en extra poäng av det. En rolig men föga oroande uppsättning.
Göteborg var först i Sverige med att 1787 sätta upp den pjäs som skulle komma att bli den mest spelade av alla, Hamlet. Bara sedan 1900 har den satts upp på svenska teatrar långt över hundra gånger, med tiden i allt friare och djärvare iscensättningar. Själv har jag väl bara sett en dryg handfull av dem. Den version som Folkteatern nu bjuder på, bearbetad av Magnus Lindman och med en koreograf, Örjan Andersson, som regissör, går minst sagt långt i sin konstnärliga frihet.
Men den som upplevt Teater Hallands clownversion, Hamlet – om vi hinner, har inte längre några spärrar. Man bara förundras över att en 417-årig tung tragedi håller att användas med så stor lust och lekfullhet som referens till rådande samtid och nu på Folkteatern dessutom med sådan konstnärlig spänst med tre professionella dansare som exceptionella uttolkare tillsammans med två frilansande skådespelare och fyra från den fasta ensemblen. Att kvinnor spelar både kung Claudius och Hamlet påminner bara om att det på Hamlets tid var män i alla roller.
När Jasenko Selimovic för tjugo år sedan satte upp Hamlet på Göteborgs Stadsteater, som han då var chef för, placerade han den rätt i den politiska verklighet som då rådde i forna Jugoslavien. Det blev en föreställning det slog gnistor om, som jag utryckte det i min recension. Den gick också så långt som att låta de nya makthavarna sätta en kula i Horatio, helt i linje med vad som skulle komma när det gäller upptrappningen i jakten på budbärare.
Om Göteborgsoperans danskompani allt oftare kombinerar dans och tal så gör Folkteatern här det omvända och för mig fördelaktigare – låter tre suveräna dansare ersätta delar av det talade med en rikedom av kroppsliga uttryck. Textmässigt är det en rejält avskalad historia. Man leker med de mest kända replikerna, prövar, undersöker, omprövar. Att vara eller inte… kan formas om till ”att variera eller inte”. Ofelia får inte rådet att gå i kloster kastad efter sig utan ett mindre laddat ”gå och göm dig”. Emellanåt reciteras några av de mest kända monologerna.
Scenen påminner om den som gjordes till Lars Noréns uppsättning av Aischylos´ Orestien, när Folkteatern nyinvigdes 2010 – en långsträckt cat walk, här med publik längs vardera långsida. Rollerna framställs närmast som arketyper, som utan djuptolkningar kan vandra mellan artisterna. Som i mötet med Vålnaden, som återkommer flitigt och synligt som för att påminna om att detta är en pjäs om skuld och hämnd. Evin Ahmad, som tidigare kunnat ses i rollen som Marie Antoinette på samma teater gör här ännu en titelroll, svartklädd och allvarlig.
Om jag någon gång blir gripen så är det av Danielle Vries’ dödsdansande Ofelia. Det är ju inte enbart en pjäs om vedergällning utan också om en av vuxenvärlden omöjliggjord kärlek som i Romeo och Julia. Eller är den stora frågan, om Hamlet är galen på riktigt eller bara spelar galen? Hur definieras i så fall galenskap? Den här föreställningen ska dock ses framför allt för det koreografiska innehållet. Också för Jonas Sjöqvist, som i sina försök att hålla samman berättelsen med energi och komik gör Ofelias och Laertes pappa Polonius till en veritabel virrpanna.
