[170214] Stone och Gosling sjunger och dansar så väl att man lätt kan ha överseende med vissa brister i Hollywoods blinkning till musikaler vi minns.
Kärlek lär börja med bråk. Mia och Sebastian är inget undantag. Båda är lyckosökare i Hollywood, hon barista som vill bli skådespelerska, han arbetslös jazzpianist – båda utan större framgångar. När väl förälskelsen kommer så börjar samtidigt båda se ett ljus i slutet av misslyckandets tunnel.
Det som skiljer La La Land från andra romantiska komedier är att den flirtar hejdlöst med gamla musikaler när Emma Stone och Ryan Gosling steppar fram som Ginger Rogers och Fred Astaire, och folk i pastellfärgade kläder dansar koreograferat i stora grupper. Den kanske mest imponerande danssekvensen kommer redan i början, där folk i en bilkö tillfälligt lämnar sina fordon för att steppa på både vägen och sina ekipage (ett nummer som resterande uppvisningar dessvärre inte kan mäta sig med). Ett par dansnummer är gjorda i en enda lång tagning, vilket på ett sätt återskapar känslan av en Broadway-föreställning, där man av naturliga skäl saknar möjligheter att klippa mitt i scener. Samtidigt är kameran såpass dynamisk att man slipper de fasta vinklar och statiska miljöer som oundvikligen anammas i teatersammanhang, kameran följer karaktärer genom rummet och utforskar olika miljöer, och eftersom man kan minska och öka avståndet beroende på vad situationen kräver så kan man få en del helbilder med en hel ensemble samtidigt som man emellanåt kan zooma in för att använda sig av detaljer.
Därför gör det inte så mycket att storyn känns platt och gammal, i alla fall inte inledningsvis. Pojke möter flicka, tycke uppstår; redan där har större delen av handlingen avslöjats. Problemet uppstår när man senare nästan börjar gå på tomgång vad gäller musikalnummer, och man glider lite för långt ifrån pastischen. Det som lyckligtvis hindrar filmen att bli platt är (spoilervarning) hur man även låter sig inspireras av mindre glättiga musikaler à la Hollywood och deras förutsägbarhet. Här finns förvisso en för handlingen mindre relevant smått surrealistisk danssekvens à la Gene Kelly, men den får så småningom ge vika för en mer melankolisk avslutning i en blinkning till Paraplyerna i Cherbourg.
